Sanna Lundell: ”Man kan inte rädda andra innan man samlat kraft själv”

De svarta gallergrindarna i början av allén som leder mot den vitrappade herrgården på Stora Lundby gård är låsta. Vi är lite tidiga, visar det sig, och Sanna Lundell är och lämnar barn. Sönerna Igor, 15, och Lo, 12, tar sig själva in till skolan på Södermalm, men Fox, 4, behöver av åldersförklarliga skäl lite assistans. Så kommer hon, i stickad tröja och mjukisbyxor. Kängor på fötterna och det mörka långa håret utslaget över axlarna.

Sanna guidar oss in hallen med William Morris-tapeter. Hon slår på kaffe och dukar upp med havremjölk vid det stora bordet, som en gång i tiden stod i ett franskt kloster. På väggen hänger en inramad broderad kökshandduk, signerad den fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois. ”I have been to hell and back. And let me tell you, it was wonderful.”

Det är många som återkommit till de där svarta grindarna. De målas upp som något närmast majestätiskt, och Stora Lundby gård är verkligen något extra. Även för Sanna. Här finns naturen med sin rymd, sina ängar och sina årstidsväxlingar. Och framför allt: här finns hästarna, en passion – kanske den allra största.

– Jag kan inte ens minnas en tid när jag inte var intresserad av hästar. Jag har varit besatt av dem i hela mitt liv. I grunden tror jag att det handlar om Astrid Lindgren faktiskt, och den här magiska relationen till hästar som många av hennes karaktärer har. Flera av de barn hon skriver om har också en relation till hästar som vuxna inte klarar av eller mäktar med. Emil till exempel, som är den enda som kan hantera Lukas. Och så är det Pippi, förstås, som liksom lever med Lilla gubben som om han vore en människa.

Sanna har aldrig riktigt ”gått i gång” på att tävla med hästar. Att, som det nästan uteslutande har varit historiskt, ha hästar som sportredskap. Det tog henne ett tag att hitta sin egen nisch. Till slut fann hon det hon sökte: natural horsemanship, där fokus ligger mer på relationen än själva prestationen. För ungefär tio år sedan utbildade hon sig till instruktör inom området.

– Natural horsemanship är en kommunikations­metod, ett sätt att träna hästar som utgår från hästens psykologi och språk. Ju mer du vågar släppa kontrollen över hästen, desto större tillgivenhet kommer hästen att visa dig. Att släppa krav och prestation och bara vara med hästarna är läkande.

I dag håller Sanna kurser i natural horsemanship hemma på gården. Där finns också horseyogan, som tar avstamp i mötet med yoga och hästar, och som handlar om att bli bättre på att kommunicera, sätta gränser och skapa sunda relationer.

Sanna Lundells liv och relationer

Just relationer, och utforskandet av dem, är återkommande i Sanna Lundells liv. Det vet alla som följer henne och Ann Söderlund när de i podcasten Inte din morsa guidar lyssnaren mellan det personliga och privata, mellan politik och popkultur. Det är också genom de personliga relationerna som många känner till Sanna. Som fästmö till skådespelaren Mikael Persbrandt och dotter till musikern, konstnären och författaren Ulf Lundell. När Sanna föddes, i november 1978, var Ulf Lundell redan en av Sveriges mest kända författare och artister. Under Sannas första månader bodde familjen, som då bestod av Ulf, mamma Barbro Zackrisson och Sannas ett år äldre bror Carl, i Bäckstugan i Åre, med utsikt över Åresjön och Renfjället.

– Det var en väldigt lycklig tid i mina föräldrars liv. Min tillkomst var väldigt önskad. Det var där, i Åre, som vi blev en familj på riktigt.

I Åre fanns mamma Barbros rötter. På gården Högen i Undersåker bodde Sannas mormor och morfar.

– Där tillbringade vi sommarlov, påskar och så … När min mormor och morfar dog ärvde mamma och hennes syster gården. Och deras kusiner. Men det gick ju inte alls att ha den allihop, så de sålde till kusinerna. Trots det är det där huset så oerhört viktigt för mig. Nästan viktigare än en människa. Det är otroligt laddat med kärlek. Jag har faktiskt en dröm om att köpa tillbaka det och en gång få sluta mina dagar där.

Sannas längtan till Åre är beskriven i Ulf Lundells låt En fri man i stan. Det är inte den enda låten med henne i fokus. I sången som bär hennes eget namn, Sanna (Nyårsafton Åre 1983), gestaltas en relation mellan förälder och barn. Fylld av förhoppningar och längtan. Den verkliga relationen, och kontakten, med pappa Ulf har gått upp och ner under åren.

– Det finns en diskrepans mellan min pappa konstnären, textförfattaren och sångaren och min pappa människan. Människor som lyssnar på hans musik upplever ju att de kommer väldigt nära honom. Men människa mot människa är det svårare för honom att komma nära. Att kunna uttrycka saker direkt till mig: all längtan, kärlek och ömsinthet som ryms i den här sången, det har han aldrig gjort. Jag känner mig älskad av honom, fortfarande. Men han har en svårighet att visa det för dem som står honom nära.

Ulf Lundell har själv berättat om sin alkoholism, och hur den eskalerade. Parallellt med den insjuknande också Sannas mamma Barbro i bipolär sjukdom.

– Under min uppväxt gjorde hon flera suicidförsök. Första gången när jag var två år. Mamma hade en skörhet och väldigt djupa depressioner.

Föräldrarna skilde sig och när Barbro under en period låg inlagd på Långbro sjukhus flyttade Sanna och hennes två bröder permanent hem till pappa på Söder.

– Jag gick på Södra latin och ville bara vara med kompisar och med min häst. Pappa tillämpade frihet under ansvar, vilket jag tyckte var fantastiskt, då. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, jag hade en enorm längtan efter att bli vuxen.

Sanna blev mamma tidigt. 21 år gammal fick hon dottern Olga tillsammans med Wille Crafoord.

– Det var ett aktivt beslut att bli förälder tidigt. Wille hade barn, lägenhet, inkomst och visste vad han ville. Han lärde mig att bråka, och man diskuterade verkligen hemma hos honom. Det var något helt nytt för mig. Om jag inte hade träffat Wille hade jag nog aldrig kunnat bli krönikör. Han startade alltid morgonen med någon typ av diskussion.

Efter några år tillsammans bestämde de sig dock för att gå skilda vägar.

– Alla människor har ett behov av att ha fokus på sig själv. Till slut kom den känslan ikapp. Jag var tvungen att ta reda på vem jag var. När jag och Wille separerade blev jag vuxen på riktigt, tror jag.

Sommaren 2005, i Sandhamn, mötte du Mikael Persbrandt första gången.

– Ja. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag fattar inte själv hur jag ens kunde bli så där. Det var en blixtförälskelse. Jag kunde inte värja mig, det gick inte att hindra.

Vad tror du att han föll för?

– Jag tror att han, rent krasst, tyckte att jag var ganska snygg. Haha. Nä, men han föll nog för att jag var väldigt oimponerad av allt. Oimponerad av honom. Det finns ibland en omedelbar, nästan magnetisk, förståelse mellan människor som levt med dysfunktionella föräldrar. Förutom att han inte har syskon är våra bakgrunder lika som bär. Våra inre barn hittade varandra och tog varandra i handen. Det fanns, och finns, något helande i det.

Du har, under många år, berättat om medberoende och försökt synliggöra det. När förstod du att du själv var medberoende?

– Mitt medberoende har jag fostrats in i, från att jag var liten. Mina föräldrar mådde inte bra och det kände jag. Och jag började, som man gör, förhålla mig till deras känslor. ”Hur ska jag vara för att han/hon/den inte ska ha ångest?” Medberoendets form är att leva genom andra. För andra. Att jag hade medberoendet i mig blev väldigt tydligt i min relation med Micke. Efter ett tag började jag förstå att han inte bara var en vanlig partyknarkare utan att det handlade om ett missbruk. Då hade jag inte den kunskap jag har i dag, om beroende och hur lång tid det faktiskt tar att bli fri.

Det har ju skrivits en hel del om Mikael, och om er relation. Hur har det varit?

– Min uppväxt har verkligen gett mig ett skydd mot pressen. ”Läs inte rubriker”, liksom. Jag har alltid vetat vad som har varit vad. Det har mer känts jobbigt för mina barns skull. För Olgas skull. Micke har ju fått en dramaturgisk plats som en bad guy. Det har varit svårt för henne. Jag har fått styra tillbaka henne mot det som är verkligt. Mamma tyckte också att det var jobbigt. Men inte jag.

Jag upplever att det finns en syn på kärlek och relationer i dag som går ut på att så fort någon inte lever upp till alla ens förväntningar så ska den bytas ut, på en gång. ”Bort med dig”, liksom. Men det känns inte som att du tycker så riktigt?

– Det är verkligen ett konsumistiskt sätt att se på relationer så. Om någon har en skavank så ska den bytas ut. Och visst, på ett sätt är det kanske bra. Men vad det gör med oss emotionellt har vi nog glömt bort lite. Det är skitjobbigt att skilja sig. Men det får liksom aldrig framgå. Jag tyckte inte att livet blev great när jag separerade. Det var hemskt. Hemskt att vara ifrån sitt barn, hemskt att ha ett ex som man är ovän med och ska deala med.

För några år sedan fick Mikael Persbrandt diagnosen bipolär sjukdom. Samma sjukdom som Sannas mamma var drabbad av. Men samtidigt som Mikael tillfrisknade så blev Barbro sjukare. I mars 2017 gick hon bort i suicid.

– Vissa föräldrar passar bättre att vara föräldrar till vuxna barn. Från jag var 17 år och framåt var hon den allra bästa mamman.

I sin blogg hos Femina skrev Sanna, rakt och ärligt, om känslorna i samband med dödsdagen:

”Det är den tiden på året. När mina ord sinar. När jag har noll ideér, noll lust, noll gas, noll längtan. Jag vet ju varför, men orkar inte vara en repig gammal skiva som om och om igen berättar om mammadöden och hur kroppen strejkar och den stora tröttheten lägrar sig just nu när ljuset är på väg och solen värmer och talg­oxarna sjunger och hoppet vaknar hos allt och alla. Men i mig är det bara grå, kall leråker. I år grät jag inte. I år rev inte saknaden sådär in absurdum. Och det gjorde mig på ett sätt sorgsen på ett nytt sätt. Minns jag fortfarande hennes ansikte? Hennes hud? Hennes doft? Är hon på väg bort helt nu?”

På en vägg i matsalen på Stora Lundby, vid det gröna skåpet från Jämtland, sitter ett foto på Barbro och Sanna. De står nära, nära. Mamma Barbro var också med i bilen den gången för ungefär tio år sedan då utmattningen plötsligt slog till. Alla år som medberoende gjorde sig påminda och kombinerat med en bebis med mjölkproteinallergi, ingen föräldraledighet och mycket jobb blev det bara för mycket.

– Jag fick en panikångestattack mitt på motorvägen. Jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt. Det var så obehagligt. Det kändes som att något hade gått sönder inne i hjärnan. Jag fick svindelkänsla av att lämna barnen på förskolan. Jag blev höjdrädd, rädd för hundar. Kunde knappt gå i en tunnel …

Men ändå.

– Jag är tacksam för min utmattning för den gjorde att jag inte bara kunde fortsätta med mina hemsnickrade överlevnadsstrategier. Utmattningen tvingade mig att göra en inventering av mitt liv och jag började i terapi. Det finns ett före och ett efter min utmattning eftersom den fick mig att inse att jag var dödlig och mänsklig och behövde, och behöver, ta hand om mig själv. Man kan inte rädda någon annan innan man samlat kraft till sig själv. Det fick jag lära mig, där och då. Och så lever jag mitt liv fortfarande.

Sanna Lundell om …

… sin drivkraft:

”Jag vill berätta det oberättade. Därför älskar jag journalistiken. Karlavagnen, som jag programleder, är exakt som hemtjänsten. Det handlar om att möta människor. Att ge personer utrymme och rum att berätta saker som andra behöver veta. I det stora och i det lilla.”

… poddandet med Ann Söderlund:

”Jag vill gärna ge en mer nyanserad blick på saker och ting. Det finns ett behov av det i dag. Det driver mig i poddandet. Vi, jag och Ann, vill gärna bredda bilden. Det är paradoxalt att vi lever i en tid som på många sätt är så demokratisk, med sociala medier och allt, men också så otroligt åsiktssnäv. Allt behöver inte vara svart eller vitt. Livet är inte så. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.”

… vägen mot att bli anhörigterapeut:

”Att prata om beroendesjukdom och medberoende har drivit mig länge. Att förstå vidden av det lidande man utsätter anhöriga för och att synliggöra det, är en stark mission för mig. Jag har föreläst mycket förr men när pandemin kom kände jag att jag ville förkovra mig. Att man kan välja en ny bana senare i livet är fantastiskt!”

… djur som tröst:

”När jag var 14 år fick jag min första egna häst. Jag hade flyttat till pappa och min mamma var sjuk. Det var extremt smart av pappa, förstår jag nu i efterhand. Jag behövde uppfyllas av något som gjorde mig lycklig. När jag brände ut mig fick jag mitt livs andra häst, av Micke. Jag trodde att det var en superdålig idé men det var väldigt läkande. Djur erbjuder en ordlös tröst. Vi människor låter ofta narrativet styra och vill gärna verbalisera allt. Men sorg och ångest är ju egentligen ordlösa tillstånd. Djur påminner oss också om kraften i livet. De vaknar på morgonen och tar sig dagen an, oavsett vad. Det finns ett jädra tryck i det. Jag är så otroligt tacksam för de djur som kommit in i mitt liv när det varit som allra mörkast.”