”Är feminism att man inte får kritisera andra kvinnor med stor makt?”

Jag kastar mig av en buss direkt från jobbet, springer in i mataffären, fyller två bärkassar, använder apostlahästarna hem och lagar middag till hungriga barn samtidigt som jag försöker komma på hur man andas utan att flämta och svarar på ett jobbmejl.

En helt vanlig vardag i ett helt vanligt liv.

Kvalificerar jag mig in i gruppen ”svensk powerkvinna” då?

Gissningsvis är svaret nej för det saknas några viktiga detaljer: taxibil, höga klackar, viljan att visa upp mitt liv på tv – och en oförmåga att ta kritik med ro.

Den tidiga höstens tv-program Svenska powerkvinnor blev omdebatterat innan det ens hade premiär, men i veckan uppstod två separata bråk. Det innehöll vårdpersonal i frontlinjen mot corona, två kändiskvinnor och en före detta minister.

Nej, det är ingen Norgehistoria detta.

Vi börjar med Laila Bagges åthutning. Någon Instagramanvändare lade ut en bild på de svenska powerkvinnorna med ett rött kryss över. Bredvid låg en bild på vårdbiträden, förskolepedagoger, sjuksköterskor och skolkockar och under stod det också ”svenska powerkvinnor” med en grön bock. Med andra ord ville någon lyfta en annan typ av powerkvinnor i Sverige: de som inte får tv-tid att visa upp sitt stressiga liv iklädda dyra kläder.

Laila Bagge tände till i sociala medier och landade i att kvinnorna själva inte hade valt namnet på tv-serien och att kvinnor i allmänhet borde stötta varandra.

Men måste vi kvinnor verkligen alltid hålla ihop?

Eller måste vi bara hålla ihop när rika kvinnor får kritik för sin garderob?

Tv-världen är inte demokratisk. I så fall hade Svenska powerkvinnor bestått av en undersköterska på ett äldreboende under corona, en iva-sjuksköterska på covid-avdelning, en patrullerande kvinnlig polis i ett utsatt område, en timanställd barnskötare under vinterkräksjukan och en kvinna i kassan på mataffären. Även om jag skulle tycka att det hade varit kul tv, vet vi redan att den hårt arbetande klassen i princip uteslutande skildras hånfullt eller åtminstone när de har misslyckats med något i realityvärlden. Antingen har de dragit på sig skulder i ”Lyxfällan” eller ätit för mycket i ”Biggest loser” eller shoppat för många plastpåsar i ”Ullared”. Sedan ska någon översittare berätta hur dåliga de är och hjälpa dem att bli bättre medborgare.

Men om man är rik, släpper skramliga smyckeskollektioner med dödskallar, manglar ut Bag-in-box-viner med sitt namn på och säljer hudvårdsprodukter, är det annorlunda.

Då förtjänar man plötsligt platsen som kvinnlig förebild.

Det intressanta är vilka som är målgruppen för alla produkter som de rika powerkvinnorna säljer. Gissningsvis undersköterskorna som vill unna sig en mysig rosékväll med kompisarna efter ett 12-timmarspass. Eller den nedkräkta barnskötaren som förtjänar en hårinpackning. Eller tjejen i Ica-kassan som klär upp sig i raffiga armband på fredagskvällen.

Före detta utrikesministern Margot Wallström skrev en tweet i veckan där hon ondgjorde sig över det samtida Sverige. Hon gav sig på Camilla Läckberg och visste inte om hon skulle skratta eller gråta ”när en människa som kallar sig själv powerkvinna går runt i sitt nybyggda hus och säger att hennes garderob är det viktigaste rummet”.

Camilla Läckberg svarade på Instagram och beskrev en barndom med små medel och hur hon från det jobbat sig upp till en position hon är nu där hennes böcker genom åren omsatt ”många hundratals miljoner”.

Jag kan inte agera domare i ex-ministern och kändisförfattarens konflikt, men jag undrar om den verkligen handlar om feminism?

Är feminism att man inte får kritisera hur andra kvinnor med stor makt och inflytande agerar?

Jag röstar nej.

Feminism är inte att få sämre bemedlade, hårt arbetande kvinnor att bilda en ja-kör som i kommentarsfält ska sjunga sina lovsånger åt mångmiljonärer på tv som hyvlar tryffel på all sin mat.

Samtidigt tycker jag att Camilla Läckberg och Laila Bagge är bjussiga, härliga kvinnor med imponerande arbetsmoral.

Det kan man inspireras av.

Men de verkar glömma att oavsett hur enkla förhållanden de kommer från som barn – är de inte där längre.

De är stormrika och har makten att skapa rubriker genom ett enda litet Instagraminlägg. Kvinnorna som försörjer deras livsstil genom att köpa deras böcker, smycken, viner, tv-serier, vårdcentraler, balsam och allt vad de nu saluför, måste också få ha en åsikt. Då kan man ta det med pondus, lugn och värdighet.

För de svenska powerkvinnorna är inte längre längst nere på botten av samhället.

De tillhör makteliten.