Verklighetens Nobody wants this – rabbinen föll för ensamstående mamman

Måste man köpa julklappar till alla på firandet?

Vi har bokat träff för en lunch. Sushi, eftersom det är en av få uteluncher som går att äta om man kör enligt kosher. Men fem minuter före avtalad tid kommer ett sms. Anna Nachman är sen, har ryggskott och svårt att röra sig.

– Jag lyfte fel på en begravning igår, förklarar hon när hon parkerat sin cykel.

Det blir så ibland, fortsätter hon sedan. För som begravningsansvarig i det judiska begravningssällskapet är man i tjänst mer eller mindre för jämnan, och i arbetet ingår tunga lyft.

Anna Nachman är visserligen van vid att jobba mycket. Under många år var hon frilansjournalist och inslagsproducent för en rad populära realityserier. En yrkesroll där man får ta mycket på volley, där den ena dagen inte är den andra lik och där man måste leverera till varje pris. Men som begravningsansvarig är hon alltså i tjänst nästan jämt.

– Faktum är att mitt nuvarande jobb som begravningsansvarig påminner mycket om jobbet som journalist, säger hon.

Och det ligger väl något i det. För precis som att man som journalist kommer en person nära under tiden som intervjun sker, och att man där gör sitt bästa för att vinna ett förtroende och få personen i fråga att känna sig så bekväm som möjligt, fungerar Annas kontakt med de anhöriga till den avlidna inför begravningen på ett liknande sätt.

52 år gammal är hon på en plats i livet där hon vill vara. Det var hon visserligen även för 14 år sedan, då passionen bokstavligen slog ner som en bomb i hennes tillvaro. Men i dag är tillvaron en helt annan. Ett större lugn, fler rutiner. Ramar.

Kringflackande liv

Anna, som blev mamma redan som 23-åring, hade fram till dess levt ett kringflackande och bohemiskt liv. Hon skrev krönikor och debattartiklar för både Aftonbladet och Expressen. Var inslagsproducent för serier som Tunnelbanan och Sjukhuset. Vid det här laget var hon ensamstående mamma till två barn med två olika pappor. Det gick i ett och livet var… roligt. Hon trivdes med tillvaron, och när hon knallade iväg till den där festen sent på lördagskvällen hade hon inga tankar på att träffa en ny livskamrat.

– Men så kom Isak dit. Och det uppstod total passion, minns Anna.

En total passion, men också en total krock. För Anna var inte religiös och om religion pratade man inte i hennes föräldrahem.

Men nu stod han där framför henne. Den sju år äldre Isak, ortodox jude och rabbin i Stockholms judiska församling. Och inte bara det. Han var dessutom gift trebarnspappa.

Det som nu hände var lika underbart som omöjligt och kaotiskt. För mycket kan man styra över, men inte kärleken. Och Isak och Anna kunde inte hålla sig ifrån varandra.

– Isak kastade allt överbord för att vara med mig och en kväll stod han bara utanför min lilla tvåa på Kungsholmen med en resväska i handen, redo att flytta in, säger Anna och skrattar lite matt vid minnet.

Situationen var minst sagt komplicerad. Isak och hans dåvarande fru bröt upp med allt vad det innebär, och i och med det som inträffat kände Isak sig tvingad att säga upp sig från sin tjänst som rabbin, tjänsten som han drömt om i så många år.

– Det var många känslor. Ilska och hat från omgivningen men också en himla­stormande kärlek mellan oss. Och just vår totala kärlek fungerade som en skyddande bubbla runt oss, säger Anna.

Sagt och gjort. Anna röjde undan i skafferiet så att Isak kunde ställa i ordning sin kosherhylla, och eftersom sabbaten var viktig för honom hängde hon på reglerna kring just den, något som innebar att tempot saktades ner rejält från solnedgången på fredagen och fram till solnedgången på lördagen.

Sedan fattade hon beslut om att följa med honom till synagogan som stöd – och märkte att det fyllde henne med ett lugn.

I snabb takt fick Isak och Anna ett gemensamt barn. Så fick de ett till. Passionen dem emellan höll i sig och samtalen bara fortsatte.

Fascinerad av döden

Vid något tillfälle nämnde Anna hur fascinerad hon som barn varit av döden och att hon under en period hade tankar på att bli begravningsentreprenör.

– När Isak hörde det föreslog han att jag skulle gå med i judiska begravningssällskapet, Chevra kadisha. Damteamet, den del av sällskapet som tvättar och förbereder avlidna judiska kvinnor för begravning, behövde nämligen en volontär.

Anna gick med och tillsammans med de andra damerna i sällskapet började hon ta hand om avlidna kvinnor.

– Jag insåg vilket fint jobb det här är. Att göra reality-tv är visserligen fint på sitt sätt, men det här var något extra. När jag väntade mitt och Isaks tredje barn blev tjänsten som begravningsansvarig ledig och känslan av att göra nytta, men också av att ha ett riktigt jobb med riktig lön, fick mig att tacka ja.

Under den här tiden hade livet i den judiska församlingen blivit allt mer viktigt för Anna. Isak var visserligen inte rabbin längre, men han höll regelbundet konverteringskurser hemma i den gemensamma lägenheten. Anna hade deltagit i kurserna och lärt sig allt mer om judendomen och även snappat upp en del hebreiska. Den stora bonusfamiljen hade smält samman och Anna började känna sig som en del av det judiska sammanhanget.

Hon var på en plats där hon ville vara, helt enkelt.

– Mitt tidigare liv var fullt av innehåll. Men det var som om Isak kom med formen som jag kunde hälla innehållet i, säger Anna.

Trivdes med de nya ramarna och strukturen

Anna trivdes med ramarna och strukturen som judendomen omges av. Lugnet som infinner sig i och med att man kan stänga av under sabbaten. Känslan av att veta exakt vad man stoppar i sig i och med att man äter kosher.

När Isaks 18-åriga dotter tragiskt dog för ett antal år sedan var det Anna, som i samråd med Isaks exhustru, tog hand om henne inför begravningen. Det svetsade samman familjen ytterligare och för Anna kändes det som ännu ett kvitto på att hon var på en plats där hon skulle vara.

Det har gått nästan 15 år sedan Anna och Isak träffades. Lika lång tid har gått sedan Anna började utforska judendomen och började definiera sig som judinna.

Hon har aldrig ångrat sitt beslut. Inte ens nu, när antisemitiska vindar blåser starkt över vårt land.

– Det som händer nu är fruktansvärt. I dag går folk öppet på stan med uppenbart antisemitiska symboler. Varje vecka passerar ett stort demonstrationståg förbi barnens skola där demonstranterna skriker ”sluta mörda våra barn”, säger Anna.

Hon tystnar en stund och säger sedan med emfas:

– Det finns väl ingen som är för barnamord! Ingen.

– Folk är trötta, traumatiserade och rädda. Regelrätt antisemitism har blivit något av en vardag.

Men gemenskapen i församlingen är stark, säger hon sedan. Och även om det finns de som av naturliga skäl inte längre öppet vågar visa att de är judar, har Anna och Isak valt att hålla fast vid sina judiska traditioner.

Det är också därför Anna har valt att skyla sitt hår, något som hon skrattande säger även känns lite cool och söderhipster. Dessutom, konstaterar hon i nästa andetag, är det praktiskt eftersom man slipper tänka på frisyren.

Anna har kvar många kompisar från sitt tidigare liv, och deras reaktion på hennes nya liv var mer en suck och ett ryckande på axlarna. De var vana vid henne och blev varken särskilt chockade eller förvånade, konstaterar hon.

Dessutom, säger hon sedan, är hon ju fortfarande samma Anna. Om än en något lugnare version av sig själv, en sådan som plötsligt börjat trivas med både rutiner och ramar.

Succéserien är tillbaka

Den första säsongen av Netflix-serien Nobody Wants This gjorde succé direkt både bland stränga recensenter och hos en kräsen allmänhet.

Alla ville ta del av den lika omöjliga som passionerade kärlekshistorien mellan den sexiga rabbinen Noah (Adam Brody) och den framgångsrika, coola poddaren Joanne (Kristen Bell). Det var som en fängslande saga i Los Angeles-miljö. En härlig och rolig feelgood med både moderna och romantiska inslag att drömma sig bort till.

Den 23 oktober kommer säsong två.