Lena Olin: ”Jag oroar mig för extremt mycket men inte om min rumpa är si eller så”

Telefonen plingar till. Taxichauffören är här med provrör och tops.
Lena Olin virvlar iväg i sin långa Rodebjer-klänning, gapar stort och klapprar tillbaka uppför rampen till Filmhuset i Stockholm. PCR-testerna för resorna över Atlanten går som på rutin numera.
Efter några intensiva pressdagar runt filmen om Hilma af Klints liv där hon delar på huvudrollen med sin dotter Tora Hallström, ska Lena Olin hem till New York för reading av en pjäs tillsammans Michail Barysjnikov – och för att se över renoveringen av huset i Bedford som varit hennes och maken Lasse Hallströms bas sedan sena 90-talet.

– Varje gång det är renoveringar eller något barn ska flyttas till college är Lasse väldigt upptagen. Man har jävligt mycket själv men det är på något sätt alltid jag som tar de stora grejerna med huset eller installerar Tora på Princeton i 40 graders värme.

Filmhuset på Gärdet bubblar av studenter som pluggar filmvetenskap och drömmer om en framtid inom skådespeleri.

När Lena Olin gick ut Scenskolan 1979 huserade utbildningen på Södermalm och hon hade sedan länge förlorat sin naivitet.

– Det är alltid något av femåringen, 13-åringen och 25-åringen i en som finns kvar men jag har förändrats mycket av livet och saker man har utsatts för, både positiva och jobbiga. Jag hade så otroligt mycket hang-ups i början. Jag hade svårt att gå ut, var krånglig och komplicerad och väldigt ängslig. Inte minst under tiden på Scenskolan.

– När jag kom ut i yrkeslivet var det som en flodvåg som mötte mig.

Plockades upp av Ingmar Bergman direkt

Närmare bestämt ett manus i receptionen på Dramaten skrivet av Ingmar Bergman. Lena blev som enda i sin årskull fast engagerad vid Sveriges nationalscen direkt efter examen och fick tunga roller i Bergmans uppsättningar av Kung Lear och Ett drömspel. Efter det kom Bo Widerberg och världen.

– Jag fick direkt uppmärksamhet från de stora som gav en skjuts men det var alltid ett självförtroende som tampades med osäkerheten. När jag kom utomlands och folk sa "gorgeous" och "amazing" blev det en ny dragkamp. Jag har alltid legat med ansiktet ned i mattan men det är min egen personlighet. Det låter farligt att bli så snabbt sedd men jag blev lite avspänd i mitt förhållande till karriär, hävdar skådespelaren.

Dessutom hade hon tidigt ett annat huvudfokus.

När Lena Olin i mitten av 80-talet gjorde Philip Kaufmans Varats olidliga lätthet med Daniel Day-Lewis och Juliette Binoche som blev hennes stora genombrott i Hollywood, hade hon lämnat en destruktiv relation med skådespelaren Örjan Ramberg och kom till inspelningarna i Frankrike med en tremånaders bebis i famnen.

– När det är stora omvälvande saker i ens liv är det som att man inte funderar så mycket, på gott och ont. Jag satt i ett hotellrum i Paris och ammade, flighten skulle gå och jag hade inte packat. Jag ammade i pauserna och stående på rullbandet på flygplatsen. Men jag hade alltid en otrolig support. Jag kan börja gråta än i dag när jag tänker på det. Jag hade ett jättejobbigt förhållande som människor runt bar mig igenom. Min mamma och syster Else (Dramatens sjuksköterska Else Resare, reds anm). Else sa: "jag åker med dig till Paris och har din bebis". Så flyttade hon in i hotellrummet bredvid och hjälpte mig med lille Auguste.

Bilden av en halvnaken Lena Olin i plommonstop etsade sig fast i filmhistorien och den svenska Hollywood-stjärnan blev sinnebilden för intelligentians femme fatale.
Så het att Dagens Nyheter hissade röd flagg efter Fiender, en film av kärlek där Lena Olin ånyo spelade rollen som förförisk kvinna och nominerades för en Oscar för instasen:
”Bara hon inte blir Hollywoods nya sexobjekt. Det är hon alldeles för begåvad för.”

Lena ler åt recensionen.

– Det var fint. Kanske var det en rädsla för att hamna där men jag är inte säker på om det var jag som valde eller om det var livet som valde åt mig, säger den 67-åriga skådespelaren som aldrig upplevt det som belastande att ha den blicken på sig.

– Efter Varats olidliga lätthet kunde man möta journalister på presskonferenser i USA som blev fnissiga åt mig och Juliette men vi var mer så: "Okej, vad ville ni fråga?" Om det varit något jag identifierat mig med kanske det varit annorlunda men jag har aldrig gjort det. Som Stellan Skarsgård sa en gång: "Det är så jävla märkligt, du är ju som en kille". Jag känner mig djupt kvinnlig som person men har samtidigt haft tillgång till det manliga i mig, konstaterar Lena Olin.

"En flicka som ville vara pojke"

Ända sedan hon var liten.

– Jag skulle springa fortast, hoppa högst och åka snabbast nedför backen, fast jag inte kunde och fick staven i ansiktet och höll på att slå ihjäl mig. Hade den diskussionen funnits då hade man tänkt att här var en flicka som ville vara pojke. Jag var alltid med killar och var helt ointresserad av ”tjejgrejer”. Jag hade en kompis som lade håret i papiljotter på natten och jag undrade vad sjutton hon höll på med.

Att vara lättklädd på en flera meter stor bioduk har för henne själv inte upplevts som en exponering.
– Jag har aldrig känt mig naken i den nakenheten, över att folk hade sett mig i en roll på film. Jag kände mig mycket mer naken när jag stod på Dramatens scen och min mamma kom och tittade. Då kände jag mig både naken och liten, för hon visste hur liten jag var.

Lena Olin föddes in i en film och teatervärld. Pappa Stig var skådespelare och regissör och mamma Brita Holmberg skådespelare som blev sufflös på Dramaten när barnen kom. Varje gång Lena är i Sverige och ser en show eller en text som refererar till 60-talet och de som var stora då, är det hennes barndom.
– Povel Ramel, Hasse å Tage och Hasse Ekman, det var så jag växte upp. Mina föräldrar var väldigt sociala och umgänget var människorna i kulturen. Det låter förmätet men jag var duktig i skolan och kunde bli vad fan jag ville och sa att jag skulle bli läkare också, men det var aldrig på riktigt. Det var detta som var min självklara miljö.

Skydde kändisskapet

Däremot kände hon tidigt att kändisskapet inte var eftersträvansvärt. Kanske extra på grund av smällarna som drabbade familjen. Hårt och pardonlöst med sjukdom och död i spåren.
– Jag tror att jag har valt bort mycket av kändisskapet och ville inte vara i det då heller. Om det kom fotografer och journalister hem tog jag min hund och satte mig bakom boden tills de hade gått. Jag försökte alltid skydda mig. Det är roligt att titta på det från långt håll men inte lika roligt att vara mitt i.

Hur har du upplevt det som jobbigt i den egna karriären?
– När det är galagrejer har både Lasse och jag varit restriktiva. Men det beror också på att jag älskar att ha det mysigt hemma med långa frukostar, dukar och tända ljus. Det är som en mindre bröllopsmottagning varje dag.
Har du fortsatt att identifiera dig med män?
– Ja, alltid. Jag är jättefascinerad och imponerad av kvinnor men det naturliga har varit killar för mig. Alltifrån cocktailpartyn på skolan (ja i USA är man mycket för att träffas och umgås med andra föräldrar, flikar hon in), där det alltid slutar med att jag står med killarna, till jobbet.
Men handlar inte det om att kvinnor fajtas om rollerna och det blir en konkurrens?
– Verkligen inte. Så fort jag har med kvinnor att göra känns det så otroligt bra. Jag har alltid känt mig uppskattad, uppbackad och uppbyggd av kvinnor men har aldrig haft ett eget nära tjejgäng. Min dotter Tora har ett gäng med tjejer och jag förstår att det är underbart. En före detta pojkvän till Tora hade en mamma med ett stort umgänge av roliga och intelligenta kvinnor i New York som sa ”kom med!”. Jag kände ”Gud, så kul de har” men sen var det alltid något jobb som kom emellan och man var någon annanstans.

Delar huvudrollen i Hilma af Klint med dottern Tora

I projektet med Hilma af Klint har hon både sin man och sin dotter med sig. Lasse Hallström står för regi och manus och deras Tora gör sin första huvudroll i filmen om sekelskifteskonstnären som har premiär på streamingtjänsten Viaplay i oktober. Att den 26-åriga dottern skulle följa i sina föräldrars fotspår var på samma gång oväntat och självklart, säger Lena.

Tora hade förvisso gått en utbildning i manusförfattande på Princeton men hade en spikrak karriär i finansbranschen. Hon hade just landat ett drömjobb när hon läste manuset, ringde tillbaka till sin blivande arbetsgivare och sa ”det här låter inte klokt men jag ska spela huvudrollen i en film”.

– Lasse hade sett att hon fungerade väldigt bra framför kameran och hon var klockren från dag ett. Jag jobbar med min dotter men känner hela tiden ”fan vilken impressive kvinna!”.

Lena Olin poängterar att hon inte vill lägga ord i sitt barns mun, säger att Tora är en jäkel på siffror och nummer men tror att dottern också behövde en tryggare tillvaro än den emotionella och ibland röriga som filmbranschen innebär.
– Vi var ofta borta och reste mycket. Tora byggde sin egen värld där hon inte var beroende av våra ups and downs och där två plus två var fyra. Fast hon kanske alltid har känt att det är 73! Jag tror att hon har skyddat sig men nu var det dags att hoppa. Att ge sig ut på den här rymdresan med sitt barn, se henne ta över spakarna och fly us to the moon har varit otroligt.
Vad hade du velat veta om branschen när du var 26 som Tora och klev ut från Scenskolan?
– Att man inte behöver vara så sträng mot sig själv i de val man gör och vad man vågar och inte. Det skulle jag råda Tora. Bara gör! Om du tycker att det är kul tänk inte så mycket på om det är ”rätt”.
Vad skulle du ha sagt ja till?
– Väldigt mycket, men det var alltid sammanhang si och sammanhang så.

Stämmer det att du sa nej till Woody Allen?
– Nej, det tror jag aldrig att jag gjorde, men annat som jag nobbade.
Basic Instinct som gick till Sharon Stone istället?
– Ja och det blev bra ändå. Men klart att det hade varit något att sätta en ishacka i Michael Douglas, ha ha.
Du sa nej och nej till reklam också tills du dök upp i en kampanj för Kapp-Ahl. Vad fick dig att ändra dig?
– Jag har lättat upp otroligt mycket i vad man kan och inte kan göra, så länge det inte är omoraliskt eller oetiskt. Men jag är fostrad i en tid som var väldigt politisk och sträng också. Jag minns när Björn Gustafson hade gjort en reklamfilm och satt i lunchrummet på Dramaten och konfronterades av någon ung förhörsledare som undrade hur han kunde vara med i en reklamfilm, varpå Björn svarade ”Jadu, jag vet inte men inte var det av ideella skäl”.
Vi har på senare år kunnat se fler äldre skådespelare som Jane Fonda och Helen Mirren i reklam för stora skönhetsmärken, hur viktigt är det att kvinnor med livslinjer syns i de sammanhangen?
– Det är klart att finns ett intressen för äldre människor och olika faser av livet även om vi kan bli ännu bättre. Det är fortfarande en ungdomskultur som råder och konstigt vore det väl annars, men jag upplever att vi har lättat på trycket och att det finns andra möjligheter och ett annat intresse för äldre i dag.
Hur har du märkt det själv?
– Jag tycker jag får väldigt fin respons och utmaningar. Jag har aldrig känt att jag är på ”mjölkpallen”. Jag kanske lever i min egen värld men jag är i en kul fas i livet. Det har inte blivit tråkigare, säger Lena Olin och vi pratar om Olivia Colman i The Lost Daughter och Frances McDormand i Nomadland. Den sistnämnda något så ovanligt som en kvinna på 60 plus i en huvudroll i Hollywood.
Hur man än vrider och vänder är grått hår och rynkor fortfarande 2022 en bristvara.

Enligt en rapport från Annenberg Inclusion Initiative från 2019 hade kvinnor över 45 bara huvudrollen i tre av hundra amerikanska storfilmer och trenden är den samma i Sverige. Filminstitutets senaste jämställdhetsrapport påvisade ”en utpräglad utseende- och åldersfixering, och en ojämlik maktordning som drabbar äldre kvinnor”.
– Fast jag upplever ändå att någonting är på väg att förändras. Fler kvinnliga regissörer och fler kvinnliga författare kommer innebära fler möjligheter, vidhåller Lena Olin som förutom Hilma af Klint är aktuell med långfilmen Andra Akten mot Rolf Lassgård i höst.

Vad har du blivit bättre på rent hantverksmässigt i yrket?
– Svårt att säga. Jag har alltid haft en väldig arbetsglädje men det är faktiskt som roligast nu. Jag är inte ångestbefriad i dag heller men jag känner mig väldigt hel på jobbet. Jag har burit på så mycket onödig oro men är helt befriad från det när jag jobbar. Det är som att befinna sig i vatten. Plötsligt kan man hjula, slå volter och hoppa jättelätt. Att komma upp ovanför är att kippa efter andan men sen är det ner och slå volter igen. Så är det on set för mig. Jag har alltid varit mitt bästa framför kameran, säger Lena Olin och svarar på frågan om hur hon skulle vilja bli ihågkommen för eftervärlden. Apropå Himla af Klint vars banbrytande konstnärskap inom abstrakt måleri blev uppmärksammat först många år efter hennes död.
– Att jag alltid blir bättre. Jag vet att det är en högt satt ambition men återigen, jag är en ambitiös flicka.
Ska man tolka det som att du har din bästa roll i dig?
– Absolut.
Och att du kanske får den Oscar du var nominerad för 1990?
– Ja, ha ha. Vi har varit mycket i Oscars-turerna med Chocolat och The Reader. Vi är ganska erfarna kampanjmänniskor och har jobbat med en av de bästa, och en av de sämsta har vi förstått nu, Harvey Weinstein. Han hade dunderkoll på vilka som satt i akademien vid alla tillställningar och delade in folk i ”she is a member” och ”she is not a member”. Så vill man ju inte spela sina kort och du kan aldrig muta en academy-member att rösta på en film den inte tycker är skitbra. Däremot kan du se till att varje nu levande person som röstar får se filmen och Weinstein såg till att varenda jävel såg hans filmer.

Jag frågar om hon har träffat Harvey Weinstein ”efter allt” och Lena Olin svarar nej. Däremot tror hon att Metoo verkligen gjort skillnad för jämställdheten och mångfalden i branschen.
– Metoo innebar att få fram kvinnor och att kvinnor blev kaxigare. Vi sitter fan inte och väntar på att bli uppbjudna som panelhönor längre. Vi kliver upp och rockar loss själva. Så är Tora fostrad. Jag ser på hennes tjejgäng, de är smarta, roliga, fräcka och oförskämda och jag tycker ”vad balla ni är”. De är mer så som traditionellt killar var, tar för sig på ett annat sätt.

– Branschen är mycket mer komplicerad och större än vita karlar som sitter och bestämmer allt medan vi andra får försöka få en chans.

Samtidigt lever du med en vit priviligierad man?

– Ja, och Lasse är försiktig. Han sa inför Hilma ”är det okej att jag gör den här filmen?” Det är Lasses manus men han har blivit influerad av Tora som har skrivit om vissa delar. Han är medveten om att han är en kille som gör filmen.

Har du aldrig varit sugen på att ta steget till regissörsstolen själv?

– Nej, jag har aldrig varit intresserad av att vare sig regissera eller skriva mina egna manus. Jag är otroligt bossig hemma och i livet men fan vilket jäkla knep och knåp. Jag ser på Lasse hur han väntar ut och är tålmodig. Det är som laserkirurgi och jag tror inte att jag har tålamodet.

Med tanke på att du förmodligen kunde fått en akademisk karriär, har du känt av bildningskomplex?

– Konstigt nog inte med tanke på att jag är en känslig person. Jag har haft få komplex. Det är ett privilegium som skådespelare att man inte behöver växa sig över 13, det funkar ändå.

Du berättade i ditt sommarprat att du efter all sorg i familjen drabbades av ätstörningar.

– Ja, men det handlade inte om kroppen utan mer känslomässigt. Jag var solig och reason to live för andra men det kom som en reaktion på allt som hände. På samma sätt som jag inte kunde prata när jag var fem kunde jag inte äta när jag var 14. Jag tycker inte att jag är fulländad på något sätt och oroar mig för extremt mycket saker; kommer min väska komma fram, stängde vi dörren, funkar brandvarnaren? Men om min rumpa är si eller så är inte en av dem.

Hon fortsätter:

– Måste du ha killar som visslar efter dig på stan, är det viktigt och isåfall varför? Gör som du vill och var som du är, säger Lena Olin som inte drar sig för av dela den osminkande versionen av en Hollywood-stjärna i sina sociala medier.

– Jag tycker Instagram är kul och gillar att få lajks när man är sig själv. Jag kan ha stora mörka ringar under ögonen och tycka att jag inte ser klok ut men jag lägger ut ändå och får så himla mycket kommentarer tillbaka. Det är peppande, jag blir glad och det bygger upp mig. Folk skriver väl inte så om de inte menar det, tänker jag.
– Får jag vara frisk, knock on wood, så är jag inte orolig för att blir gammal. Jag hoppas att jag ska bli gammal!

Gift med Lasse Hallström i 30 år

”Jag är i min kropp helt övertygad om att Lasse och jag kommer att släpa varandra uppför trapporna när vi blir gamla. Jag tror verkligen att vi kommer att leva livet ut med varandra”.
Jag läser upp hennes ord ur en 30 år gammal intervju, lika länge som hon och regissören Lasse Hallström har varit ett par och Lena Olin ler.
– Ha ha, vi har haft perioder också, vi är inte lätta någon av oss och har haft vår beskärda del av svåra saker. Men det är väl precis det vi gör, vi släpar på varandra. Ibland är det Lasse som drar och ibland är det jag men det känns likadant i dag.
– Jag kanske är synsk som Hilma af Klint, säger hon om sin profetia – och konstaterar att det inte bara är av ondo hon reser solo hem till Bedford den hör gången.

"Tog det rakt till mitt hjärta"

Då kan hon härja som hon vill bland målarfärgsburkarna och placera ut ännu fler kuddar som Lasse kommer att klaga på gör att han inte får plats att sitta.
– När vi renoverade för kanske tio år sen var Lasse konstigt nog också upptagen. Det var fruktansvärd varmt och vår byggmästare såg hur jag kämpade som ett djur med svetten sprutandes. Han tittade på mig och sa: ”You are a very brave woman”. Det är en av de finaste komplimanger jag har fått. Jag tog det rakt till mitt hjärta.