Judiska flickan bodde hos familjen under kriget – 78 år senare får Inger ett brev

Hemmet i norra Stockholm pryds av tavlor, en stor samling gamla foton och blockflöjter. På bordet står en kanna citronsaft och utanför den öppna balkongdörren hörs fågelkvitter.

Nästan omedelbart från det att vi kliver in genom dörren plockar Inger fram brevet från den tyska flickans dotter. Ivrig att dela med sig.

– Först var jag jag lite skeptisk, men inte nu. Jag har landat i att den här berättelsen också är viktig att berätta. Barnen till alla judiska överlevare från andra världskriget, även de som inte suttit i koncentrationslägren, behöver också en röst. Därför vill jag berätta om flickan som bodde hos oss; Lonny.

Uppväxten i Stockholm: ”En borgerlig svensk familj”

Inger Josephson föddes 1928 som den yngsta i pappa Gunnar Josephsons och mamma Maud Bohemans syskonskara om fyra. Inger växte upp med tre äldre bröder; Åke, Carl Olof och Erland.

Hon beskriver barndomen som typsik för ”en borgerlig svensk familj”. Trots att hennes pappa var jude och hennes mamma hade en judisk mor, så firade familjen inte de judiska högtiderna hemmavid. Men alla fyra barnen gick på religionsundervisning på onsdagseftermiddagarna.

Pappa Gunnar ägde den välrenommerade bokhandeln Sandbergs, och satt även i styrelsen för den Mosaiska (Judiska) Församlingen. Inger tror sig minnas att det var år 1936 som hennes far blev vald till ordförande i församlingen och berättar vidare om hans engagemang under krigstiden för att få judiska flyktingar, därav 500 barn, till Sverige.

Ett av dessa barn var Lonny Leschnik som flyttade in hos familjen Josephson i våningen på Kammakargatan år 1939.

– Lonny stannade sen under hela kriget och hon var jämnårig med mig. Mina föräldrar tänkte nog att det skulle bli roligt för mig med att få en flicka in i familjen. Hon behandlades som min syster, berättar hon för Femina.

Så minns hon livet i Sverige under andra världskriget

Inger minns tiden precis innan andra världskriget bröt ut väl, trots att hon vid tidpunkten inte var mer än elva år. Hennes far var lugn och spred aldrig rädsla eller oro in i familjen, trots att han länge vetat om att det började bli omöjligt för judar att leva fritt i vissa delar av Europa.

Kriget kröp hela tiden närmare.

– Den 9 april 1940 minns jag. Carl Olof, Erland och jag stod i hissen när Carl Olof plötsligt sa ”vet du att tyskarna har gått in i Norge och Danmark?” Då blev jag otroligt rädd och började storgråta, säger Inger och fortsätter:

– Sedan minns inte jag inte hur våra föräldrar pratade med oss om kriget, men vi hade ju en väska packad i värsta fall.

Beredskapsplanen gick ut på att fly till sommarstället i Ekolsund, som familjen hade införskaffat sig år 1942 av just den anledningen. Inger minns att de inte fick köpa sommarhus i Stockholms skärgård, eftersom de hade en utländsk flicka boende hos sig. Sådana var reglerna då.

Relationen med flickan: ”Hon inkräktade på min familj”

Men trots föräldrarnas goda avsikter så skavde det även för Ingers del, mellan henne och Lonny under uppväxten.

– Så fort jag fick något så fick hon detsamma. Jag började tycka att det var jobbigt och tänkte ”varför ska hon ha det?” Jag tyckte att hon inkräktade min familj på något sätt. Så jag hade väldigt svårt med henne under ganska lång tid, berättar Inger och fortsätter:

– Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete över att jag tyckte så illa om henne. Jag minns hur jag satt i skolan en gång och knäppte händerna och sa ”snälla Gud förlåt mig för att jag hatar Lonny”. Men det var ju egentligen henne det var synd om.

Skrev i dagboken: ”Ett kapitel i mitt liv är avslutat”

Lonny behandlades som en i familjen. Hon fick ett eget rum i den stora våningen på Kammakargatan och gick i klassen under Inger på Norrmalms kommunala flickskola.

– Hon etablerade sig mycket fort i Sverige. Hon blev också tjej väldigt fort, och var mycket snyggare än jag. Jag var präktig scout och hon var ganska bråkig som skolkade och träffade killar. Vi var väldigt olika, säger Inger.

I dag läser Inger i sin dagbok att hon och Lonny ändå gjorde roliga saker ihop. De gick till exempel på bio tillsammans och åkte skridskor tillsammans om vintrarna.

– Jag tittade tillbaka på den dagen hon lämnade oss i november 1945. Det stod i min dagbok: ”Följde Lonny till centralstationen. Hon gråter”. Jag kunde inte skriva att jag var glad att hon åkte, för det var så otroligt skuldbelagt att jag inte vågade, men det var det jag tänkte.

I stället skriver Inger: ”Ett kapitel i mitt liv är avslutat.”

Men helt avslutat var det förstås inte. Hon har hela livet sedan dess burit på en skuld över hur hon kände gentemot Lonny. En skuld över att ha blivit skonad och har det så bra.

Oväntade brevet – 78 år efter avskedet

I februari 2023 dimper ett brev ner i brevlådan hemma hos Inger i Stockholm. På raden där avsändarens namn står läser hon: Leschnik.

Inger högläser några rader för oss och visar upp hur brevets författare, som visar sig vara Lonnys dotter Marina Leschnik, har låtit översätta en handskriven text från engelska till svenska.

”... Jag är ganska säker nu, på att det är din familj som med nåd och vänlighet tog emot min mamma. Den tyska judiska flickan du talar om i din intervju från 2017 med Förintelsemuseet. Jag har bara nyligen kunnat sätta ihop bitar om min mammas liv. Det har betytt världen för mig bara att hitta dig och denna länge förlorade koppling till min mamma. Och kunna uttrycka min djupaste tacksamhet till dig och din familj för er kärlek. Och den enormt positiva inverkan ni alla har gjort på hennes liv”, står det i brevet.

I Marinas brev framgår det att Lonny blev sjuk i Alzheimer för tio år sedan och att hon sedan somnade in i sviterna av corona under pandemin 2020.

Inger ringde upp Marina direkt efter att ha läst brevet och de två har, under de senaste månaderna, haft intensiv kontakt.

Lonny dotter vill veta allt om sin mammas tid i Sverige på 40-talet. Något som hennes mor märkligt nog aldrig delade med sig av under sin livstid.

Dottern har lagt ett pussel om mammans liv

År 2017 ställde Inger Josephson upp på en intervju med Judiska museet i Stockholm, på uppdrag av Förintelsemuseet i New York. Under intervjun pratar om hon om krigstiden och om den judiska flickan som bodde hos hennes familj under de sex betydelsefulla åren.

I intervjun nämner Inger Lonnys namn, och det är den första pusselbiten i dottern Marinas detektivarbete för att lära sig mer om moderns liv.

Den andra pusselbiten, som hon också nämner i brevet till Inger, är ett brev som Ingers pappa Gunnar skickat till Lonny i slutet på 60-talet – och som Lonny sparat i alla år.

Inger berättar att hennes pappas brev föranleddes av en dödsnotis i DN år 1967.

– Pappa skriver: ”Kära Lonny. Jag ser i Dagens Nyheter idag att din bror Gerry har gått bort. Och han lämnar efter sig fem små barn. Det är ju alldeles fruktansvärt. Och jag känner mig djupt skakad”.

Lonny hade två yngre tvillingbröder som också kom till Sverige, samtidigt som henne år 1939. Inger berättar att de hamnade på ett barnhem i Vallentuna och fick en ganska brokig tid här. Bröderna var bara åtta år när de kom hit.

Den tredje och sista av Marinas pusselbitar är Lonny dagbok, skriven på svenska under krigsåren, i vilken detaljer om hennes liv här i Sverige går att härleda till familjen Josephson.

Lonnys liv i USA efter andra världskriget

Alla de judiska flyktingbarn som kom till Sverige mellan 1939 och 1945, fick tillstånd att komma hit på villkor att de lämnade landet när kriget var över.

Lonny och hennes bröder for till New York. Deras judiska pappa hade lyckats fly från Berlin år 1941, efter att ha förlorat alla sina släktingar i Auschwitz. Familjen hade haft ett välbärgat liv i Tyskland. I USA fick han jobb som skräddare.

– Hon fick det ganska bra i Amerika. Det var svårt i början. Pappan var fattig, berättar Inger och förklarar att Lonnys mamma, som inte var judinna, flyttade till Holland där hon gifte sig med en nazist.

Marina har dock berättat att hennes mamma och mormor fick chans att försonas senare i livet i USA. Familjen flyttade så småningom till Colorado från New York, och här bodde Lonny tills dagen hon dog.

I sitt brev till dig skriver Marina att det betytt världen för henne att hitta den här kopplingen till sin mor. Vad har det betytt för dig, Inger?

– Hon [Marina reds. anm.] idealiserar mig och vår familj. Hon säger genomgående att Lonny, tack vare att hon fick uppleva en kärleksfull familj i Sverige, själv blev en väldigt fin mamma, berättar Inger och fortsätter:

– Om hon hade sagt att Lonny var väldigt svår, arg och dyster ... Då hade jag känt att det berodde på mig, men hon har hela tiden betonat att Lonny hade det hemskt bra i Sverige. Men det är intressant att hon aldrig har sagt var hon bodde.

Berättade aldrig för dottern om tiden i Sverige

Lonny blev bara mamma till ett barn, dottern Marina, men inte ens för hennes berättade Lonny om hur hon tillbringade de sex krigsåren i Sverige.

– För hon har alltså inte ... Och det är det som är det otroligt märkvärdiga. Lonny har inte sagt hos vem hon har bott hos i Sverige under hela kriget, förklarar Inger och fortsätter:

– Och hon har suttit och tittat på Ingmar Bergmans Fanny och Alexander med sin mamma som vuxen. De såg även Scener ur ett äktenskap, där Erland [Ingers bror reds. anm.] hade en av huvudrollerna. Inte ens då berättar Lonny för sin dotter som sitter bredvid att ”det var hos honom jag bodde”. Det är ju ändå oerhört märkligt.

Varför tror du att Lonny aldrig berättade för sin dotter om tiden i Sverige?

– Vi kan bara spekulera, för vi kan tyvärr inte fråga henne. Men jag tror att hon skämdes över att hon fick det så bra under kriget. När hennes två yngre bröder kom till ett barnhem. Det är många överlevare från koncentrationsläger som vittnar om att de inte kunnat berätta om sina trauman och all den fasa de burit på för sina barn, och det var ju också ett trauma för Lonny att bli separerad från sina föräldrar.

Träffades i New York på 60-talet

Inger och Lonny träffades i slutet på 60-talet i New York, när de båda var i 40-årsåldern. Lonny hade bytt namn och kallade sig för Ingrid, efter att hennes pappa övertalat henne att överge sitt judiska namn. Hon hade dessutom blonderat håret.

Inger minns hur de pratat om minnen från barndomen.

– Jag hade inte sett henne sedan hon lämnat Sverige. Jag höll inte så mycket kontakt, även om pappa tyckte att vi borde göra det. Vi gick ut och middag på en restaurang. Hon såg fin ut och var blonderad. Hon hade inte alls uppfattat att jag tyckte illa om henne. Hon sa bara att ”de var de bästa åren i mitt liv”.

Lonny kom även på besök till Sverige när pappa Gunnar fyllde 80 år, 1969. Hon berättar inte heller detta för sin dotter.

Drygt 20 år senare, 1988, träffades de igen. Inger minns att Lonnys make var med vid det tillfället. Precis som hennes egen dotter Ellen och bröderna Carl Olof och Erland.

– Hon sa till sin då vuxna dotter att ”jag var i New York några dagar” och säger alltså inte att hon träffat oss, berättar Inger förbryllat för oss efter att ha jämfört tidslinjer med Marina i nutid.

Likt Lonny fick även Inger lyckan att bli mamma. Vid 40 års ålder, 1972, adopterade hon en femårig flicka från Teheran som ensamstående.

Dottern besöker Sverige: ”Nedrans bra att jag levde länge nog”

I skrivande stund planerar Lonnys dotter Marina en längre resa till Sverige i september. Inger ska ta med henne till det gamla familjehemmet på Kammakargatan – hon känner de nya ägarna – och ska visa Marina i vilket rum hennes mamma bodde.

Förmodligen väntar också en utflykt till sommarstället i Ekolsund, samt ett möte med en svensk forskare, Pontus Rudberg, som skrivit en avhandling judiska flyktingar som kom till Sverige under andra världskriget.

– Jag tänker att det är så otroligt trevligt, att jag har fått bli så här gammal. Det var ju nedrans bra att jag levde länge nog att få Marinas brev. Och att jag inte blivit dement. Annars hade hon inte fått veta något om sin mammas tid här. Alla andra som kände henne är döda, säger hon och fortsätter:

– För mig har det också inneburit att mina skuldkänslor gentemot Lonny och mina skuldkänslor över att jag hade det så bra under det fasansfulla under andra världskriget, smält bort. Som en isbit.