Klas Östergren: ”Trodde jag skulle bli inlåst i en madrasserad cell”

I’m leaving the table, I’m out of the game.

Till det suggestiva ekot av Leonard Cohen lämnade författaren Klas Östergren i april 2018 sin stol i Svenska Akademien. Därefter var han tyst i över två år.

– Diskussionsklimatet var så illasinnat att det inte hade spelat någon roll vad jag hade sagt – allt skulle ändå ha varit svart eller vitt. Vi befann oss i ett grått töcken, vilket verkligheten för det mesta är. Och det är vad jag har försökt skildra.

Gentlemen 1980, Gangsters 2005 och nu Renegater – efter fyra decennier har den oplanerade trilogin nått vägs ände med en titel där Klas Östergren anspelar på människor som avviker från olika sammanhang. I romanen skriver han bland annat att ledamöterna har svikit ambitionen för ”snille och smak” och att man i affären kring den så kallade ”Kulturprofilen” misslyckats med att skilja på privatliv och institution.

Men enligt Östergren handlar inte romanen om Svenska Akademien. Inte enbart i alla fall.

– Det är ingen anklagelseakt – tvärtom. Jag är inte beredd att enbart få vänner av den här boken, men de som blir ovänner måste läsa noga de också, om det ska bli en meningsfull fiendskap. Annars bygger den bara på rykten och förutfattade meningar. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fattar att jag i alla fall har försökt att förstå.

I Renegater återförenas han med den gamla vännen – eller är det kanske fienden? – Henry Morgan som kommit med ett beställningsjobb till författarjaget ”Klas”. Han ombeds att skriva en rapport om sina erfarenheter av Svenska Akademien, något ”Klas” till en början inte alls är intresserad av då han är i färd med att färdigställa en roman om snö och Sydafrikaaffären från millennieskiftet.

– Det är två komplicerade affärer där tragik och komik går hand i hand, där gott och ont är svårt att urskilja. Vad är vad? Det har alltid intresserat mig som författare. Den hätska stämningen över så mycket missförstånd och vanföreställningar i Svenska Akademien blev löjeväckande till slut. En fars. Professionellt sätt är det den största konflikten jag har genomlidit, tack och lov.

Att lämna ett sällskap är inte något som görs oöverlagt, menar Östergren. Att bryta upp med vetskapen om att andra kanske blir sårade eller tar beslutet djupt personligt är något han drar sig för i alla mänskliga sammanhang. Det kan röra sig om något så enkelt som platsen bakom en bardisk.

– Man vet att här borde man inte stanna, för här kommer inget att bli bra. Men att bara resa sig upp och gå kan kräva en mental kraftsamling som ibland är svår att göra.

I Renegater uppstår vid ett tillfälle en situation där författarjaget ”Klas” ställs inför ett sådant beslut. Ska han lämna en tveksam och till synes paranoid kvinna vid hennes port, eller stanna kvar och följa med in i byggnaden trots att magkänslan säger att det vore destruktivt?

I en handvändning väljer ”Klas” det sistnämnda.

Ett mer eller mindre destruktivt personlighetsdrag, en yrkesskada, eller lite av båda, som utvecklat en persona, en demon eller daredevil som nonchalerade alla varningstecken.

Enligt Klas Östergren finns i hans författarpersonlighet en iskall, cynisk sida som utsätter sig för olika situationer han egentligen både vill och borde undvika.

– Det är inget jag är stolt över, men en och annan sida har blivit skriven utifrån den förutsättningen. Jag tror att det är ett motiv för många författare, att man ibland vill göra sina erfarenheter en tjänst och skriva dem större än vad de var i verkligheten.

Efter de tumultartade sista månaderna i Svenska Akademien, en period Klas Östergren beskriver som ”traumatisk”, lämnades han med en känsla av tomhet och sorg.

Vad var egentligen meningen med allt?

– Då måste man försöka hitta den. Eller skapa sig en. Eller hitta på för sig själv. Och då är fiktionen ett fantastiskt tröstmedel. Det är nog drivkraften bakom att jag skrivit i alla år, säger han.

– Ska jag hålla på med skrivande måste jag dessutom vara skötsam, nykter och redig. Det funkar inte annars. Om inte lyckan över skrivandet infann sig emellanåt hade jag kanske tänkt att det inte gav mig något längre. Då hade man lika gärna kunnat slarva bort sig eller göra något annat.

I Renegater skildras återkommande människor som ägnar sig åt självdestruktivitet. De som tänjer på gränsen lite till, gör den där dumheten ännu en gång. Människor som enligt Östergren i grund och botten definierar sig som losers, och därmed ser till att bli losers för att känna sig som hemma. Som självuppfyllande profetior.

Besvärliga människor har alltid intresserat honom.

– Det är väl de jag känner mig hemma hos, eller hemma med. Jag tycker att jag själv är besvärlig. Jag gör det krångligare för mig än vad jag behöver. Jag kan inte skriva en rak enkel bok som är lätt att läsa och som alla köper, istället övertänker jag, tar i för mycket, ser komplikationer som man inte behöver se men som ändå tränger sig på.

Klas Östergren håller med om att han genom åren själv har haft en viss dragning till självdestruktion; en verksamhet han försökt ägna sig åt utan att helt lyckas.

– Då hade jag inte suttit här idag och varit solbränd. Jag har i mitt liv nattsuddat rätt mycket och gudbevars slutat med det, av en mängd olika skäl. Har man fyra barn tycker inte de att sånt är det roligaste som finns. Då värderade jag den relationen högre än att sitta med några rufflare och höra sjömanshistorier.

I yngre år verkade nämnda nattsudderi som bot mot rastlöshet och ångest. Enligt Klas Östergren handlade det då främst om att stå ut med sig själv och sin ensamhet. Att sitta framför Sportspegeln efter åtta timmar vid skrivmaskin var inte en gångbar livsstil för den unga författaren. Ordet ”panikångest” hörde han inte talas om förrän på 80-talet.

– Jag trodde att jag skulle bli inlåst i en madrasserad cell och var livrädd för någon slags diagnos som skulle definiera mitt liv. Men de attacker jag hade, som ibland kunde komma dagligen… Det var min själ inget att leka med. Fick man inte i sig två öl på trettio sekunder skenade det iväg.

En lång och plågsam period i Klas Östergrens liv. En konstant terror. Under 40 år avhöll han sig från att flyga av rädsla för att drabbas av en panikångestattack i kabinen. Kanske skulle flygpersonalen slänga ut honom med en fallskärm…? Eller ännu hellre – utan en. Allt för att bespara honom lidandet från attackerna.

– Det är meningslösheternas meningslöshet. Man kan säkert hantera erfarenheten på ett vettigt sätt, men jag tror inte att konsten blir bättre av att du har den upplevelsen. Att det skulle vara något tjusigt över det hela kan jag inte se.

Sedan en privat erfarenhet kring sekelskiftet, där panikångesten tycks ha brunnit upp på ett halvår, har Klas Östergren lämnats ifred från fler attacker.

Till den 25-åring som slog igenom stort med Gentleman vill han säga: Hav förtröstan.

– Sköter du dig och blir vuxen blir det bättre. Se till att ha ett par bra skor så att du inte får ont i fötterna – naturligtvis hade jag själv felaktiga skor på den tiden. Att gå långt är den bästa terapin. Det har författare gjort i århundraden.

Nuförtiden tar Klas Östergren sina långa promenader på Österlen där han varit bosatt i över tre decennier. Utöver skrivandet ägnar han dagarna åt att sköta om den stora trädgården – ett grönt gym han försatt sig med som ”ett nyttigt tvång”. Efter skilsmässan från skådespelaren Pernilla August i slutet av 80-talet flyttade han in i sommarhuset, och något som till en början varit en tillfällig lösning blev snart ett permanent hem för den då 35-åriga Östergren.

– Ett perfekt liv. Inga köer. Ingen dötid eller jobbiga transporter. Inga dumma lockelser. Inget nattsudderi. Sedan var det ensamt många gånger, men det var inget problem, säger Klas Östergren som medger att det däremot hade kunnat ”gå tokigare” på grund av den stora uppmärksamheten åren efter genombrottet med Gentlemen.

– Men handen på hjärtat, jag kan vara utan det där. Hade det varit ett starkt motiv för mig att ständigt få någon sorts officiell bekräftelse hade jag naturligtvis inte satt mig i en gudsförgäten håla på landet. Då hade jag suttit på Operabaren och blivit allt mer patetisk för varje år som går. Och det var väl delvis en genomreflekterad sak, men kanske också någon slags motsats till självdestruktion. En självbevarelsedrift som sa att ”det får vara bra nu”.

Det är vid grinden på den skånska gården som ”Klas” står när han i början av romanen ser Henry Morgan komma vandrandes längs med vägen klädd i hatt av tyrolermodell. Ett helt liv har passerat sedan deras tillvaro på Hornsgatan på Södermalm.

Mannen kom gående emot mig med ett leende. Det kunde jag se. Med glasögonen på mig hade jag säkert noterat de första igenkänningstecknen mycket tidigare, nu tog det mig ett tag att inse vem han var.

Gentlemen, Gangsters och nu Renegater – i fyra decennier har Klas Östergren levt med den motstridige Henry Morgan vid sin sida, men nu är det dags för honom att ta avsked.

He’s leaving the table, he’s out of the game.

– Det är sorgligt. Renegater är en väldigt vemodig historia, mer än ilska och andra negativa känslor. Ett stillsamt vemod över att människor dör runtomkring en som man älskar och saknar ofantligt mycket. Thats the way it is. Men även det måste man försöka göra något meningsfullt av.

LÄS ÄVEN:

Stina Ekblad om att inte passa in: ”Kände mig som en utböling”

Linda Skugge: ”Jag har alltid bara försökt vara rolig”

Lydia Sandgrens debutbok tog elva år att skriva: ”Kortslut alla ursäkter”