Christina Schollin: "Därför lämnade jag Dramaten & Bergman"

Året var 1964 och Christina Schollin, 26 år, levde sin dröm.

Redan vårsäsongen 1959 hade hon fått debutera på nationalscenen i Alf Sjöbergs uppsättning av Tolstojs Mörkrets makt – trots att man egentligen inte ens fick vara statist när man var förstaårselev vid Dramaten. Sjöberg fick be teaterchefen Karl Ragnar Gierow om dispens för att Christina Schollin skulle få spela elvaåriga Anotjka.

Rollen följdes av nya uppdrag. Andra året på Dramatens elevskola spelade hon Ofelia i Alf Sjöbergs Hamlet och under det tredje året fick hon rollen som Nina när Ingmar Bergman satte upp Tjechovs Måsen.

Numera var hon fast anställd på Kungliga Dramatiska Teatern och hade dessutom etablerat sig som stjärna på vita duken genom filmer som Änglar, finns dom? där hon spelade mot Jarl Kulle.

Sa upp sig från Bregman

Ända sedan Christina Schollin var barn och hon och kusinen Helena Brodin lekte radioteater och satte upp pjäser i morfaderns källare i Enskede hade hon vetat hon bara måste bli skådespelare och drömt om Dramaten.

Nu hade hon uppnått allt det. Då gick hon upp till sin chef Ingmar Bergman och sa upp sig.

– Jag hade bett om tjänstledigt och han sa ”nej, du får inte tjänstledigt – du ska vara kvar här”. Jag fick ett ultimatum, jag fick sluta eller vara kvar. Då sa jag upp mig från Dramaten, berättar Christina Schollin.

Två år tidigare hade hon gift sig med sin stora kärlek Hans Wahlgren. Nu hade de villa på Värmdö och året före mötet med Bergman hade sonen Peter fötts.

– Dramaten var mitt hem, mitt konstnärliga hem. Det var bara det att jag insåg att jag kunde inte vara mamma till hundra procent med det arbetstempot som var på Dramaten, där man repeterade på dagarna och spelade på kvällarna. Då alternerade jag mellan tre olika föreställningar, det fanns ju inte plats för något som helst privatliv. Det var inget problem, teatern var ju mitt liv, förrän jag upptäckte att det här med att vara mamma var så fantastiskt och omvälvande, säger Christina Schollin.

Det var inte så att hon ville sluta jobba. Tvärtom. Men att spela i filmer och på Stockholms privatteatrar visade sig vara betydligt enklare att kombinera med ett fungerande liv vid sidan av scenen – familjen utökades också snart med Niclas, Pernilla och så småningom Linus.

Men tro inte att det var lätt.

– Jag och Hans var ju två frilansande skådespelare med allt vad det innebär. Vi var tvungna att pussla med tider när jag var utomlands och filmade och Hans var hos Hagge Geigert i Göteborg under långa perioder. Men vi har ju alltid haft med barnen när vi har jobbat, de har fått följa med och sitta i kulisserna, och det har gjort att tre av dem också har valt den banan. De har valt artistlivet och det är likadant med Pernillas barn. De växte upp med artistlivet som något väldigt naturligt och sedan visade de sig vara väldigt begåvade. Det är fantastiskt att vi har blivit den familj som vi är.

Hur lyckades du och Hans hålla ihop under småbarnsåren när ni båda också jobbade hårt?

– Man får låta bli att ge upp, helt enkelt. Man får inte krångla till det så mycket, huvudsaken är att man en gång har bestämt sig och känt den där stora, självklara kärleken. Att man har hittat den rätte. Så var det för oss och då får man kämpa när det blir kämpigt. Det är alldeles för många som ger upp för lätt nuförtiden. Man ska trivas tillsammans, sedan behöver man inte vara himlastormande kär hela tiden utan det kan övergå till något annat. En ömhet och en respekt för varandras egenheter. Sedan får man så klart aldrig låta någon annan människa förminska en, om man inte är bra för varandra är det lika bra att skiljas.

När Christina Schollin lämnat Dramaten lades också grunden för den bild av henne som bred underhållare som vi har än i dag. Hon blev en kändis på allvar, även om hon inte tycker om det ordet.

– Att vara på Dramaten var ju ingenting man var om man ville bli populär eller känd på det sättet. Vi brukade säga att om man är på Dramaten befinner man sig på ”gömstället”. Det är ju tyvärr en liten klick som går och ser den sortens dramatik. Spelar man då på de kommersiella teatrarna blir man mer offentlig, det är mer lättillgängligt, och likaså när man gör film.

Kändisskapet har hon dock aldrig sett som en börda.

– Den publik som jag har fått har alltid varit väldigt trevlig och vi lever ju i Sverige, vi har inte så mycket paparazzis som jagar oss. Den beundran man får är ett tecken på att man har gjort något som folk tycker om. Likaså nu, jag har ju blivit influencer på gamla dagar, och när jag gör inlägg på Instagram har jag förstått att folk tycker om att jag utstrålar en positivitet och en värme. Då har ju jag en funktion på något sätt i den här krassa världen som vi lever i. Jag vill förmedla glädje och en tro på att det finns något gott.

Det känns som att dina barnbarn Bianca och Benjamin lever i en lite tuffare offentlighet.

– Absolut. Det finns väldigt mycket avundsjuka. Bianca har ju valt att vara den typen av offentlig person där hon uttalar sig om saker som är väldigt känsliga och där har hon fått uppleva mycket avundsjuka och hat. Det finns ju nättroll som ger sig på allt och alla. Det är oroande tendenser och Bianca är inte så tuff som hon verkar, hon är en känslig, fantastiskt fin och underbar liten varelse som inte borde få utsättas för den nätmobbningen som hon har gjort. Man gråter ju inombords när de blir utsatta. Har man valt ett offentligt yrke, om man är en bra artist, så arbetar man med känslor och då är man sårbar.

Christina Schollin blev en större stjärna utanför Dramaten. Samtidigt längtade hon tillbaka men att återvända visade sig vara lättare sagt än gjort – precis som Bergman hade varnat för när hon lämnade in sin avskedsansökan.

– ”Då ska du se att det inte blir lätt att komma tillbaka”, sa han, och det fick jag ju verkligen erfara när jag efter ett antal år tänkte att jag var trött på att spela sängkammarfarser på privatteatrarna. Jag ville tillbaka till den fullödiga dramatiken som man fick spela på nationalscenen. Under några år frågade jag teatercheferna men de sa alltid att ”nä, vi har så många i ensemblen så det behövs inte”.

Christina fick rollen i Fanny & Alexander

Roller att bita i fick Christina Schollin ändå. Ingmar Bergman hade uppenbarligen förlåtit ”Snurran”, som han kallade henne för att det snurrade så mycket kring henne, och gav henne roller i såväl eposet Fanny och Alexander som tv-filmen De två saliga.

Några år senare blev hon också Margareta Öhman med hela svenska folket tack vare Varuhuset.

Men 25 år efter att hon lämnat Dramaten blev hon kontaktad av dåvarande teaterchefen Lars Löfgren.

– ”Nu är det dags för dig, Christina, att komma hem”, sa han.

Hon stannade i sju år som pjäsanställd och gjorde allt från Farliga förbindelser till Pippi Långstrump – dessutom gjorde hon en egen uppsättning av Carl Jonas Love Almqvists Det går an som hon kallade för Du går icke ensam.

Samtidigt följde miljoner tv-tittare henne som Birgitta Wästberg i Tre kronor.

På senare år har hon gjort någon tv-roll här och där samtidigt som hon förstås synts i Wahlgrens värld. Även om det fortfarande snurrar kring Christina Schollin försöker hon att inte stressa – ”när man blir äldre blir det plötsligt väldigt bråttom att hinna ta det lugnt”, brukar hon säga. Att stå på scen och spela teater har hon inte haft någon längtan efter på flera år.

Men när Dramaten hörde av sig, som av en händelse 25 år efter att hon lämnat teatern för andra gången, gick det inte att säga nej.

Med premiär i februari spelar hon drottning i Jens Ohlins och Hannes Meidals nyversion av Shakespeares Macbeth.

– Jag trodde att jag hade gjort mitt på teaterscenen och är själv förvånad över att jag tackade ja. Men jag kunde faktiskt inte tacka nej. Det är något med att man återvänder till den där scenen där allt började. Det är också en roll som kräver oerhört mycket av mig som skådespelerska och det är väl det som gör det så intressant. Jag har en spännande tid framför mig, säger Christina Schollin.

– Jag får väl anta att det här nästan är... jag vill inte säga det själv men andra har sagt att ”det här är ju som kronan på verket, Christina”. ”Du återkommer till Dramaten och spelar på scenen där du startade för så längesedan och du spelar drottning i ett Shakespeare-drama. Det kan inte bli häftigare.”