Det var den värsta mardrömmen man kan vara i, när en älskade tonårsdotter mår så fruktansvärt dåligt och inte kunde räcka till och bara känna sig helt värdelös som mamma.
Vad var din idé till att börja med?
Ja.
Det tycker jag var väldigt modigt.
Ja, det har jag väl lärt mig sedan jag var väldigt liten egentligen.
Att just tystnad är fruktansvärt farligt.
Och att man inte ska vara rädd för att skina ljus på det som är jobbigt att prata om.
Jag mådde väldigt dåligt, jag kände mig väldigt oförstådd.
Och det var en väldigt tuff tid överlag för alla och för mig.
Hur dåligt ska jag behöva må för att kunna få hjälp?
Jag mår inte dåligt nog så jag förtjänar inte hjälpen.
Och att få höra det är väldigt frustrerande.
De säger att de inte orkar leva längre. Det här är ett barn som skriker att de inte orkar leva.
Ska jag låtsas som att jag inte har hört det här?
Att det ska krävas att du slänger dig ut genom ett fönster innan hjälpen kommer, det är ofattbart.
Det var mindre än en sekund så hade vi suttit och pratat om färger på kistor och blommor till en begravning.
Det var mindre än en sekund jag höll henne i benen.
Det drog henne upp.
För mig har det varit väldigt viktigt att våga ta steget och berätta.
Och jag tror att det är väldigt givande för människor att hitta ett sammanhang.
Man känner att man inte är ensam. Man är så hopplös.
Jag hoppas att de som läser och lyssnar på Tillas röst tycker att din röst är så viktig i detta.