Stor intervju: Suzanne Osten om ikonstatusen och livet med sjuka mamman

I den påhittiga ljudboksversionen av självbiografin Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? går sista timmen bara till uppläsningen av tidslinjen över ett urval viktiga händelser. Föreställningar, filmer, operor, böcker, kampsånger, politiskt engagemang, ett helt banbrytande och internationellt uppmärksammat arbete för barnteater.

Regissören Suzanne Osten blev mamma som ung, har stått i skandalstormens öga, blivit utskickad från Dramaten, varit fiende med Ingmar Bergman, grundat barnteaterkompaniet Unga Klara och gått i omdebatterad kreativ clinch med Benny Fredriksson när han var chef på Stadsteatern i Stockholm. Fått medalj från kungen och en hedersbagge för sina djärva och nyskapande insatser inom svensk film- och scenkonst.

Hon har skapat, trotsat, retat och roat, efter att först ha kommit ut på andra sidan en kringflackande barndom med en periodvis psykotisk och utblottad mamma, en ofta tom mage och en helt frånvarande pappa. Hon har överlevt kärlekar, sorger, en brutal skilsmässa och dito teaterkompaniförlust, en pandemi i isolering och flera nästan-dödar i form av tarmvred, fall nedför berg, tyfus, knivhot och två hjärnhinneinflammationer.

Allt detta till trots, eller kanske på grund av några av de där sakerna, skriver hon i självbiografin att hon aldrig föreställt sig själv som ”vis åldring”. Ändå sitter hon här i en fotoateljé i Stockholm med en aura som sprutar klokskap.

– Jag får acceptera att jag absolut är åldring. Och sedan måste jag acceptera att jag kan en del. Jag är relativt sett visare än vad jag var när jag började. Så ja, jag är numera i det facket. Haha!

Feminista 2023: Suzanne Osten är årets ikon

När hon får höra sin Feminista 2023-motivering brister hon först ut i ett OJ! innan hon fortsätter mer eftertänksamt:

– Det är svårt när man lever i nuet att ta in det förflutna, eller att andra ser en på något visst sätt. Det är den här förbannelsen som vi människor har, att vi är upptagna av det vi inte kan och vad vi brottas med just nu. Då kan sådana här plötsliga påminnelser tvinga en att ta ett steg tillbaka och se att man faktiskt gjort någonting. Jag vet ju själv hur nödvändiga kvinnliga förebilder är, för när jag började fanns det inga regissörer som jag kunde bilda en avbild av. När jag sedan väl hittade en kvinnlig regissör ville hon inte ta mig som regiassistent. Fast jag inte visste då att jag överhuvudtaget skulle få chansen bestämde jag mig för att så skulle jag aldrig själv göra. Så jag hoppas att jag lyckades med det, säger hon.

Med tanke på hur många i Teatersverige, både kvinnor och män, som hon inspirerat och påverkat får man nog säga att hon lyckades, ja. I början av 1980-talet var hon till exempel en av de första som tog sig an den purfärske Lars Noréns verk. Anna Takanen, som varit konstnärlig ledare både på Stadsteatern i Göteborg och Stockholm, var tidigt skådespelare på Unga Klara. Nuvarande Dramatenchefen Mattias Andersson är en annan av dem som samarbetade tidigt med Osten.

När vi ses har jag kvällen före intervjun råkat stöta på Kvinnofest 1981 i arkivet på SVT Play. En två timmar lång sändning från Cirkus i Stockholm den 8 mars 1981, som trots att väldigt mycket förstås känns daterat i dag är nästan overkligt och svindlande modern.

Regi: en 36-årig Suzanne Osten. Bara kvinnor och flickor i publiken, de flesta röd- och rosaklädda – och så Helge Skoog i kostym som ensam man utplacerad mitt i – och bara kvinnor som uppträder. Punkband, visor, dans, orkestrar, komiker, ett pärlband av våra största. Margaretha Krook, Monica Zetterlund, Monica Dominique, Birgit Cullberg, Ulla Sjöblom, Stina Ekblad, Pink Champagne, Margreth Weivers. Programledare: Kim Anderzon och Lottie Ejebrant. En jätteproduktion!

När jag bubblar entusiastiskt om den blir hon först förvånad över att den överhuvudtaget går att se, sedan glad och nyfiken på att själv se den – och får direkt starka minnen av hur den var att arbeta med.

– Jag var orädd och jag hoppade på saker, och jag har alltid samarbetat. Den gången arbetade jag med alla de här underbara kvinnorna för att göra en riktig helkväll. Jag sprang runt där och entusiasmerade. Om jag hoppar upp och river loss så kan jag få saker att hända, det vet jag, och det har varit med mig sedan barndomen, berättar hon.

Hon kommer också ihåg att det var just under arbetet med Kvinnofest 1981 som hon fick en avgörande insikt som sedan följt med henne i livet.

– Jag hade en kärlekshistoria då, och stannade hemma från jobbet någon dag. Min underbara, mångbegåvade medproducent frågade mig hur jag kunde utebli en dag när vi skulle repetera. Då sa jag något som jag lärde mig att aldrig mer säga: Jag trodde inte att någon behövde mig. Hon blev ursinnig. Jag hade inte tagit ansvar för det som jag faktiskt kunde och var bra på: ge riktning, och ingjuta mod och glädje.

Jag får för mig att det annars är mycket ordning och reda med dig?

– Ja, så är det. Det är så mycket myter kring att det är så kaotiskt och konstnärligt och lekfullt i det här yrket. Det är det också, fan i mig. Men ordning och reda är grunden – även om jag avskyr det uttrycket. Ordning och reda har blivit standard i politiken och de säger det hela tiden. Jag säger att jag har koll. Struktur.

I podden Värvet säger du att du kanske hade tjänat karriärmässigt på att vara mer… galen. På vad sätt?

– Jag har ju levt med en person som har varit sjuk periodvis, och jag har känt folk som har haft djupa depressioner. Det är inte något man önskar någon annan, i något sådant tappar man alla perspektiv. Det är inga skapande tillfällen. Men jag fantiserar ibland om att jag skulle ha släppt alla gränser och kanske gått längre, har tänkt att jag är mer hämmad än vissa manliga konstnärer som tar mycket större plats. Att om jag varit lite mer hänsynslös kanske jag hade kunnat hoppa på fler saker, säger hon och funderar vidare.

– Men jag har tagit ansvar för andra, och det gör mig nog till en trevligare person än de där – och ibland tänker jag att min största och bästa genetiska utrustning för det här yrket faktiskt är att jag är grundglad som person. Jag är inte nervös. Jag är inte rädd. Med tanke på all ångest och osäkerhet som finns är det ett under.

Ja, för utomstående som tagit del av de många berättelserna om Suzanne Ostens barndom känns det nästan så. Som ett under.

Suzanne Osten om barndomen

I intervjuer och böcker har hon gång på gång berättat om livet med sin psykotiska mamma, och hon har i olika former behandlat och omvandlat sin historia till konst. Bland annat i boken Flickan, mamman och soporna (1998) och filmerna Bengbulan (1996) och Flickan, mamman och demonerna (2016). Ändå säger hon att det var först i och med skrivandet av självbiografin Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? häromåret som hon kände sig klar med barndomen.

– Jag kände mig fruktansvärt nöjd när jag var färdig, jag kom ur skrivandet med något slags väldig glädje. Under arbetet kom jag på detta inte så originella: det är bara meningen att vi ska överleva vår barndom. Vi ska inte stanna där. Människan är gjord för väldigt svåra upplevelser, vi måste uppleva andras död och sjukdomar, se krig och annat och ändå klara oss.

Även om hon genom åren pratat mycket om det här har hon också i många intervjuer varit tydlig med att hon inte tycker om privatkladd i medierna. Vill man komma nära och se henne sårbar får man i stället göra det via pjäserna och filmerna. Men en av dem som hon verkligen ältat just barndomen med är halvsystern Pia, som hon har nästan daglig kontakt med.

– Hon bodde med mig under mina första sex år, och hon har varit mitt vittne hela tiden. Om jag har varit glad så är det för att jag alltid har haft någon. Jag har inte varit ensam. Jag har inte varit misstrodd. Inte så sviken. Jag har kommit ganska bra undan. Kan det bero på att hon var där de där viktiga, formande åren? Jag har haft det jävligt besvärligt, men jag tycker inte att jag har blivit traumatiserad.

– Jag var aldrig rädd för min mamma. Det har jag försökt visa i barnfilmerna, att det finns barn som inte alls är rädda för sina föräldrar fast de är så konstiga och gör så konstiga saker. Som trots allt har en sund tilltro till andra människor som de kan prata med. Så, ska vi se vissa barndomar som något som förstör oss? Eller ska vi säga så här, att de gör oss till dem vi är?

Suzanne Osten får upp farten, och hennes legendariska engagemang och driv – brinnet! – kommer fram.

– När man börjar tänka på det här blir man ännu mer upprörd över hur dumt vi behandlar barn. Så slarvigt och resursmagert när det gäller kultur till exempel! Varför är det inte självklart att mest pengar går till de uppväxande med hjärnor i utveckling? Barn behöver starkt berättande existentiell konst som visar att ja, livet kan vara ett helvete – men att det är till för att vi ska leva igenom det, och att det är underbart också. Jag brukar titta på om barnpubliken hoppar ut glad från en föreställning, då har det vi gjort funkat, säger hon och fortsätter med att prata om oss vuxnas, samhällets och kulturens ansvar.

– Jag önskar att vi kunde leva upp till barns förhoppningar om oss, för barn behöver vuxna. Inte minst i de här tiderna vi lever i nu, med så mycket våld. Det handlar ju ofta om ganska skadade barn som växer upp i hemskt dåliga strukturer. Det var en polis i går på nyheterna som pratade om de här jättefarliga ungdomarna på ett respektfullt sätt, som hade hoppat av för att han i stället vill gå in mycket tidigare och jobba med unga. Heja, tänker jag. Det är rätt slutsats. Annars är det mest ”Bura in dem!” som om de vore skadedjur – men de här barnen har ju en gång varit softa bebisar. Vad har vi som samhälle gjort fel?

Man undrar hur det egentligen är att vara en politiskt engagerad Suzanne Osten och läsa nyheterna 2023. Barn som dras in i kriminalitet och far illa, mördade och misshandlade kvinnor, inskränkta aborträttigheter, transfobi, klimatet…

– Jag ser och läser allt. Antecknar allt. Oroar mig för allt. Jag är en nyhetsnarkoman. Jag måste hålla koll på världens utveckling. Att vara Suzanne Osten och läsa nyheterna är att tänka: ”Hur kan jag göra någon meningsfull teater när allt det här pågår?”

Ja, vad kan kulturen göra för till exempel barn som riskerar att dras in i våld?

– Det kan vara musiken, det kan vara sporten, teaterkompaniet eller måleriet – det handlar om att mycket tidigt i livet hitta en plats där du får vara den du är och njuta av det. Hur många som har badats i konstnärliga miljöer blir lockade av det kriminella? Det skulle jag vilja se forskning på! Men det är ju så många som inte ens vet att de möjligheterna finns. Tidigt, tidigt behöver vi andra människor än våra föräldrar, som verkligen är passionerade, intresserade och kan förmedla en eld. Jag hade till exempel en fysiklärare som var så vansinnigt passionerad när han gjorde laborationer, så hade jag inte hittat teatern hade jag blivit fysiker.

Hon blev nu inte fysiker, men hennes yrkesverksamma liv ser ändå ut som någon form av labbexperiment med flera decennier i ett snudd på ofattbart arbetstempo.

– Jag har sprungit hit och dit, vet inte hur mycket jag har gjort samtidigt. Så var yrkets regler. Man måste hela tiden ta det som kommer. Först nu har jag kommit till en punkt där jag lossat lite på det maniska med att säga ja till allt. Det är väldigt sent, för nu är det ju snart slut.

Ändå är kalendern allt annat än tom framöver, och trotset verkar hon inte heller ha lagt på hyllan riktigt än.

– Just nu pushar jag ett filmmanus som jag och Åsa Linder har skrivit på i två år, som handlar om Suzanne och Ingmar Bergman. Haha! Det är både en skröna och en verklighet, där vi tittar på en ung tjej som konfronteras med en etablerad manlig konstnär och vad som händer med de bådas skapande. Jag försöker bena ut att det går att skapa också i den här tiden av motsättningar, utan att bli sentimental. Och så har jag föreslagit ett projekt för Unga Klara, så jag får se om de vill ha mig där som gäst.

– Jag håller också på för fullt med föreställningen Konspiration för Dramaten som jag ska regissera. Repetitionerna börjar i oktober, premiären är i december.

Vad är det som dragit dig till just konspirationer?

– Det är Erik Uddenberg som skrivit pjäsen, och vi två har fantiserat mycket kring vår tid. Tillit har blivit en bristvara, vi försvarar oss med paranoia. Jag vill återupprätta forskning, vetenskap och humanism! Jag vill inte ge upp tanken om frihet och rättvisa. Min far bekämpade nazismen, min mor hjälpte flyktingar som betraktades som illegala. Mänskliga rättigheter betyder mycket för mig, och vi lever i en civilisation som måste räddas. Jag vill få till att publiken ska innehålla minst en gymnasieklass varje föreställning, för då sitter en tydlig bild av framtiden där i salongen. De brukar pigga upp och garva också!

Intervjutiden är slut, Suzanne Osten måste vidare. Alltid uppåt, framåt – med nya idéer, och ny eld.

4 snabba med Suzanne Osten

Vad är det modigaste du har gjort?

– Jag är verkligen inte fysiskt modig. Men en sak jag kan komma på som var ganska modig och klyftig var när jag blev rädd för ungdomsgäng när jag var runt 25 år – och då tog jobb på en ungdomsgård för att få rädslan att försvinna.

Dummaste?

– Oj, jag har gjort så mycket dumheter. Jag gör till exempel bort mig rätt mycket i vardagen, men jag har kommit fram till att det bästa man kan göra då är att inte förneka det pinsamma och dumma när det händer.

Roligaste?

– Det är alltid det senaste arbetet man gjort!

Mest stolt över?

– Över att ha fått världen att ta till sig ”babydrama”, teater för de yngsta. Att få vuxna att fatta att vi från allra första början är nyfikna och öppna för konstnärliga berättelser. Hjärnforskning bekräftar!

Tack till
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Makeup: Pauline haara/l’oreal
Hårstylist: Alexander meyer/salong vita/L’oreal

Årets Feminista är en utmärkelse som delas ut av Sveriges största livsstilsmagasin Femina för att hylla kvinnor som under året visat mod, i samarbete med: