Tilda Boisen hoppade ut genom fönstret – väntade på hjälp från BUP

Vi möts i samma lägenhet där allt hände. Mamma Frida Boisen berättar om den förtvivlan, chock och maktlöshet hon kände då. Hon måste ta många pauser under intervjun för att orden ska komma fram mellan tårarna.

– Det var mindre än en sekund ifrån att vi hade varit tvungna att prata om färg på kista och blommor till en begravning. Det var mindre än en sekund ifrån att vi inte hade hunnit få tag i hennes ben.

Efter att den mardrömslika sekunden passerat hör Frida en röst hon inte känner igen. Den kommer från sonen Arvids telefon, han har ringt larmcentralen mitt i tumultet: ”112, vad är det som har hänt?”

– Jag förklarar att min dotter precis har hoppat ut genom fönstret, men att min man fick tag i hennes ben. Han håller på att dra upp henne. Så det är väl upprinnelsen till att vi faktiskt får hjälp. Det är sjukt att det ska behöva gå så långt.

Fridas oron för dottern: ”Hon säger att hon inte orkar leva”

Nu har mor och dotter skrivit en bok om det som hände.

Tildas hopp ut genom fönstret föranleddes av en nio månader lång kamp att försöka få hjälp från BUP, barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är i maj våren 2020, precis när Sverige stänger ner för pandemin, som mamma Frida tydligt märker att hennes dotter glider in i en depression. Hon, som tidigare varit en kärleksfull och sprudlande glad tjej, har nu svårt att komma upp ur sängen och kommunicerar mest med grymtningar. Tildas mående präglas också av ett stort mått ilska. Det är så hennes frustration över att inte få hjälp tar form.

Frida ringer psykakuten första gången efter ett vredesutbrott i köket där Tilda hade sönder en av stolarna vid matbordet.

– Jag förstod inte ens att den gick att ha sönder. Den är gjord av hårdplast och metall. Men du bara gör mos av den och skriker att du inte längre orkar leva, säger Frida och tittar på sin dotter.

Psykakuten avfärdar Frida och säger att det inte finns något de kan göra. De förklarar att det kanske rör sig om ADHD, men meddelar samtidigt att det kan dröja flera veckor innan Tilda kan få en tid.

– Jag låtsas bara som att jag inte har hört det där. Jag berättar till slut att ”Min mamma tog sitt liv. Jag kan inte ignorera när min dotter säger att hon inte orkar leva”.

Lillebror Arvid skriker: ”Mamma, hon hoppar”

De slussas runt i kön till BUP, placeras i nya köer, hänvisas till andra instanser, får höra att ”Det här är inte något för oss”. De avfärdas och tvingas vänta.

I sin dagbok skriver Tilda:

Mamma ser på mig med oro.

Den där tjejen som en gång fanns finns inte längre.

Det finns inte längre något kvar.

Frustrationen som mamma och dotter delar under de här månaderna, Tilda över att inte få hjälp och ­Frida över att inte lyckas hjälpa sin dotter, kulminerar den där fasansfulla natten den 8 januari.

Tilda har precis kommit hem efter ett ”försenat nyårsfirande” med vänner. Hon är sen, rejält berusad och irriterad över att hennes mamma inte gått med på att låta en pojke från klassen sova över hos dem.

Frida försöker dölja den oro hon känt hela kvällen, men väljer att inte djupdyka i diskussionen om ­alkohol. Just nu är hon bara glad att hennes dotter är hemma. Men under kvällen kommer det fram att Tilda tjuvrökt i sitt fönster, med benen dinglande ut över innergården. Av rädsla för att dottern ska göra detta igen under natten, när hon dessutom är berusad och riskerar att falla ut, förklarar Frida att de behöver ­prata.

Diskussionen eskalerar i ett högljutt meningsut­byte mellan mor och dotter. Tilda blir våldsam och ­puttar ner sin mamma på sängen. Lillebror Arvid och pappa Lars rusar in från vardagsrummet.

– Alla var där. Hela min familj. Alla skrek. Jag skrek också. Det blev för mycket. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var ett logiskt beslut för mig då. Jag tänkte bara ”Jag ska ut. Jag orkar inte den här situationen längre”, säger Tilda.

Frida hinner inte reagera tillräckligt snabbt när ­Arvid skriker ”Mamma, hon hoppar”.

– Jag ser Tilda försvinna ut genom fönstret med huvudet före. Det var en fruktansvärd mardröms­situation.

Tack vare att Arvid skriker hinner pappa Lars, som står närmast fönstret, fånga Tilda i benen och dra upp henne.

– I den händelsen hade jag inte tanken på att jag ville avsluta mitt liv. Det handlade mer om att hitta en väg ut. Det blev alldeles för mycket för mig. Jag var bara tvungen att komma ut, säger Tilda.

Läkarna sa att hon hade buprenorfin i blodet

Hon hämtas i ambulans och läggs in på akutmottagningen Maria Ungdom.

– Det var en fruktansvärd ångest att vakna upp i ett ensamt rum, isolerad, och försöka förstå vad som hänt. Min första tanke var hur det här skulle påverka min lillebror. Hur kan jag som storasyster ge honom ett trauma för livet? säger Tilda.

På mottagningen tas prover på Tilda och Frida får snart veta att hennes dotter hade droger i sin kropp den där natten.

– De kommer ut till mig i väntrummet och säger att hon har benzo i sig. Jag tänker ”Herregud, vad är det här?” och börjar googla ”Vad är buprenorfin?” Det känns helt genomvidrigt, säger Frida.

Tilda tar en klunk av sitt kaffe och berättar att drogerna hon tog den där kvällen var en ­engångsföreteelse.

– När jag väl skrivs ut och kommer hem springer jag och kramar min lillebror. Han börjar gråta och säger till mig ”Gör aldrig det här igen Tilda”. Hans ord fastnade hos mig.

Tilda Boisen om boken: ”Tystnad är farligt”

Det dröjer ytterligare elva månader innan Frida får en samtalskontakt på BUP, eftersom man inte vill störa Tildas skolgång. I väntan på hjälp från BUP får familjen terapi av Stockholms stad.

– Det var väldigt fint. Inte minst för att vi faktiskt har en lillebror i det här också. Det handlar om två barn som är helt förkrossade. Vi behöver prata om det här. Vi behöver få hjälp. Det var en väldigt nyttig första start för oss, säger Frida och fortsätter:

– Jag tror på något vis att det blir en vändpunkt för oss att du hoppar. Det är som att du får veta att du vill leva och att du vill hitta tillbaka till oss, säger Frida och vänder sig mot Tilda.

En del i att bearbeta vad som hänt och kunna gå vidare har varit det gemensamma bokprojektet. Tilda och Frida skriver vartannat kapitel i boken Aldrig släppa taget, som kommer i höst.

– Det var ju din idé till att börja med. Det tycker jag var väldigt modigt, säger Frida med en kärleksfull blick på sin dotter.

Deras berättelse skildrar hur det är att vara mamma och försöka göra alla rätt, men inte riktigt nå ända fram, och hur det är att vara dotter och veta vad man behöver, men vara oförmögen att påverka.

– Det har jag lärt mig sedan jag var väldigt liten, att just tystnad är fruktansvärt farligt. Vi måste prata för att kunna bidra till förändring. För mig kändes det självklart, säger Tilda.

Frida Boisens kritik mot vården: ”Räcker inte när barn dör”

– När det handlar om barn som mår dåligt, då finns inte tiden att sitta och vänta några år till. Jag tycker framför allt att det är så viktigt att Tildas röst får ta plats. Att tonåringar som går igenom samma sak kan känna igen sig i hennes röst, säger Frida.

Hon poängterar att sjukvårdspersonalen inom vården och inom BUP jobbar stenhårt, men riktar skarp kritik mot det systemfel hon identifierat. Hon säger att det är ”ett underbetyg till vårt land” när föräldrar hänvisas till att söka privat hjälp för tusentals kronor för att resurser saknas i vården.

– Det räcker inte, inte när barn dör. När jag berättat en liten skärva av allt som hänt oss för andra tonårsföräldrar, är det som att det öppnas en flod. Ut kommer berättelser om så mycket oro, maktlöshet och ensamhet. Känslor av otillräcklighet som förälder. Det handlar allt för ofta om psykisk ohälsa, ångest, ADHD och suicidförsök.

Så mår Tilda i dag – väntar fortfarande på diagnos

I dag har Tilda hunnit fylla 18 år. Det har varit ett prövande år, men hon har kommit ut på andra sidan. Så småningom fick hon en kontakt på BUP, och när hon fyllde 18 år bad hon om att få bli flyttad till vuxen­psykiatrin för fortsatt hjälp. Hon väntar fortfarande på en diagnos.

– De vill vänta eftersom det finns flera möjliga, ADHD, ADD, bipolärdiagnos och emotionell instabil personlighetsstörning. De är väldigt lika varandra och handlar om känslohantering och självbild. Vi har gjort massa inofficiella utredningar och de säger att det förmodligen är någon av dem, säger Tilda och fortsätter:

– Det är väldigt svårt för läkare att ge ett definitivt svar i de här fallen, har jag förstått. Plus att man inte vill sätta dem på för unga personer, eftersom det även kan vara tonåren och hormoner. Men nu när jag precis fyllt 18 ska jag snart få en diagnos och rätt behandling. Äntligen. Jag vill bara ha svar.

För första gången på länge ser hon ljust på framtiden. Drömmen är att göra något kreativt, som att måla, sjunga eller skriva. Det glittrar i ögonen när hon pratar om det. Glitter i stället för tårar. Det är vackert.