Ögonblicket då Hedda Stiernstedt får telefonsamtalet från Tomas Alfredson sitter hon på en bar i New York. Hon tackar ja till den erbjudna rollen utan att blinka, men kommer till slut ihåg att fråga vad det är för film som Tinker, tailor, soldier, spy-regissören tänkt sig.

”Jag ska göra Jönssonligan i Sverige och vill att du spelar Doris”, svarar han.

– Jag blev ganska chockad, säger Hedda Stiernstedt.

Hennes Doris kunde dock omöjligt bli Birgitta Anderssons Doris.

– Jag avgudar hennes rolltolkning, men hon har redan gjort sin grej.

Hedda Stiernstedt: Hommage till Birgitta Andersson

Dessutom fanns det andra aspekter att reflektera över. De första Jönssonligan-filmerna har nära 40 år på nacken, och den tidens Doris fick mest vänta i bilen.

Hedda Stiernstedt fotograferad på Ellery Beach House, Lidingö.

Det gör inte Hedda Stiernstedts Doris. Hon är i stället den driftiga av dem, samtidigt som hon numera har band till de andra i ligan och inte bara till pojkvännen Harry.

– För mig var det viktigt att få göra en tuff framåt kvinna som inte är en man. Jag är så störd på att om man ska vara cool på film får man inte vara kvinnlig eller uppskatta kvinnliga attribut. Doris är skittuff och hård på många sätt, men är också jättemoderlig – älskar att pussa och ta hand om. Hon har rött läppstift som hon bättrar på hela tiden och långa naglar. För mig var det viktigt att vi behöll vissa attribut från Birgittas Doris, som en hyllning till Birgitta.

Det har blivit lite fult att vara sådär kvinnlig

Hedda fortsätter:

– Men i stället för att vara dum eller inte förstå, så är det mer att Doris skiter i det. Det är egentligen en tolkning av samma attribut och förhoppningsvis har vi hittat en kärleksfull hommage till Birgitta.

Vilket man kan förstå. Birgitta Anderssons look, med de rufsiga röda lockarna, de färgglada kläderna och den frikostiga ögonskuggan, har med tiden blivit närmast folkhemsikonisk.

– Jag älskar det. Det har blivit lite fult att vara sådär kvinnlig. Det kan jag tycka är så larvigt. Visst, min privata stil är rätt maskulin och slapp. Men det är ytterligare ett kvinnoförtryck att racka ner på tjejer som är piffiga. Jag älskar piffiga tjejer.

Skådespelaren Hedda Stiernstedt på omslaget i Femina

Modeintresset fick skådespelaren Hedda Stiernstedt med sig tidigt.

Men på sitt Instagramkonto syns Hedda Stiernstedt kanske snarare draperad i Cartier och Chanel än i plastiga åttiotalsbijouterier.

– Jag älskar det också. Jag tycker att man får vara allt. Det är en del av min stil.

Tror du att du har påverkats av den här nya lyxen i ditt liv?

– Jag hoppas inte det. Det vore ju helt fruktansvärt. Men jag tror däremot att det inte är bortkastat på mig. Jag registrerar att det är lyx. Jag blir peppad av att det är lyxigt, som jag tror många blir. Jag uppskattar det och blir inte van, utan njuter i stunden.

Den här medvetenheten om bland annat kläder och vad de signalerar fick Hedda Stiernstedt i princip med modersmjölken.

Mamma drillade mig och min syster ganska hårt med feminism

Redan som 13-åring protesterade hon när hennes skola ville stoppa tjejerna från att klä sig på ett sätt som ansågs utmanande, och då genom att införa en klädkod – bara för tjejerna. Den dåvarande tonåringen och hennes vänner tryckte upp tröjor med texten ”onanist, javisst” för att illustrera att även tjejer har ett sexliv (och onanerar), och kontaktade dessutom medierna.

Gensvaret blev enormt och resulterade i både förstasidor och debatt i SVT.

Hedda Stiernstedt fick så småningom även skriva ett kapitel i en Belinda Olsson-antologi:

– Det var verkligen ett feministiskt uppvaknande, även om jag har haft det där med mig hela tiden, vilket ska tilläggas var rätt ovanligt då. På nittio- och tidigt tvåtusental var feminism mer som ett svärord. Men jag hade ett försprång i att min mamma drillade mig och min syster ganska hårt med feminism.

Hedda fick poliseskort för en stalker

– Min mamma stod för naturlighet och en proggig attityd och sa ändå inte att ”ni tjejer borde sminka er mindre”, utan att vi skulle få bestämma över våra egna kroppar eller så får de införa klädkod för alla. Det kan jag i dag bli rörd över, och tänka på hur viktigt det är att inte snacka skit om Doris stil.

Julen 2020 gör Hedda Stiernstedt premiär som Doris i Jönssonligan

I mellandagarna är Hedda Stiernstedt tillbaka som Nina Löwander i SVT-serien Vår tid är nu.

Men att Hedda Stiernstedt stod upp för sina och alla andra flickors rättigheter, fick också sorgliga konsekvenser.

I Belinda Olsson-antologin beskriver den 15-åriga Hedda hur hon får mängder av hot och våldsporr skickat till sig:

– Det är så jävla grovt, säger den nu vuxna kvinnan, med ett skrovligt ledset hack i rösten.

– Jag fick poliseskort till skolan för att en man började förfölja mig. Jag har blivit väldigt känslig mot sådant i dag och reagerar ganska snabbt. Det var en man som hotade mig med sexuellt våld så pass grovt att jag fick poliseskort och fick agera lockbete vid ett tillfälle för att försöka få fast honom. Jag var 15. Man är ett barn. Det var hemskt. Men värre för min mamma. Jag tror att det ändå rann av mig för att jag var så ung.

Hedda Stiernstedt från SVT-serien Vår tid är nu

Metoo har förändrat branschen, berättar Hedda Stiernstedt.

Åren innan så stod jag ut med massa saker med män

I dag är detta en livserfarenhet som Hedda Stiernstedt bär med sig.

Tillsammans med många fler. Hon säger att hon är glad att hon inte var 16 år när hon började med skådespeleriet.

– Jag tror inte jag hade varit så bra och överlevt psykiskt om jag hade varit så ung. Inte som det såg ut då. Metoo har ändrat jättemycket. Bara åren innan så stod jag ut med massa saker med män, som jag aldrig hade stått ut med i dag. Det handlar för mig inte så mycket om sex, utan mer om ett konstant utnyttjande av maktpositioner. Stjärnor som ofta betedde sig illa. Mot många. Som utnyttjade sin makt mot mig eller nya assistenter, och att det hela tiden var tydliga maktstrukturer.

– Det skulle jag aldrig gå med på i dag, och det är inte accepterat i dag. Men det var accepterat precis innan metoo.

Är man extra utsatt tidigt i karriären?

– Ja. Men även efter. Man är mindre utsatt som etablerad. Men man är utsatt, speciellt som kvinna. Mitt bästa tips är, tyvärr, att vill du framföra en önskan om något: Skicka en man! Det gör jag ständigt. Vi behöver en fläkt till logen. Det får han ta! Säg till dina manliga kolleger varför. Det är inte att jag inte vill göra jobbet, men man kan inte önska sig något överhuvudtaget utan att bli sedd som svår. Men om en man kommer så är det ”nämen gubben, klart du ska ha en fläkt, det är ju så varmt i logen”, säger Hedda och slår ihop händerna i en moderligt curlande gest.

Hedda Stiernstedt om metoo

Hedda Stiernstedt skulle ha gift sig under året men bröllopet fick skjutas på framtiden på grund av corona.

Vad har, genom allt detta, drivit dig att fortsätta med skådespeleriet?

– En total hunger. Jag vet inte vad det är. Men jag har en hunger som fortfarande glöder. Jag älskar mitt jobb.

En väsentlig del av denna glöd har Hedda investerat i Vår tid är nu.

Relationen med Charlie Gustafsson

Den folkkära serien blev hennes genombrott och har även skapat ett särskilt band till motspelaren Charlie Gustafsson.

Har du kunnat känna dig lite platoniskt halv utan honom, så här efteråt?

– Ja. Vi har jobbat, gjort intervjuer och rest ihop under så lång tid att vi lärt oss hur vi funkar, även om vi båda är väldigt redo för nästa steg. Men jag kommer att sakna att vara en del av en duo. För det här är ett så ensamt yrke. Man är ensam 99 procent av tiden. Även om du står i ett rum med massa folk så har du ingen att verkligen känna dig trygg med. Men det har jag gjort med Charlie.

Föräldrarna var en hippie och en proggare, berättar Hedda Stiernstedt.

Ett av Hedda Stiernstedts steg vidare blev rosade Min pappa Marianne där hon spelade huvudrollen mot Rolf Lassgård. Filmen gick upp i våras, och gick väldigt bra tills en pandemi kom i vägen.

– Det kändes snopet och jättesorgligt. Den låg etta på biotoppen i sex veckor, men de sista veckorna var det typ två biobesök om dagen, även om det var på vår film.

Du skrev i somras på Instagram att ”helt ärligt 2020 har bara varit ett långt vidrigt mörker för mig”. Hur då?

– Jag gillar egentligen att prata i undertext. Men det var väl mitt sätt att säga att jag har varit deprimerad. Jag älskar inte att säga det eller att det är synd om mig, men det är nog många som känt liknande.

Hedda om inställda bröllopet

– Det hade inte med det inställda bröllopet att göra, som folk gärna vill tolka det som: En kändis som gnäller över en inställd fest. Men jag vill gärna äga min egen historia, och det var väl mitt sätt att säga att jag har förlovat mig med min kille, och det här året har varit piss.

Du tänker på coronaläget?

– Ja. Jag tror jag har fått en weltschmerz där man har har ångest för hela världen, och jag tycker det har varit väldigt svårt. Det är jätteångestladdat om vi ska prata klarspråk. Vart är vi på väg? Vad betyder det här för mig? Alla mina jobb blev inställda, och då orkar jag inte ens tänka på dem jag inte ens visste om. Vad betyder det här för världen? Kommer vi någonsin att kunna kramas igen? Kunna stå i ett publikhav på en festival? Jag älskar sådana saker. Den mänskliga kontakten.

Har ni hittat ett nytt datum för bröllopet?

– Nej. Vi kan inte planera sådant i förväg med våra jobb. Tyvärr. Vi skulle också ha varit hos en äldre släkting, och nu blir det inte så. Det får bli som det blir. Och blir bra när det blir av. Vi har inte så bråttom, och har varit ihop ganska länge.

I ditt sommarprat återkommer du till hur du försökt fylla en tomhet inom dig med saker som resor och bungyjump. Har du kvar den där tomheten?

– Jag försökte fylla den länge tills jag hittade något som tände eld på mig – mitt jobb. Det äter upp mycket av en, och ibland är det ångestladdat i sig, och skapar en ny sorts tomhet. Men jag har nog bekämpat den till viss del.

Mot nya mål.

Hedda Stiernstedts Sommar var en klassisk ”coming of age” som gav inblick i hennes kanske inte helt konventionella uppväxt.

Googlar folk på kändisfesterna

Bland annat har hennes föräldrar levt som särbor under alla år.

Man fungerar ju ofta lite som en rekyl på sina föräldrar. Stämmer det in på dig?

– Jag och min syster har nog blivit väldig normala. Ha, ha! Hon har två barn och en man i förorten. För mamma var det största att hon slapp det. De var en hippie och en proggare som bestämde sig aktivt för att ”så här vill vi leva”. Jag kanske väljer något annat, men de var barn av sin tid som hade vuxit upp på femtiotalet med hemmafruar till mammor. Det var en reaktion på det. Det mest rebelliska jag kan göra nu är att gifta mig ungefär. Och om jag skaffar barn, då delar vi 50/50 på allt.

Jag får social angs av fest 

Fast just nu är Hedda Stiernstedts liv ändå ganska långt bort från vardagsklyschan vovve, Volvo och villa.

I mellandagarna är Hedda Stiernstedt tillbaka som krogdrottning i SVT-succén Vår tid är nu

I mellandagarna är Hedda Stiernstedt tillbaka som krogdrottning i SVT-succén Vår tid är nu.

Hon är snarast i ständig rörelse över världen, får gå på modeveckan i Paris och mingla med internationella kändisar som Sofia Coppola eller Penélope Cruz. Om hon passar in? Nja.

– Jag är så dålig på att nätverka, och får mer och mer och social angst på fest. Jag älskar visserligen fest, och är på många sätt väldigt social och tacksam att ha i sådana sammanhang. Men jag är så dålig på att nätverka – jag känner inte igen folk, har inte koll på vad alla har gjort. Jag har ju koll på branschen, men jag googlar inte hur vissa producenter ser ut.

Städade toaletter i Paris

Parisglamouren har helt klart en nyans som inte syns på bild, och kanske även en skugga. Efter gymnasiet slet Hedda Stiernstedt på en bar i just Paris. De där nedspydda toagolven hon städade där är egentligen aldrig långt borta. Förra året var hon rentav tillbaka, och tog en öl med sina vänner.

– Jag kände inte ”ha, ha – revansch”. Men det var i stället fint, att det också var en stund i livet. Jag var nästan nostalgisk: ”Tänk att vara 19 år och inte ha råd med middag”.


Hedda Matilda Stiernstedt

Gör: Skådespelare.

Född: December 1987 i Stockholm.

Bor: I Stockholm.

Familj: Nyförlovad med regissören Alexis Almström, 35, som hon har varit tillsammans med i tio år.

Bakgrund: Medverkat i flera kortfilmer och musikvideor, bland annat den till Aviciis Addicted to you. Började få fler roller i början av tiotalet, som i SVT-serien Portkod 1321, och filmerna Monica Z och Studentfesten. Det stora genombrottet kom med Vår tid är nu. För rollen som Nina Löwander belönades hon med Kristallen 2018. Spelade ena huvudrollen i transdramat Min pappa Marianne.

Aktuell: Som Doris i Se upp för Jönssonligan, en reboot av de klassiska åttiotalskomedierna samt med specialsäsongen av Vår tid är nu, på SVT i jul.

Läser: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. "Underbar, intelligent, spännande! Sedan har jag också startat en bokklubb med mina tjejkompisar som jag pluggade litteratur­vetenskap med och vi ska nu läsa Samlade verk av Lydia Sandgren".

Lyssnar på: Ljudböcker och hiphop. "Nu på sistone har det varit mycket svensk hiphop som Bröderna Bennett. Deras senaste skiva är väldigt bra".

Ser på: Härom dagen såg jag om Lust och fägring stor. Man blir ju kär i Marika, vilken kvinna. Sedan såg jag även Smärta och ära nyligen. Det är nog min favoritfilm av Almodóvar.

HEDDA STIERNSTEDT OM...

… sina hemliga tatueringar:

”Den med ’kärlek’ (på hennes ankel) är den enda tatuering jag gjort på en tatueringsstudio. De andra har jag gjort hemma. Jag har något under foten som jag gjorde på en efterfest. Det brukade vara en smiley på varje tå, och en liten bokstav. Men det skavdes bort. Jag fick gömma tatueringarna för att de inte ska behöva täcka dem för mycket i jobbet.

… auditions i Hollywood:

”Vi hyllar alltid allt som är gjort på engelska. Men det görs så mycket skit. Jag har tackat nej till så mycket som inte var tillräckligt bra, och hittills har jag inte fått något erbjudande om något toppen.”

… den kommande rollen som vikingahäxa i en norsk serie:

”Först var jag osäker. Men när maskören började prata om att jag skulle ha scarification i ansiktet, kanske kunde raka av ögonbrynen, ha en dräkt gjord av människohår, och ett par horn som huvudbonad, då tänkte jag att vi kör!”

Läs mer:

Josephine Bornebusch: ”Jag har gråtit över jobb sen jag var 13”

Carola i stor intervju om uppbrotten: Jag förstod inte att det skulle bli sju resor värre

Lena Endres beslut: Vägrar botox och ingrepp