Skrivandet blev Niklas Turner Olovzons terapi – efter sonens ofattbara olycka

Det finns dagar som är fastetsade i minnet för evigt. Dagar som aldrig lämnar en ifred, som spelas upp gång på gång inför ens inre. För Niklas Turner Olovzon är den 9 juni 2018 en sådan dag. Han befann sig i Dalarna, på besök hos sina föräldrar. Tanken var att tillbringa en långhelg där, hjälpa till med några saker men också, så smått, fortsätta med ett efterlängtat skrivprojekt. Hemma i vindslägenheten i Hornstull på Södermalm i Stockholm fanns hustrun och sonen Lou, 4. De hade, i sin tur, planerat in en mysig dag tillsammans på museum. Verkligheten blev dock något helt annat. Både för Niklas, hans fru och deras lille son.

– Jag minns att jag gick och snackade med en kompis i telefon och när jag la på så märkte jag att jag hade missade samtal från min fru. Och fruktansvärda sms, berättar Niklas Turner Olovzon.

Vi möts på ett hotell i centrala Stockholm. Numera bor Niklas i Dalarna, men han arbetar i Stockholm, som varumärkesexpert, och grundare av kommunikationsbyrån Passion Lab. Hans röst är stadig, berättelsen målande. In i minsta detalj minns han den där junidagen för fyra år sedan. Dagen då allt förändrades. Han minns hur han ringer upp sin fru och möts av ett skrik. Han minns hur hon räcker över luren till en polis som tar vid och försöker förklara vad det är som har hänt. Han minns hur han kastar sig in i bilen mot Stockholm, Karolinska sjukhuset och BIVA, barnintensiven.

”Visste inte om han skulle överleva”

På väg ut från lägenheten har det inträffat en ofattbar hissolycka.

– I en sekundsnabb tittutlek har min son dragit igen dörrarna till hissen, precis framför min fru. Det visade sig senare att hissen saknade fotoceller som skydd, och hade en kort timerinställning, varpå dörren automatiskt gick i lås. Hissen startar och pressar ihop hans lilla kropp, som då befinner sig på en liten avsats mellan de två dörrarna. Egentligen borde han ha krossats helt av trycket, men av någon oklar anledning så har hissen kortslutits halvvägs till nästa våning. Men han har klämts allvarligt, säger Niklas och fortsätter:

– I ungefär 20 minuter har han haft syrebrist till hjärnan, hjärtat hade stannat och man fick återuppliva honom. Under de fyra timmarnas bilkörning på väg till sjukhuset, så vet jag verkligen inte vad jag ska vänta mig, berättar Niklas för Femina.

Han fortsätter:

– Det var en hemsk syn att komma till BIVA och se honom ligga där i sängen, uppsvullen och med slangar överallt. Då visste vi inte om han skulle överleva eller vilka skador hjärnan hade fått.

I efterhand har dock Niklas förstått att läkarna nog ändå blev positivt överraskade då de senare såg röntgenplåtarna av huvudet. Bilderna visade att Lou hade en relativt liten skada på de basala ganglierna, som har till uppgift att bearbeta information från hjärnbarken och på så sätt styra start och utförande av rörelser.

Efter en mardrömslik månad på sjukhuset fick familjen komma hem igen.

– Min son hade maximal otur med olyckan, men också maximal tur med hur skadan sedan blev. Däremot har han kanske återigen haft otur med hur skadan tar sig uttryck. Han är helt intellektuellt oskadad och har ingen begåvningsnedsättning alls. Men han har en motorisk skada och är rullstolsburen. Han kan gå med lite hjälp.

Lou älskar att bygga Lego, berättar Niklas. Men det tar tid.

– Vi har byggt hela Hogwarts ihop nu, han och jag. Sextusen bitar, det har tagit ett år ungefär.

Tacksamheten, att Lou finns kvar, finns där varje dag.

– Jag är så oerhört tacksam att min son lever, och att jag och min fru fortfarande är gifta. Att vi, faktiskt, har en ännu högre grad av verklig lycka än innan.

Han fortsätter:

– Jag var nog en helt okej pappa innan olyckan, men nu vågar jag påstå att jag en jättebra pappa. Mina prioriteringar ändrades totalt när det hände. När man är så nära att förlora någon så händer det saker med en. Innan olyckan så var jag osäker på om jag ville ha fler barn. Men efter att allt hänt så kände jag att jag verkligen ville ha det. Och helt oplanerat så blev min fru gravid. Ett år efter olyckan så föddes vår andra son. Det var så fint – för oss alla.

Skrivandet blev en form av terapi

Och det finns fler saker som kommit till världen efter olyckan. Niklas skrivande, inte minst Debutromanen Isberg kommer ut i oktober. Isberg är en spänningsroman och familjesaga. men också den första delen i Doldasviten. Handlingen utspelar sig i Tassby, Dalarna, där hockey hålls högt och hemligheter långt under ytan. Där sväljs en bärplockare plötsligt av de mörka skogarna. Samtidigt tänds lamporna i den övergivna herrgården på andra sidan viken. Outsidern Lars-Inge blir föremål för misstankar från byns centralgestalt Liss-Kulla. Men vad döljer han egentligen?

I en parallellhandling, i Luleå, försvinner en femårig pojke och hans mamma Elin inleder en desperat jakt. Har pojken gått genom isen eller har någon tagit honom? Samtidigt drar taxichauffören Andreas omkring på stadens snöiga gator och drömmer om att hämnas barndomen i Tassby. När dessa personers begär korsas stiger mörka familjehemligheter till ytan och hotar många fler människors liv.

– Jag hade inte kommit ut med den här romanen om inte olyckan drabbat oss. Jag orkade fullfölja den tack vare det som hänt. Innan olyckan hade jag inte vågat, jag var för självkritisk. Nu känner jag att ”herregud vad spelar det för roll om jag misslyckas”. Jag har fått ett annat mod.

Att skriva blev också ett sätt att närma sig sonen, på ett nytt sätt.

– En handling i boken kretsar kring Elliot som är fem år och som påminner en del om min Lou. I alla fall som han var då, när han var yngre. Elliot i boken försvinner från förskolan och den berättelsen blev en slags terapi för mig. Speciellt eftersom Lou under den perioden jag skrev inte riktigt var sig själv, än. Att skriva om Elliott blev ett sätt att prata med Lou.

Skrivandet blev helt enkelt väldigt terapeutiskt för Niklas.

– När livet är kaosartat och man inte kan bestämma så blir skrivandet ett sätt att ta kontroll. Det är som att äga ett dockskåp som man kan möblera som man vill.

Niklas påpekar att skrivandet också är taktilt.

– Det finns en slags mindfulness i det. Skrivandet sitter ju inte bara i huvudet utan också i händerna.

Boken är dedikerad till sonen, Lou, som i dag har hunnit bli åtta år.

– Det var självklart att göra det. Han är så inspirerande, så extrovert och härlig. Så kreativ och cool. Lou är som ett kärnkraftverk, så fylld av energi. Han är min idol, och att boken kommer ut är hans förtjänst.