Rebecka Åhlunds pappa tog livet av sig: ”Sorgen har format mig”

Pappan tog livet av sig strax innan Rebecka Åhlund skulle fylla elva år. Han lämnade henne innan hon vuxit sig fri, lärt sig stå på egna ben. Han blev kvar i henne, som ett sår som aldrig läkte ihop.

–Pappa var gud för mig. Jag hann aldrig göra uppror, befria mig från honom, säger Rebecka.

Hon växte upp, gjorde karriär som journalist och författare, bildade familj, flyttade till London med man och två döttrar. För ett par år sedan (2019) kom boken Jag som var så rolig att dricka vin med, om hur hon blev nykter alkoholist. Nu kommer romanen Någon måste vattna tomaterna, en berättelse om sorg, om att försöka förstå en pappa hon aldrig riktigt fick lära känna, om skrivandet som en väg i den processen.

–Jag har försökt skriva den här boken flera gånger tidigare, men det har inte gått och det har varit frustrerande. Jag är ju journalist från början och har gjort en massa research innan, har varit i kontakt med människor som kände pappa. Jag har en låda full med hans gamla sjukjournaler som har följt mig genom alla flyttar i mitt liv. Men jag fick inte till det.

Flyttade till Tyresö från London

Det var först när hon lämnade London med familjen och flyttade till ett gammalt hus på Tyresö utanför Stockholm, som det lossnade. Lugnet där, naturen runt omkring, en skarp kontrast till storstadspulsen i London.

–Jag älskar verkligen London, men jag tror att det var meningen att jag skulle hamna här, tystnaden här omkring var nödvändig för att kunna skriva den här boken. Jag ser saker tydligare här än i London, där händer det hela tiden saker. Man går ut på gatan, någon kommer gående med en katt på axeln, eller en crackpundare hotar en med machete, det händer alltid så mycket konstiga saker där.

En stor vändpunkt var också när hon bestämde sig för att betrakta boken hon ville skriva som en roman.

–Först då kände jag att jag kunde skriva hur det var, luta mig mot min känsla för hur det var. Sanningen finns aldrig riktigt, en människa är så stor, det är så mycket man aldrig kan förstå fullt ut. Jag kallar boken för en roman, men jag ser den också som en förhandling, jag förhandlar med sorgen på något sätt, och sorgen handlar inte bara om honom. Den handlar om livet typ, för livet är ganska svårt.

Början på något nytt

Ur romanen: ”Ibland önskade jag att du hade dött av cancer, eller i en bilolycka. Det hade varit mer legitimt, mindre skamligt. Jag var länge försiktig med om och hur jag berättade att jag inte hade någon pappa, för förvånansvärt många frågar: Hur dog han? De vet inte att självmord alltid är något som måste bäras av någon.”

Den trettiofjärde sommaren efter pappans död blev Rebecka äldre än vad pappan var när han dog.

–Jag upplevde det som extremt starkt, som början på någonting nytt. Jag visste inte vad, men jag hade överlevt min pappa. Jag hade räknat år, månader och dagar till den dagen. Det var som att jag blev fri.

Både pappan och mamman var lärare, Rebecka lärde sig skriva tidigt.

–Jag läste jättemycket, skrev egna små böcker. Som barn upplevde jag att gränsen mellan fantasi och verklighet var suddig, jag minns djur som jag inte tror finns i verkligheten. Jag har alltid skrivit, jag är en skrivande människa, är intresserad av andra människors historier.

Skrivandet som en tillflyktsort?

–Jag kanske övade mig på andra människors historier för att kunna skriva den här, säger Rebecka och skrattar. Men jag har ingen strategi när jag skriver, jag uppfinner ett sätt att skriva en bok precis när jag gör det. Jag går inte upp på morgonen och skriver tio sidor per dag. Jag skriver heller inte kronologiskt, när jag skrivit ut alla texter plockar jag ihop dem som en mosaik. Det är också det som är magiskt med skrivandet, man vet inte var det ska sluta, men sedan blir det plötsligt väldigt klart.

Den förra boken, Jag som var så rolig att dricka vin med, blev mycket omskriven, många läsare sökte kontakt med Rebecka, ville få råd om det egna drickandet.

–Jag får fortfarande massor av frågor från folk som hör av sig efter ”vinboken”, som jag kallar den. Den har blivit till ett slags självhjälpsbok, som jag har förstått det. Men jag är ju en ganska privat person, jag tycker om att vara ensam, är definitivt ingen beroendeterapeut.

–Ibland måste man göra ett val, för min del var det tvunget, jag var tvungen att sluta dricka, jag visste hur det skulle sluta annars. Det kräver ett visst mod men ibland måste man våga välja en väg som man inte känner till.

–Vi pratar hela tiden om att man måste gå till doktorn, till psykologen, och visst är det viktigt att söka hjälp, men kanske handlar det också om någonting man måste göra själv, att ge upp någonting. Det finns en sådan ”unna-sig-kultur” runt alkohol, det ska vara bubbel till varenda jävla grej, det ska vara guldkant på tillvaron. Jag tror det handlar om att sätta vissa restriktioner och regler på sig själv, och det måste man göra själv. Om jag vill dricka kan ingenting hindra mig, om jag inte vill så kan ingenting få mig till det.

Varje dag måste en missbrukare välja att vara nykter, skriver Rebecka. Ibland dyker en len röst upp i huvudet, som lockar med att börja om. Hon vet att det är djävulens röst.

”När jag möter mitt eget mörker tänker jag ändå: This too shall pass. Jag känner det inte alltid, men jag kan tänka det även i det djupaste och nuförtiden har jag lärt mig själv att det är sant även när jag inte kan känna att det är det. Det går att sitta ner i båten. Det går att leva med outsäglig smärta. Det går att fortsätta trots att det verkar hopplöst. Traska på i det där tradiga, skuggiga, ibland outhärdligt tråkiga, erkänna futtigheten. Men ändå härda ut.”

Pappan klarade inte det.

–Han var en väldigt rolig och speciell person, inte bara för mig. Han var lärare i matematik och fysik, älskad av sina elever, många tog kontakt med mig efter förra boken – jag skrev ju lite om honom där också – och berättade om sina upplevelser av honom. Men han hade också ett mörker i sig, som alla människor. För honom tog det överhanden.

–Jag tror att jag har förstått honom lite mer genom det jag själv har varit med om som vuxen, jag vet vad missbruk kan göra med en människa. Jag har också förstått att sorgen han lämnade mig med har format mig som människa. Man läker på olika sätt, men jag tror aldrig man blir riktigt färdig. Sorgen finns kvar hela tiden.

Odlar tomater

I huset på Tyresö har hon börjat odla tomater, en inte alldeles enkel syssla, tomater kräver mycket uppmärksamhet och närvaro för att må bra och växa till sig ordentligt.

–Tomaterna kom in som något fysiskt påtagligt att göra, att ha något att göra av mig, säger Rebecka. Man måste ju göra av sig någonstans, man kan inte ha sina barn som något som ska ge livet ens hela mening, man vill inte bli en börda för dem. Föräldrar som säger att barn är livets mening, det blir ett ganska kravfullt liv för barnen. Jag vill att mina barn ska känna sig fria och hitta en egen mening i livet. Att de dessutom ska vara mitt livs mening, det är ganska fult att lägga en sådan börda på sina barn tycker jag.

Som förälder gäller det att tygla känslorna, hålla igen, inte visa för stor oro. Som när en dotter ska på utflykt. ”Hon säger tälta, i mitt huvud säger det: fästingar med TBE, en kniv som hugger en sovande kropp genom tältduken, vildsvin, sparkande älgar, omdömeslösa tonårskillar, slukhål, rulla ur sovsäcken ut ur tältet och ner i vattnet, slå huvudet i en sten, drunkna.”

Tomater däremot, önskar inget annat än absolut ompysslande.

–Tomater är känsliga, de kommer att behöva dig i alla lägen. Det ska klippas och ansas, jorden de odlas i skötas om, och ges speciell näring. Någon måste alltid vattna tomaterna, säger Rebecka och skrattar.

Är pappan nu förlåten, för att han lämnade henne på det sätt han gjorde?

–Jag vet inte om jag någonsin känt att jag har behövt förlåta honom. Han hade försökt ta livet av sig tidigare, det var som det var. Men det är skönt att boken är färdig, att den blev exakt som jag ville att den skulle bli. Det förvånande är att jag har hittat en annan bok att skriva, som inte handlar om mig eller något av det här, som är jätterolig att skriva. Men den vågar jag inte berätta mer om nu!

Ankor, Newburyport, Lucy Ellmann

En stream of conciousness ur en kvinnas liv som pajbagare, mamma, hustru, dotter i USA. 19000 meningar börjar på exakt samma sätt och ändå är det omöjligt att tröttna, eller sluta läsa. En sorts berättelse om ett liv, men också om USA i dag, eller hela världen i dag. Underbar.

Modersmjölken, Nora Ikstena

En stenhård, poetisk skildring av Lettland under Sovetunionens stövel, berättad av en mor och en dotter växelvis. Det handlar om det svåra med att vara mor, det svåra med att vara dotter, och vad samtiden gör och förstör med sina människor.

Medborgarna, Henrik Bromander

Det är ett utnött begrepp att tala om ”samhällets skuggsida” men Henrik Bromander hittar alltid rätt där. Att berätta om personer vars moraliska kompass kanske snurrar vilt, de som är föraktade och förminskade, men göra dem verkliga, mångfasetterade, förstå dem. Det är inte många som kan eller ens bryr sig om, men Bromander gör det, ömt och skickligt. O-uppbygglig litteratur, vi behöver det.