Nilla Fischer: Fifa tvingade oss att blotta ”hela kalaset”
När en av Sveriges genom tiderna mäktigaste fotbollspelare tar bladet från munnen väjer hon inte för delarna vi aldrig fick se eller veta.
Som när hon och de andra i landslaget tvingades visa upp sina könsorgan mitt under VM, för att bevisa att de var kvinnor.
– Vi blev tillsagda att inte raka oss ”där nere” och visa ”hela kalaset”. Det var kränkande, säger Nilla Fischer som tar hem utmärkelsen Årets röst i Feminista 2023.
Hela hennes liv sedan hon började springa ifrån killarna i pojklaget hemma i skånska Verum, har handlat om träning och tre poäng.
När Nilla Fischer efter 21 år i landslagströjan vid årskiftet meddelade att hon tackar för sig var det med många stolta ögonblick i fotbollens tjänst.
Vem minns till exempel inte pannbenet på mållinjen som bokstavligen räddade ett brons till Sverige i Frankrike-VM 2019?
Årets röst: Nilla Fischer
”Känn ingen tacksamhetsskuld, för vi är värda så mycket mer. En gigant som skapade halleluja-moment när hon talade rakt till unga fotbollsälskande tjejer i direktsänd gala. Så har heller Nilla Fischer aldrig backat för att ta fajten, vare sig på plan eller för jämställdheten vid sidan av.”
Nilla Fischer får pris på Årets Feminista
Eller brandtalet på Fotbollsgalan 2018 när hon utsågs till landets bästa damspelare och vände sig rakt till alla flickor som älskar fotboll:
”Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, skulle jag aldrig mer behöva oroa mig ekonomiskt. Inte mina barn heller. Vi spelar för att vi älskar sporten, vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: Sluta aldrig att spela fotboll. Sluta aldrig att kämpa för jämställdhet. Och känn ingen tacksamhetsskuld, för vi är värda så mycket mer.”
– Ofta handlar det om att man går upp och på scen, tackar familjen och sina lagkamrater. Jag kände att jag ville passa på när ingen kunde avbryta eller citera fel att göra något mer. Grundtanken var att tala till flickorna men även skicka ett budskap till männen och pojkarna om att det är vi tillsammans som måste göra jobbet, säger Nilla Fischer om reaktionerna som blev.
OS-silver, två VM-brons, dubbla ligasegrar med tyska storklubben Wolfsburg och Champions League-mästare, men det finns också en annan sida av hennes karriär.
Nilla Fischer har aldrig varit rädd för att uttrycka sin mening eller lufta sitt missnöje i fråga om orättvisor och i självbiografin Jag sa inte ens hälften håller hon inte heller tillbaka. I boken som är skriven tillsammans med Expressen-journalisten Anna Friberg och som utkommer i mitten av juni, berättar Nilla Fischer om bråken med pamparna i förbundet och ifrågasättandet från både omvärlden och den egna branschen.
Berättar i nya bok om kränkningen under VM
Om ovan nämnda Fotbollsgalan konstaterar hon att det varit ”så mycket haveri i kulisserna som tv-tittarna inte har fått se” och ger som exempel det absurda i att damlandslaget alltid skulle vara på plats i Globen eller på Hovet klockan 16 medan herrlandslaget ”sladdade in strax innan direktsändningen drog i gång vid 20”.
”Galan hölls ofta i samband med att herrlandslaget hade samling i Stockholm och det hette att det inte var en ”bra uppladdning” för ”de stora stjärnorna” att behöva vara med så tidigt och äta middag tillsammans med oss andra. Att flera av oss damspelare hade match kanske bara ett par dagar senare struntade förbundet och produktionsbolaget fullständigt i. Vi skulle vara där klockan fyra, visa upp oss på röda mattan, mingla och sitta till bords i god tid. Punkt slut. När herrlandslaget väl var på plats löd ordern från förbundet och arrangören att vi ”tjejer” skulle stå upp och applådera när Zlatan och kompani gled in på galagolvet. Helst skulle vi väl ha nigit också.”
– Att en av Sveriges största tv-kanaler och ett stort produktionsbolag regisserade galan på det viset är häpnadsväckande; att det var männen som skulle synas och hyllas i strålkastarljuset medan vi kvinnor på något förvridet och förlegat sätt skulle se upp till dem.
– Jag kokar inombords när jag tänker på det i dag, konstaterar fotbollsstjärnan som i boken också beskriver en händelse där förödmjukelsen togs till en helt ny nivå.
Det var VM i Tyskland 2011 och två spelare i Ekvatorialguineas trupp hade sänts hem efter tveksamheter om deras könstillhörighet, när Nilla Fischer, Caroline Seger, Therese Sjögran och de andra svenska stjärnorna nåddes av beskedet att Fifa krävt att samtliga lag i turneringen skulle ”bevisa” att deras trupper bestod av enbart kvinnor. ”Jag öppnar dörren, där står läkaren med en bunt papper i näven. Han säger kort vad det gäller och att sjukgymnasten nu tar över. Jag förstår vad jag måste göra och drar snabbt ner träningsbyxorna och trosorna på samma gång”, skriver Nilla.
Tolv år senare säger hon till Femina:
– Det där är också en sån sak vi aldrig hade gått med på i dag. Vi blev upprörda, tyckte att det var konstigt och diskuterade det jättemycket men det var något vi behövde göra för att få fortsätta spela, och då gjorde vi det och försökte bara släppa det.
– Jag är inte obekväm med våra sjukgymnaster och läkare men tänk att vara i ett land där verkligen inte är så. Det är en kränkande grej att göra och helt sjukt när man tänker på det i dag.
Varför har inte detta kommit ut tidigare?
– Vi insåg att det var något vi måste göra för att spela, men sen antar jag att det också var något som skulle hållas inom truppen. Det var nog också det bästa för oss då. Det hade bara blivit jobbigare om media hade fokuserat på det mitt i ett mästerskap, fast det är ändå intressant att det inte har läckt ut någonstans överhuvudtaget.
Men att ta debatten och använda sin röst kommer också med ett pris, medger Nilla Fischer som genom karriären tvingats ta emot hat och rena hot, inte bara på grund av hur hon presterat på fotbollsplan.
– Sociala medier är till stora delar positivt men det är också där som mindre trevliga människor kan skriva. Det är en sak om man uttrycker att jag inte är bra på fotboll, även om det tar på en också, men alla personliga påhopp och hot. Allt ifrån att jag är äcklig som har sex med någon av samma kön till att jag inte förtjänar att ha barn, säger Nilla Fischer som är stolt över att hon ändå haft modet att använda sin röst.
Studerar till polis
När hon själv ska utse sina kvinnliga förebilder kommer svaret snabbt.
– Alla kvinnor överlag i historien som har tagit kampen och stridit för allt ifrån rösträtt till abort. Kvinnor som vågar säga vad de tycker och som motsätter sig normer.
– Jag är en person som får ångest och stresspåslag när jag ska säga något eller har sagt något men jag tänker att själva arbetet och kampen är viktigare än en själv. Därför är det värt det.
När fotbolls-VM avgörs i Australien och på Nya Zeeland i slutet av juli får Nilla Fischer nöja sig med att vara åskådare. Att sluta spela fotboll har varit den tuffaste matchen i karriären, uttrycker hon, men medger samtidigt att hon inte hade något val. Kroppen höll inte, familjelivet gick inte riktigt ihop och dessutom har hon andra drömmar i livet att förverkliga.
Närmast ser hon fram emot att få mer tid med hustrun Mikas och deras två pojkar, samt att fortsätta sina studier till polis.
– Jag vill försöka göra skillnad och tror att jag skulle ha svårt för ett 8 till 5-jobb där det ser likadant ut varje dag. Det är läskigt i det hela att det är så mycket tuffare klimat i dag mot för bara tio år sen, det ställs större krav på yrket och jag har såklart känt ”är det så smart när jag har två små barn” men samtidigt vill jag att de ska växa upp och vara mer säkra i samhället.
Årets Feminista är en utmärkelse som delas ut av Sveriges största livsstilsmagasin Femina för att hylla kvinnor som under året visat mod, briljans och inspiration, i samarbete med:
