Stor intervju: Maja Lunde om förlust, hopp och klimatet

Jag möter den norska författaren Maja Lunde i Stock­holm, hon har tagit tåget från Oslo för att prata om sin nya roman Drömmen om ett träd. Det är den fjärde och avslutande delen i romanserien som tog sin början med Binas historia 2015, en roman som tog världen med storm och översattes till 38 språk. På den följde Blå 2017 och Przewalskis häst 2019.

– Tåget tog bara fem timmar, säger Maja med ett leende, det är så mycket bättre med tåg än flyg, på tåget kan man sitta och arbeta.

Maja Lunde om arbetet med nya boken Drömmen om ett träd

Så finns där miljöaspekten förstås, Maja Lundes mäktiga romansvit som spänner över 1 850 boksidor (norska) handlar om en värld i gungning, där klimatkriser och ekosystem i sammanbrott orsakade av en mänsklighet i blind framfart för vad den ställer till med, är på väg att förstöra den natur som är förut­sättningen för dess existens. Tåg är så mycket bättre än flyg, hon flyger aldrig om det inte är absolut nödvändigt.

– Jag har jobbat med det här projektet sedan 2013, den sista delen tog extra lång tid, jag fick ett stopp när pandemin kom. Jag fick svårt att skriva skönlitteratur när känslan var att man befann sig i en fiktion. Jag visste också att sista boken skulle handla om ett virus, det var som att krocka i den egna romanen.

Drömmen om ett träd utspelar sig främst på den arktiska ögruppen Svalbard, i huvudorten Longyearbyen, där handlingen växlar mellan åren 2097 och 2110. Där växer Tommy upp, med två små bröder och en farmor som har en ansvarsfull uppgift i samhället som ”fröskötare”. På Svalbard finns Svalbard Global Seed Vault, ett globalt frölager, världens artrikaste genbank, med syfte att bevara världens olika frösorter.

Den värld Tommy växer upp i är svårt drabbad av olika miljökatastrofer, Svalbard har tappat kontakten med världen i övrigt, de cirka 500 människor som ­lever på Svalbard överlever på fiske och jakt och de grön­saker och frukter de får från stadens växthus.

Men så drabbas befolkningen av ett virus, där till slut Tommy, bröderna och farmodern är bland de få som finns kvar, ensamma i ett öde landskap, med en fröskatt världen trodde var förlorad. En dag får de kontakt med kvinnan Tao på andra sidan jorden, via en gammal radiostation. I Taos värld har man bara tillgång till genmanipulerade grödor, som inte klarar av de nya, hårda förhållandena i världen. De ursprungliga fröerna i skyddsvalvet på Svalbard klarar alla förhållanden, med dem kan man återskapa den mångfald i jordbruket människorna en gång haft.

– Jag visste redan från början att det skulle bli fyra böcker, jag visste också att den sista skulle utspela sig på Svalbard och jag var klar över hur slutscenen skulle bli, men den får du inte berätta om för läsarna här, säger Maja med ett skratt.

Det lovar jag högtidligt. Men att leva med ett sådant här projekt under tio års tid, där flera av karaktärerna kommer igen på olika sätt från den ena romanen till den andra, är det inte svårt att säga farväl till dem?

– Faktiskt inte, då jag visste hur det skulle sluta var det mer en stor lättnad att äntligen få skriva ut det slutet.

Ett starkt och genomgående tema i Drömmen om ett träd är ”förlust”. Tommy har förlorat föräldrarna, Tao har förlorat sin son, den unga kvinnan Rachel har förlorat föräldrar och farmor Louise har förlorat man och son.

– Förlustmotivet går igen i alla romanerna, men det har inte varit något medvetet val från min sida. När jag sitter och skriver försöker jag vara sann mot ­karaktärerna, känna det de känner, både emotionellt och fysiskt. De teman som har blivit centrala har legat i historien, det är något som har vuxit organiskt ur det material jag har jobbat med.

– Det är först nu när jag är färdig som jag kan se tillbaka och göra en analys av vad jag skrivit. Förlustmotivet är ju överordnat oss människor, livet handlar ju om att mista, döden är en del av livet. Klimat- och naturkrisen är också ett förlustmotiv, jag känner sorg över allt vi mister, alla arter som försvinner. Det är de känslorna som sätter i gång skrivandet.

Är rädd för framtiden

Skrivandet är också ett sätt tygla rädslan för framtiden.

– Jag skriver där det bränner, jag är rädd för framtiden, för vad slags värld mina barn ska leva i. Skrivandet hjälper mig att sätta ord på känslorna, det har varit den viktigaste drivkraften i att skriva om detta. Berättelserna uppstår ur mina känslor, och då har också de stora frågorna cirklat in.

Den ena stora frågan hon brottats med är varför just människan blev den varelse som förändrat världen så brutalt.

– Vad är det för egenskaper hos oss som gör att vi beter oss som vi gör? I en bikupa arbetar alla gemensamt för samhället, dessvärre tycks människor arbeta mer för sig själva än för helheten.

– Den andra stora frågan är om vi har förmåga i oss att rätta till våra fel? Har vi det naturligt i oss, att trots allt lyckas göra världen till en bättre plats för dem som kommer efter oss, och för alla andra arter vi delar jorden med?

Maja Lunde om sina böcker om klimatkrisen

I den första romanen i serien dör bina ut, i den andra översvämmas väldiga arealer land av saltvatten, i den tredje räddas en urtida hästras från att dö ut, i den fjärde har (trots alla katastrofer) bina återuppstått och surrar både vilda och odlade i skogar och över åkrar. Världen balanserar dock fortfarande på avgrunden i de fyra böckerna, men Maja vill absolut inte se sig som någon domedagsprofet.

– För mig är det här romaner som, även om de är aldrig så mörka, beskriver hopp. Det hoppet finns också i mig, jag vill inte skriva romaner utan hopp. Framför allt de två sista är nog en enda handling av hopp från min sida. Jag skriver om kärlek, om kunskap, om empati med alla de andra vi delar världen med, och fascination för alla de andra varelser vi delar naturen med.

Biblioteket på Longyearbyen har en central plats i berättelsen. Dit tar sig Tommy för att vila från ansvaret att ta hand om bröderna, andas ut, gå in i sig själv. Ur romanen:

”Det fanns bara en plats där han tillät sig glömma den där rollen han hade i familjen: på biblioteket. Han vilade i böckernas värld, i historierna de gav honom, i människorna han mötte, platserna han kunde åka till. Han arbetade sig igenom hylla efter hylla, började som liten med barnböckerna men rörde sig snabbt vidare, undvek inga genrer eller teman, varje bok var ett nytt land han skulle erövra.”

– Biblioteket är som ett slags kyrka i alla mina romaner, säger Maja, vi behöver böcker, läsning är viktigt för att utveckla empati, lära oss koncentrera oss. Jag har skrivit krönikor om detta, om att barnen behöver böcker i skolorna, inte bara paddor och datorer. Vi måste göra samhällsförändringar, föräldrarna behöver få bättre vägledning.

Maja tycker att vi talar för lite om kärlek till naturen. Norrmän och svenskar går ofta på tur, men att stanna upp och bara vara i varandet, vilsamt försjunka i skogen, i landskapet och bara lyssna på vinden, det är vi dåliga på.

– Många använder naturen mest som en träningslokal, i Norge är vi extrema på det. All tid går åt till att ge sig ut på strapatser. Men att gå runt i sin närskog, i en trädgård, se sig omkring, vad finns runt omkring mig? Vilka arter omger jag mig med? Kan jag namnen på dem? Det är lättare att göra ändringar om du tänker att du gör det för små väsen i närmiljön som du har kärlek till.

Varje handling blir till en stor kraft

Var och en måste göra allt vi kan för att ta vara på hoppet, förlorar vi hoppet förlorar vi också lusten att handla.

– Vi kan alla hjälpa till att rädda jorden, varje liten handling blir till en stor kraft om många gör samma sak. Vad kan jag göra i min närmiljö, i mitt lokalsamfund, på mitt arbete, i min familj? Vi är flockdjur, vi kopierar varandra, var gång du gör en handling så är det någon som ser det. Sätter du upp solceller på taket, så är sannolikheten stor att grannen också gör det. Står du över resan till London i arbetet för att den egentligen inte är nödvändig, kommer fler att göra det.

Drömmen om ett träd utspelar sig i en värld av snö och is, men berättelsen är en roman om frö och plantor, om allt som gör planeten levande.

– Jag älskar hagar, trädgårdar, plantor, jag har en trädgård som är min tillflyktsort, där kan jag vila ut, säger Maja med ett skratt.

Där tänker hon stanna en tid framöver och pusta ut, innan det är dags för nya skrivprojekt!

Maja Lundes 3 boktips:

Det sjätte utdöendet, Elizabeth Kolbert

En fackbok som väcker känslor kring massutrotningen av arter vi är mitt uppe i. Man gråter när man läser om hur några av de underbara arterna på jorden har försvunnit, och man vill göra mer.

Station Elva, Emily St. John Mandel

”För att det inte räcker med att överleva” var den norska titeln på denna originella och känslofyllda postapokalyptiska bok om en teatertrupp som går runt och spelar Shakespeare i en värld efter en pandemi, och jag tycker att den säger mycket om romanens innehåll.

Lysande utsikter, Charles Dickens

En klassiker av goda skäl, Dickens när han är som bäst. Boken inspirerade mig för övrigt även i arbetet med 1800-talsdelen av Binas historia.