Malin Wollin: ”Jag har skämts över min personlighet”

Det var nära att det inte blev någon intervju.

Emojin som bäst skulle spegla hur jag såg ut när jag upptäckte vad som (ej levererat) låg i min sms-tråd till Malin finns inte. Skriet-emojin räcker inte för att beskriva fasan.

Hade videon gått iväg skulle hon aldrig ha trott mig, hur mycket jag än bedyrade att det inte var meningen att hon skulle se den. Inte med tanke på mitt ovett att i tid och otid skicka bilder på min vältränade kropp. Dessutom har jag skickat en fittpic till Malin. Från en kväll på Glenn Millers jazzklubb i Stockholm. Jag vill minnas att jag gick in på den minimala toaletten och fick feeling och tyckte att Malin vore den rätta mottagaren.

”Vad symmetrisk!” svarade hon. ”Min ser ut som ett gubböra.”

Malin Wollin började med bloggen Fotbollsfrun

Hon är rolig.

Det var så jag först stötte på Malin. I hennes blogg Fotbollsfrun. Äntligen någon som inte tar sig själv på så förbannat stort allvar, tänkte jag och bjöd genast in henne till min mejlinglista Morsorna där ett fyrtiotal ”mediemammor” fick prata av sig om allt gällande barn och livet och döden och sex. Så klart.

– Får jag klä av mig?

Säger Malin, minst arton år senare, på Öland av alla platser jag besökt de senaste åren i något slags hitta mig själv-/flyktbeteende (det jag hittade fanns redan hemma). Och Öland blir bara en av alla platser dit jag aldrig mer vill återvända. Väghastigheten snittar på fyrtio och ”badhotellet” lägger fram ruttna grönsaker och frukt på bajsbrunt smörgåspapper och personalen går klädd i skinnförkläden och har pyntat med ved och ”vackra stenar” och saluför det under ”ekologisk” flagg och jag tycker det är så jävla töntigt. Och jag stör mig så på alla som går på det.

För likt Malin tror jag inte på en massa saker. Men vi är varandras motsatser. För hon tror på ekologiskt. Hon tror inte på gluten och feber. Men nu är jag inte riktigt rättvis för hon säger till mig – där hon sitter endast iklädd trosor och behå framför mig – att hon tror på att vara snäll mot folk, att tänka att folk inte har det så lätt, att det är jobbigt att leva, att vara försiktig med människor. Och så tror jag ju också. Eller vill åtminstone.

Skriver aldrig om sex

Men just nu, här på Öland, har jag svårt att tänka på något annat än Malins kropp. God damn! Hur kan någon som passerat fyrtio och fött fem barn (eller fler om man räknar missfallen) se ut så där? Och jag som trodde att jag var smal. Men beslutar mig snabbt för att aldrig mer visa min kropp i sociala medier och omedelbart upphöra med mina fittpics till Malin. Hennes bröst! Hennes mage! Hennes nyckelben.

Malin har flyttat den stora badrumsspegeln till golvet, där hon nu sitter och sminkar sig. I stort sett näck. En massa olämpliga tankar far genom huvudet på mig. Malin säger att hon vill se Vogue ut på bilderna.

Det gör du redan, säger jag, utan en gnutta smink och näck. Sedan frågar jag det där jag inte får ihop med henne. Det om sex. Hon – som är så gränslös och helt ohämmad (ja, hon tar till och med av sig behån framför mig och kommenterar sina vårtgårdar, efter att hon låtit sig plåtas fortfarande klädd i underkläder på balkongen) och i text skriver fantastiska saker som ”geggveck” och andra bättre synonymer för våra kön – är sådan mussla när det kommer till sex.

– Sex är så otroligt privat. Jag har delat mitt liv med läsarna sedan 2006, sex är det enda jag aldrig skriver om. Folk får väl gissa hur jag gör. Att jag satt i underkläderna är inte förspelet till att jag förför dig, det är bara kropp.

Du gillar att synas, varför är det härligt?

– För att jag har skämts så mycket över min person och min kropp. Hoppas att jag lugnar ner mig, annars kommer jag bli en väldigt naken tant.

I ett försök att framstå som en seriös journalist ber jag Malin berätta om sin nya roman.

– Jag tyckte att det skulle vara så himla intressant att låta huvudpersonen vara lillasyster eftersom jag själv är storasyster, det var en utmaning. När jag har lyssnat på intervjuer med författare och de sagt att de ville utforska har jag tänkt ”what, bullshit vadå utforska?” och nu ville jag verkligen utforska. Kan jag sätta mig in i någonting jag inte vet någonting om? Jag vet ju bara hur en terror-storasyrra är. Den handboken kan jag verkligen skriva. Hur är det att vara lillasyster? Inte så kul tror jag.

Sparsmakat poetiskt språk i nya boken

Sedan berättar jag, naturligtvis som den mansplainare jag är, för Malin om hennes bok. Som är helt fantastisk. Tack vare det sparsmakade poetiska språket. Och sorgen. Som hela tiden sammanflätas med humorn. För att hon skriver saker som: ”Vi två i en gräsig vattensamling. Vår icke-sanitära allians i en fattigmanspöl. Soppan av gräs och grus och alla döda skalbaggar.” Och: ”Att komma hem är att vilja ta livet av sig en smula.” Och – nu skäms jag – så börjar jag pracka på henne boktips. Du måste läsa Elfriede Jelinek, säger jag. Och Joan Didions romaner. Och Martina Lowdens enastående Allt.

Jag snor till och med tre frågor ur Lowdens bok och ställer till Malin. För att de är så jäkla bra.

Hur skulle du beskriva dig själv med ett verb?

– Sova.

Hur skulle du beskriva dig själv med ett substantiv?

– Vin.

Hur skulle du beskriva dig själv med ett adjektiv?

– Storfotad.

Du skriver i nya boken ”jag är vuxen, jag kan vara vem jag vill”, vem vill du vara?

– Smart, värdig, sval, cool. Men eftersom jag bär hela facit på min ärm så kommer det aldrig att hända. Jag pratar för högt och för mycket, skrattar åt mig själv först och högst, allt är mycket ovärdigt. Jag fascineras av människor som sitter tysta och betraktar spektaklet och tänker smarta tankar som de inte har något behov av att dela.

Det bästa med dig är att du är så rolig. Som till exempel glidslem-episoden i din mammabok där du just fått missfall men så börjar du och din syster skratta åt att det står glidslem på den där burken i gyn-rummet. Kan man göra humor av allt?

– De bästa böckerna och filmerna är de som får en att både skratta och gråta. Men det är så jäkla svårt, för att när man skriver om någonting som är sorgligt eller allvarligt med humor är det som att det blir en lägre nivå. Det är som om det inte är lika mycket värt. Men exakt där vill jag befinna mig, där det är roligt och sorgligt på samma gång, för så är ju livet.

Vad är din drivkraft?

– Jag har funderat så himla mycket på det här med hur man gör som förälder. Hur ger man sina barn drivkraft? Men sedan insåg jag att de måste sköta det själva. Det blev så mycket skönare när jag släppte det. Min drivkraft är att jag alltid, alltid, alltid känner mig lite… det kommer från att jag är uppvuxen långt ute på landet.

Som en revanschlusta?

– Jajamän. Jag har inga problem med att vara klassisk.

Och vad kände du då? Att du ville visa dem lycka och framgång och kändisskap?

– Nej inte känd, utan visa dem att jag är så nöjd med mitt liv. Hela alltet. Och den känslan är ju ett fuck you. Det räcker.

Vad har du kvar att uppnå?

– Jag vill vinna någonting.

Journalistpris, Augustpris eller vad?

– Jag är irriterad på att jag aldrig vunnit någonting. Dessutom är jag sur över att jag efter så många år inte är så himla känd. Och det är inte för att jag vill vara det, utan för att det händer ju saker när man är känd.

Du tänker mer praktiskt liksom?

– Ja, saker man inte får göra om man inte är tillräckligt känd. Jag har inte sommarpratat, inte varit med i På spåret, i Alla mot alla… ingenting!

Jag tror faktiskt man måste fråga själv eller be folk fråga.

– Absolut, jag kan fråga själv, det har jag nog till och med gjort någon gång. Men det är ett problem att bo i Kalmar eftersom jag aldrig knyter kontakter. Hade jag bott i Stockholm hade jag varit julvärd vid det här laget. Så Kalmar håller mig tyvärr tillbaka.

Finge jag ge ett pris till Malin skulle jag ge två. Årets kropp. Och Sveriges roligaste kvinna. Och hon ska upp på en scen. Vänta ni bara.