Ing-Marie Wieselgren prisas postumt: ”En kvinna ska aldrig tystas”

Klockan var 13.50 den 6 juli förra året när larmet inkom till polisen om att en kvinna stuckits med kniv vid Donners plats i Visby, mitt under politikerveckan i Almedalen. Hon fördes till sjukhus men hennes liv gick inte att rädda.

Lovisa Wieselgren Björkegren, 28, kommer aldrig glömma samtalet.

– Jag och min make var i trädgården och pysslade när min svärfar ringde. Han frågade om vi satt ner. Vi förstod att något hade hänt men kunde inte föreställa oss när han sa till min man ”jag måste berätta att du är moderslös och jag har blivit änkling”.
– Det går inte beskriva chocken och vilket trauma det skapar.

Ing-Marie Wieselgren var en av landets mest profilerade röster för psykisk hälsa. Vid sidan av uppdraget som psykiatrisamordnare för Sveriges kommuner och regioner (SKR) arbetade hon kvar som psykiater på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
”För att hon ville möta patienterna, de människor hon kämpade för”, som hennes svärdotter uttrycker det.

Mordet i Almedalen blev en chock för familjen

Lovisa Wieselgren Björkegren berättar hur familjen samlades på gården utanför Uppsala där Ing-Marie levde med sin man och försökte ta in det ofattbara.
– Det var surrealistiskt och en förnekelse i början. Men framförallt så mycket sorg som sköljde över en. Vi hörde vad polisen sa men kunde inte förstå. Vi fick veta att Ing-Marie avlidit på plats och att gärningsmannen var gripen men det var så mycket frågetecken.

Och mitt i allt nåt slags ödets ironi: Hur hon som levde för att hjälpa utsatta blev dödad på grund av frågor hon brann för.
– Det är fruktansvärt tragiskt att den personen som kämpade som mest för att andra människor skulle få hjälp för psykisk ohälsa skulle få ett sådant slut, säger Lovisa.

Mordet på Ing-Marie Wieselgren chockerade en hel nation och uppmärksammades stort i media. En psykiatrisamordnare knivhuggen till döds på öppen gata mitt under Almedalsveckan i vimlet bland politiker, journalister och turister.

Men för de anhöriga handlade det främst om en älskad maka, mamma, syster, farmor och svärmor.
Lovisa Wieselgren Björkegren, som är gift med Ing-Maries son Arvid, målar bilden av en kvinna som hon redan första gången när de träffades sommaren 2015, kände sig omhuldad av.
– Hon kom i sina träskor rusande ut på gården och sa ”välkommen hit, här kan du känna dig som hemma”.

Startade en stiftelse i Ing-Marie Wieselgrens namn

Under pandemin när Lovisa, som i dag arbetar som arkeolog, skrev sin kandidatexamen i osteologi på Wieselgrens gård, träffades de varje dag. När hon skulle prova klänningar inför bröllopet med Arvid, var Ing-Marie med varje gång och på själva bröllopsnatten hade Lovias svärmor som en överraskning bokat rum på det finaste hotellet i Uppsala där blommor, bubbel och choklad väntade.

– Vi var otroligt nära. Jag brukade beskriva henne som en extramamma. Det fanns igen som var osynlig för henne och jag upplevde att hon såg mig i alla stunder. När jag var glad, men också de gånger jag själv har mått dåligt och haft psykisk ohälsa, säger Lovisa och allvaret övergår i ett leende.

– Folk tror väl att man sitter och hittar på nu, men hon var precis så fin och osjälvisk.
En drömsvärmor och en stor förebild, konstaterar Lovisa och berättar att hon inte tvekade när hon fick frågan på Internationella kvinnodagen vem hon såg upp till.

– Jag svarade direkt ”Ing-Marie Wieselgren”. Förutom att hon var snäll och generös var hon en modig och stark kvinna som stod upp för andra och tog steget som många inte vågar ta.

Kunde någon tysta Ing-Marie?

– Nej, ingen kunde tysta Ing-Marie, absolut inte och det är något hon är en stor inspirationskälla för: att våga. Både att stå upp för sin sak och ha modet att gå framåt.

Med tanke på det som hände Ing-Marie, har det för dig personligen och som kvinna blivit lättare eller svårare att våga stå upp?

– Jag vet att otroligt många blev berörda av händelsen, inte bara för att en människa hade blivit mördad på öppen gata, men också för att det var en kvinna som arbetade med det hon gjorde. Jag är skrämd över att ett sånt här dåd sker men jag är på grund av Ing-Marie ännu mer benägen att stå upp, för att det här ska inte få hända igen. Vi måste se till att människor som lider av psykisk ohälsa fångas upp och får rätt hjälp tidigt, säger Lovisa och tillägger:

– Jag jobbar inte med de här frågorna professionellt men jag har blivit än mer övertygad om att alla i samhället måste hjälpas åt.

”Hon hade försökt hjälpa honom”

I december dömdes gärningsmannen Theodor Engström med en lång historia av psykisk ohälsa för mordet på Ing-Marie Wieselgren.
Lovisa följde rättegången via länk, som en del i sorgearbetet, och tillägger att hennes svärmor högst troligt hade hade varit nöjd med den påföljd som blev: rättspsykiatrisk vård.

– Ing-Marie sa alltid att det inte fanns någon som var bortom räddning, säger Lovisa Wieselgren Björkegren som under året som gått slagits av tanken på vad som hänt om hennes svärmor fått möjlighet att samtala med sin baneman.

– Jag brukar tänka att hon skulle ha bett att få en del av hans tid, satt sig ned med honom och försökt hjälpa honom. Om hon hade fått möjlighet att säga ”Ge mig en halvtimma”. Hon hade tagit sig den tiden. Hon hade försökt att hjälpa den här mannen in i det sista.

Under hösten 2022 startade de anhöriga en stiftelse för psykisk hälsa i Ing-Marie Wieselgrens namn, för att kunna fortsätta hennes arbete vidare.

Lovisa berättar att tanken kom tidigt, bara veckor efter mordet. När hon blev kontaktad av sin svärmors tidigare kommunikatör Ingela Larsen, fanns inte ett ”nej” ens på kartan.
– Jag kände att jag måste få vara med. Ing-Marie hade kämpat i så många år, det fick inte innebära slutet. Vi behövde fortsätta hennes arbete. Stiftelsen innebär att hennes anda aldrig kommer kunna dö, säger Lovisa som sista veckan i juni kommer att vara på plats på Almedalsveckan för att sprida ordet om stiftelsen.

Hon säger att det är med blandade känslor hon åker till Visby.

– En del av mig kände direkt ”jag måste dit, ingen tvekan om saken”. Jag vill inte att hatet och rädslan ska vinna. Vi ska ta oss dit och ta tillbaka, visa att vi inte skräms och låter oss tystas. Det hade Ing-Marie inte velat.

– Samtidigt är jag rädd för mina egna känslor. Man vet inte hur man reagerar när man väl kommer dit. Det kommer inte gå att inte tänka på vad som hände och hur Ing-Marie upplevde det för ett år sedan, en vanlig solig dag bland massor av människor…

– Men jag vet att hon hejar på och är med oss.

Ing-Marie Wieselgren prisas postumt

När Ing-Marie Wieselgren postumt tilldelas ett särskilt hederspris vid galan Årets Feminista i Stockholm, är svärdottern där för att ta emot utmärkelsen.

– Det är sorgligt att Ing-Marie inte får ta emot det själv men hon hade varit otroligt stolt och glad över utmärkelsen. Själv är jag glad över tiden jag fick med henne, även om sju år var alldeles för kort. Men jag bär henne med mig överallt hela tiden, säger Lovisa Wieselgren Björkegren.

Under Årets Feminista är Femina glada över att samarbeta med: