0:33

Efter reklamen: Det här är kroppspositivism vi reder ut begreppet

(0:33)

Jag står i strandbrynet i en svensk värme jag inte upplevt sedan den apokalyptiska sommaren 2018 och tackar högre makter och modeskapare för att årets bikinimode är riktigt tantiga jättetrosor hela vägen över naveln och en rejäl topp. Att det dessutom är inne med en fladdrig tunika ovanpå alltihop, skänker ännu mer ro.

Men tacksamheten över det nästan heltäckande badmodet ger mig dåligt samvete eftersom jag inte samtidigt njuter av min ofullständiga kropp.

Hur hamnade jag här?

Den kroppsliga samtiden som främst bärs upp av sociala medier kan delas in i två läger och de är varandras motpoler förutom på en punkt: båda sidorna är så himla duktiga.

På ena sidan ser vi influencerkvinnorna vars liv så enkelt ramas in av träning. De älskar att meditera, gymma, springa en mil och yoga lite snabbt i gryningen innan den späckade arbetsdagen ens börjar. De äter grönkål och spirulina mixat till någon form av bebisdryck, vilket sveps i ett dyrt glas framtaget för den aktiva kvinnan.

De går också runt i så kallade loungewear likt Kim Kardashian dygnet runt: yogabyxa, bar mage och kanske en kavaj och liten klack till kvällen?

Som alla kvinnor vid en viss ålder i exakt alla tider kan jag inte heller förstå just dagens mode.

De duktiga hälsoinfluencertjejerna lägger upp bilder på sina skinkor i motljus och Instagram skriker ”finaste!”, ”vackraste!” i kör i kommentarsfälten.

Jag relaterar noll procent.

Malin Collin: Den positiva hjärntvätten har påbörjats

Då riktas mina blickar mot det andra lägret – de som inte dricker ingefärsshots till frukost utan trivs med livet och äter riktig och god mat.

I det känner jag mig hemma.

Men det lägret har under de senaste åren blivit kroppspositivister. Det är i grunden genomsympatiskt eftersom de tar en kula för alla oss som inte kan tryckas in i det perfekta idealet. Rörelsen uppstod som en reaktion på de ”perfekta” retuscherade bilder på kvinnokroppen som manglas ut i världens media. Detta läger har på allvar förbättrat klimatet kring hur vi ser på kroppar, möts av enorma hyllningar och gör mycket gott för många.

Men inte för mig.

”Jag vägrar hylla min kropp”

Jag ser nämligen nästan ut som mig själv, bara lite äldre och latare. Just denna version av mig själv har jag ingen lust att stolt ställa ut på stranden.

Jag känner mig förtvivlat ensam i världen för att jag varken är hälsofreak eller känner mig stolt och stark och visar skinkor i motljus oavsett storleken på dem.

Jag begår möjligen den största dödssynden 2021: Jag vägrar hylla min kropp.

”Camilla Läckberg är min guru”

När jag då upptäcker att det finns en svensk kändis som adresserar kroppsfrågan både sårbart men självklart utan att tillhöra något av lägren, blir hon min nya guru.

Camilla Läckberg.

Hon drog in 60 miljoner kronor förra året och verkar hålla ett nästan omänskligt arbetstempo. Men då och då kommer Instagram-inlägg som leder till tidningsartiklar där hon beskriver hur jobbigt det känns att ha gått upp i vikt.

Malin Collin: Britney Spears spelar huvudrollen i en fruktansvärd realityskräckfilm

Hon försöker lägga om livet, hitta pauser, följa utmaningar om att träna lite varje dag. Men det är inte alltid hon lyckas så som alla andra influencers verkar göra. Däremot lyckas hon ju med allt annat: karriär, familj, vänner, bostäder, finanser. Hennes ärlighet ger hundratals vänliga kommentarer vilket får mig att tro att vi är fler.

Jag är utsvulten på kvinnor som ger upp planen på att springa ett marathon trots att de bestämt sig för det.

Jag mår gott av att se Camilla Läckberg lägga ut otroliga pastarätter från en resa för jag ser ju att det är utsökt och att hon njuter. Precis som jag.

Att ens lyfta träning eller kost som ett sätt att nå den kropp man känner sig som sig själv i, är provocerande. En gång skrev jag hurtigt på Instagram att jag hade joggat och fick ett flertal direktmeddelanden om att jag uppmanade till vikthets.

Då blir man tyst.

Men man har rätt att inte vara superstolt eller vilja visa upp sin kropp utan att det för sakens skull innebär självhat, vikthets, ätstörningar, depression, tredje världskrig, en förstörd ung generation och ond bråd död.

Samtiden känns som en modern version av ”Kejsarens nya kläder” där alla storlekar går runt halvnakna och stolta i sociala medier medan jag är den lilla pojken som undrar varför ingen tar på sig ett mönstrat tygsjok i stället för att göra Instagram till en nudiststrand.

”Jag skrek och vek mig som en fällkniv på operationsbordet”

Nåja, det är inte hela världen.

Att ha något kilo extra är för mig ofta kopplat till att jag är ganska tillfreds med livet i stort.

Det är ju ett glädjeämne i sig – att jag kan stå i min lilla påskkärringsutstyrsel på stranden, ganska glad i själen men inte nöjd och stolt över min kropp.

Men nöjd över andra saker.

Och det kanske får räcka just nu i värmen.

Träna kan man väl göra när kylan kommer, pastan är slut och såsen uppskrapad med en stor skiva surdegsbröd?

Då blir det ett marathon.

Som självklart aldrig kommer springas.

Åsa Liliegren: Sluta lägg ut era klo-fötter på sociala medier

Utvald läsning

Femina