Carolina Klüft om hållbarhetskampen
– och skadan efter förlossningarna

Det måste vara utstuderat. För att ta sig till Generation Peps kontor i Stockholm behöver du bestiga 102 trappsteg vilket föranleder att en lagom otränad journalist kommer fram lätt flåsandes.
Carolina Klüft däremot har samma klipp i steget som för 20 år sedan när hon vann VM-guld i Paris.

Fick ett samtal från prins Daniel

Den tidigare friidrottsstjärnan öppnar dörren till det som varit hennes arbetsplats sedan 2016 – faktiskt redan innan kronprinsessan Victorias och prins Daniels organisation som jobbar för att sprida kunskap kring barn och ungdomars hälsa, hade grundats.

– Det var prins Daniel och hans hovassistent som hörde av sig och bad om ett möte. Jag blev jättenyfiken såklart. Han presenterade idén och jag kände direkt att det låg mig nära. Hållbarhetsfrågor var ett område jag bottnade i och där jag kände att jag kunde påverka positivt, säger Carolina Klüft, som började som projektledare och i dag är verksamhetschef för Generation Pep med tio anställda.

Att hon efter idrottskarriären skulle arbeta med samhällsfrågor var glasklart. Samtidigt som hon var programledare för OS-sändningarna från Sotji och Rio de Janeiro och för Wild Kids, läste hon Fred och konfliktstudier på universitetet och var goodwill-ambassadör för svenska FN-förbundet.
Uppdraget för FN går ut på att sprida de 17 globala hållbarhetsmål som utgör Agenda 2030.

– Det passade mig bra som gammal mångkampare med en 17-kamp, säger Carolina som såklart inte tror själv på att klimatkrisen är löst 2030.

– Verkligen inte. Men att sätta upp tydliga indikatorer är ändå viktigt. Det måste finnas ambitiösa mål för att sätta fart på saker. Det gör att man flyttar fram positionerna. Men visst, lägger hon till. Det blir ändå skämmigt som land, för Sverige också, att man inte når upp till det man bör leverera. Det är fortfarande en rejäl uppförsbacke.

Vad händer i dig när du hör klimatförnekare argumentera?

– Det är lite upprörande, när nu majoriteten av forskningen talar åt ett visst håll. Att påstå att alla de har fel, ja, det hade ju varit fantastiskt. Men om de inte har fel står vi inför en utmaning vi aldrig kan bromsa. Oavsett vad man tycker värderingsmässigt måste vi lyssna på forskarna och agera som att de har rätt.

– Att höra någon stå och förneka klimatet kan få mig att känna ”för helvete”. Vi har inte råd att käbbla nu. Vi måste ta oss samman.

Det är inte helt enkelt, medger hon.
Med engagemanget i hållbarhetsfrågan kommer ett ansenligt mått av klimatångest.

– Inte så dystopiskt att det påverkade mitt val att skaffa barn, men absolut att det påverkar mina val i vardagen och mitt mående till och med. Jag tänker på barnen och deras kommande barn, att de kanske få ta itu med ganska allvarliga konsekvenser för att vi inte har gjort tillräckligt i tid, säger Carolina och fortsätter:
– Det är första gången nu som nästa generations utsikter ser sämre ut än nuvarande generation. Jag kan bli ganska nedslagen av de tankarna. Jag kan inte titta på nyheterna i bland, för jag sitter bara och grinar. Jag grinar på föreläsningar också för att jag är så upprörd.

Hur gör du för att inte överföra ilskan och ångesten till dina barn?
– Jag är mån om att de ska förstå. Om min äldsta dotter Laleh som är åtta kommer hem och pratar om ”Stopp min kropp” är det viktigt att prata om samtycke och vad det betyder, även om det kan kännas allvarligt. Eller om de frågar ”varför kan inte vi flyga?”
– Vi kan flyga om vi unnar oss men det inget vi gör som en årlig grej. Jag flyger inte inrikes, det har jag inte gjort på flera år, säger den tidigare idrottsprofilen och berättar att hon var snubblande nära att behöva bryta principen när hon på grund av ett missförstånd hade bokats till ett event i Malmö med flyg.
– Men föreläsningen blev inställd, tack och lov.
– Vi har en husbil som vi rullar iväg med i stället, både barnen och vi älskar det.

Carolina Klüft lämnade Stockholm för Järvsö

För några år sedan lämnade familjen Klüft huvudstaden och flyttade till Hälsingland. Direkt efter vår intervju ska Carolina forcera folkmyllret på Stockholms central, sätta sig på tåget, för att tre timmar senare kliva av vid den lilla stationen i Järvsö.
– Vi trodde inte att vi skulle bo i Stockholm på sikt och testade Järvsö när jag var föräldraledig med mellersta barnet och trivdes väldigt bra. På vintern har vi nära till skidbacken och på våren när jag landar i Järvsö har jag mina åtta minuter på cykel hem där jag ser älven, bergen och korna på vägen. Naturen har alltid varit en viktigt del av min återhämtning, även som idrottare.

Det handlade om att skapa en annan typ av liv, säger hon och skrattar när hon hör sig själv.
– Det kanske jag inte ska säga nu när vi lever mer intensivt än någonsin.

Tjänsten för Generation Pep är på 100 procent, hon jobbar två-tre dagar i veckan i huvudstaden och övrigt tid på distans från Järvsö där hon och maken Patrik förutom de tre döttrarna i åldrarna två till åtta år, också driver konferensanläggningen Camp Järvsö som de renoverade och var med och startade upp – mitt under pandemin.
– När man har balans och det funkar så lever jag ett fantastiskt liv. I Stockholm jobbar jag långa dagar vilket gör att jag kan hämta barnen tidigare när jag är hemma. Men det är ett pussel och det som är den största utmaningen. Patrik och jag hjälps åt men han är också borta en del. Det går inte alltid och det är en del frustration men vi har fantastiska grannar som är våra extraföräldrar i Järvsö och får hjälp från våra egna familjer som kommer och hjälper till.
– Våra barn är ganska vana vid att hänga med kompisar och sova borta.

Vem är mest känd i socknen nu, du eller Lill-Babs?
– Lill-Babs, hon kommer alltid vara det. Hennes mentalitet lever kvar i Järvsö. Hon var aldrig en stjärna när hon dit och kunde vara sig själv i Järvsö. Man känner sig välkommen även om man inte själv är inföding och det har Lill-Babs såklart bidragit till.

Kunde du inte bara leva på dina feta guld-bonusar från OS och VM?
– Nej, för helskotta haha. Jag har inte bott i Monaco, Malin, jag har bott i Sverige och betalat skatt. Men jag klagar inte, vi har jobb och ett fint hus, jag behöver inte ha miljoner på banken och tycker om att ha ett ganska vanligt liv. Det hjälper en också att hushålla med resurser, inte bara för planetens skull men för sin egen ekonomis skull.
– Men klart att man vill att det ska gå bra för de projekt vi har dragit i gång. Det var tufft med Camp Järvsö eftersom vi gick rakt från pandemi in i en inflation och när det är tufft ekonomisk så påverkar det definitiv.

At få arbeta med frågor hon själv tycker är viktiga är ett privilegium, fortsätter Carolina och säger att det är något hon gärna pratar om med sina tre barn Laleh, Amie och Nova.
– Jag vill att mina döttrar ska se att jag har drömmar och visioner, sen får det inte bli på bekostnad av deras välmående, men det tror jag inte. Klart att de kan säga i bland ”måste du åka till Stockholm?”. Jag säger inte till dem att jag måste jobba, jag uttrycker att jag vill jobba. Om jag nu har skaffat mig en plattform, ett nätverk och en position så vill jag använda den till något jag brinner för.
– Jag vill inte bara gå runt här och ställa upp i olika tv-program och ”hålla mig känd”. Jag behöver inte vara känd för att vara känd.
Tänkte du så redan när du var aktiv?
– Ja, väldigt tidigt. Det var en viktig motivationskälla, att bli så bra som möjligt för att kunna använda det senare. Inte så att jag hade bestämt till vad och hur men jag tänkte på vad idrotten kunde ge mer än guldmedaljer och resultat som var för bara mig. Det låter pretentiöst men det var så.
– Jag går igång på att påverka samhällsfrågor. Från min kontext. Det innebär inte att jag tror att jag kan rädda världen, för det vet jag att jag inte kan, säger Carolina Klüft och konstaterar att hon skulle ha svårt i dag att jobba med något annat än förändringsarbete – och att hennes eget engagemang i sin tur kommer hemifrån.

Hennes tre systrar jobbar alla med sociala frågor; en är polis, en är socionom och den yngsta jobbar på en skola med fokus på barn och fysisk aktivitet.
– Vi har haft det med oss. Mamma var förskollärare och lärare och pappa är ekonom, men de har alltid haft ett stort intresse för samhällsfrågor. Vi har diskuterat politik och utsatthet, mina föräldrar har varit engagerade i rättvisefrågor.
Var det så att varenda politiska parti ryckte i dig efter idrottskarriären?
– Det var några förfrågningar från några partier, men jag var aldrig nära. Jag är ingen partipolitiker, säger Carolina och lägger till ”än så länge”.
– Jag kan inte sätta in mig i att vara i ett parti på det viset, jag är mer för sakfrågor. Jag röstar såklart men det är inget jag pratar om öppet. Det jag brinner för är inte ens politik, det är mänskliga rättigheter. Barn har rätt till en god hälsa, det står i barnkonventionen. Det är inget att orda om, säger Carolina Klüft.

Samtidigt medger hon att det finns en annan baksida med ett engagemang i offentligheten, som inte minst politiskt aktiva får känna på.

Tonen i debatten och trollen i kommentarsfälten.
– Man kan förfäras över hur folk häver ur sig grejer. Det är så mycket hat och förakt. Det är ett problem för både idrottare och politiker, som absolut kan behöva och ska stå till svars för det professionella, men när det blir rena personliga påhopp. Det är många som knäcks av det inom idrotten också. Man kan vara en supertalang men måste också vara sjukt mentalt rustad, säger Klüft och tillägger att hon är glad över att hon ”slapp sociala medier” under sin karriär.
Annars kanske det blivit ännu värre.

Att bli ”Carro” med hela svenska folket innebar att hon fick lära sig snabbt och det fanns absolut saker som tog sig under huden. Som ”Alla dessa Mats”, stora profilerade manliga sportjournalister som letade fel - och som i dag tittar ned när de möter henne, berättar hon.
– Det kom redan när jag var 19 och var med Idrottsgalan första gången. Mats Strandberg på Radiosporten gick ut och sa att jag var ett luftslott som snart skulle spricka, för ”så där glad kunde man inte vara”. Det tog hårt på mig då, jag var inte rustad och sa till mamma ”vem ska jag vara för att jag ska passa in?”. Jag fick bearbeta det men jag har också varit ledsen och gråtit. Jag har haft olika strategier för att hantera det men jag har absolut haft strategier, säger Carolina och tar ytterligare ett exempel:
– Elisabet Höglund skrev en krönika en gång, något om att jag var patetisk och borde sluta. Jag var så jävla arg att jag satt i bilen och skrev till henne ”Kära Elisabet...” Ett helt brev där jag talade om vad jag tyckte. Jag skickade det aldrig men genom att göra så kunde jag få det ur systemet.

Blev förföljd av en stalker från Tyskland

Men det fanns också något, eller rättare sagt någon, som förföljde henne och som var ”mycket jobbigare än att få skit i media”, som hon uttrycker det.
Carolina Klüft har tidigare i sin självbiografi Livet är en sjukamp berättat om hur en man från Tyskland började förfölja henne 2008.
Nu berättar hon att det påverkade hennes liv under många år.
– Vi var ämnade för varandra, ansåg han. Vi skulle gifta oss, det stod skrivet i stjärnorna. Det började med att han skrev brev och skickade presenter. Först struntade jag i det men sen blev det för konstigt.

Han började ringa hennes föräldrar och sökte upp henne i Växjö, där hon bodde då.
– Han kom till Värendsvallen en dag när jag tränade. Jag visste att han var i stan för han hade varit hemma hos min stackars gamla farmor och fått henne att avslöja var jag var. En annan gång när han dök upp ställde jag till med en jäkla scen och skrämde bort honom.

Men han kom tillbaka och var ännu värre några år senare, säger Carolina och berättar att mannen dömdes till besöksförbud och att hon i dag inte vill prata om det för mycket. Inte ge förföljaren den uppmärksamheten.
Men polisen har stenkoll på honom, säger hon.
– Det här med att få sin frihet inskränkt, det vet varje kvinna som har gått hem på kvällen med nyckelknippan beredd i handen, vad jag pratar om. Den rädslan att bli överfallen gick jag och bar på mycket då och när jag fick barn inte minst. Jag fick säga till på förskolan. Det var riktigt jobbigt när det kryper in på ens liv och inkräktar ens trygghet.

Kanske är det också en del i att hon i dag inte langar fram sina barn i strålkastarljuset eller i Instagram-flödet.
– Jag värnar deras integritet väldigt mycket, försöker skydda dem och hålla dem undan. De får välja själva senare men jag skulle aldrig lägga ut dem på bild.
– Jag vill inte att de ska vara offentliga innan de ens vet vad det är. Min äldsta förstår att jag har vunnit guld och att jag är känd. Att jag får skriva autografer och ställer upp på bild är en del av hennes vardag. Jag frågar Laleh om hon tycker att det är jobbigt och det är väl skräcken, att de ska få lida för min historia, mitt kändisskap och mina framgångar.

”Jag har knäckt svanskotan tre gånger”

Carolina Klüft tittar på klockan på mobilen. Snart ska hon rusha de drygt hundra trappstegen nedför för att ta tåget till Järvsö. Jag frågar om hon har kronprinsessans nummer i telefonen och hon skrattar och svarar ”kanske”.
– Det är klart att jag träffar dem, de är grundare av vår organisation. Jag fick Victoriastipendiet som aktiv. Deras ord och vision är jätteviktig för oss. Jag har regelbundna avstämningar med prins Daniel, för att informera honom om vad som händer men också för att få hans input i frågor. Vi är fristående och styrs inte av dem, men tar gärna emot deras input och råd.
– De är ju Sveriges starkaste varumärke och om de kan använda det till att inspirera och prata om barns rättigheter och hälsa är det grymt, säger verksamhetschefen för Generation Pep och drar som ett rinnande vatten exakt hur det står till med Sverige rent fysiskt.
– Det är illa, eller faktiskt väldigt illa. Om vi tittar på den arbetsföra vuxna befolkningen har vi sedan 1995 till 2018 gått från 27 procent till 46 procent som klassas ha hälsofarlig kondition. Du kan inte gå tio minuter i rask takt utan att ta en paus. Ser vi på barnen så vet vi utifrån vår rapport att bara två av 10 rör på sig enligt rekommendationerna.

Skärm är absolut en bidragande faktor till stillasittandet men det vore förlegat att tro att det bara handlar om ett föräldraansvar, hävdar Carolina och pekar på strukturella skillnader i samhället som innebär att barn växer upp under olika förutsättningar.

Hur mår din egen kropp efter en lång karriär på elitnivå?
– Jag känner av det i ryggen, men jag tror att det är lika mycket förlossningsrelaterat. Jag har knäckt svanskotan tre gånger, vid varje förlossning på näst sista krystvärken när huvudet ska passera förbi svanskotan och det varit för tajt. Det gör fruktansvärt ont. De första två gick det tillbaka hyfsat men efter tredje känner jag fortfarande av det om jag sitter.
– Jag har levt på min fysik länge men nu när man fyllt 40 går det väl bara utför. Nu börjar nedmonteringen, säger Carolina Klüft och ler.
– Det är klart att det är svårt att fråga en elitidrottare om träning för man tycker alltid att man tränar för lite. Men min inställning just nu är att jag har tre små barn och ett heltidsjobb. Jag försöker ha ganska låga trösklar och låga krav på mig själv när det gäller träning. Samma med mat. Vi äter varierad kost och tänker på att handla ekologiskt när vi kan men den är en utmaning för alla i de här tiderna att få ihop livet och ekonomin.