1:44

Efter reklamen: 5 snackisar från veckan som gått

(1:44)

Det kan inte vara lätt att komma ut med en musikdokumentär om vem eller vilket band som helst samma vecka som 468 upphaussade, efterlängtade och hyllade minuter The Beatles i extrem närbild släpps till världen. Om sedan bandmedlemmarna man följt och filmat till skillnad från John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr dessutom inte verkar kunna vistas i samma rum gör inte saken lättare.

Det har varit svårt att missa, men om ni ändå skulle ha gjort det: förra helgen släpptes alltså Peter Jacksons extremlånga och tredelade dokumentär The Beatles: Get Back på Disney+. Till sitt förfogande har han haft 60 timmar rörligt material och 150 timmar ljudmaterial från 1969 att leka med. Det filmades och togs ursprungligen för en dokumentär om inspelningen av albumet Let it be, men bara en bråkdel användes.

Det finns inte en död minut i The Beatles: Get back

Den gången blev varken dokumentär eller album riktigt som någon hade tänkt sig.

I Peter Jacksons händer har det hela hur som helst förvandlats till en åtta timmar lång närstudie i gruppdynamik, vänskap och musikskapande – och det finns inte en död minut.

Malin Collin: Jag är tacksam för att mitt liv inte är som en film

I dag går den helt normallånga dokumentären A-ha: The Movie upp på svenska biografer, för att nästa vecka släppas på streamingtjänsten Triart. I den finns de vanliga musikdokumentärhistorierna om hur bandmedlemmarna – Morten Harket, Paul Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen – träffades som tonåringar, kampen för berömmelse och skivkontrakt, hur hits som Take on Me, The Sun Always Shines on TV, Hunting High and Low, The Living Daylights och Stay on These Roads blev till.

Intervjuer med bandmedlemmarna själva, experter och närstående. Slitningarna, de slutsålda jättarenorna, splittringarna och återkomsterna. Pressen och stressen av kändisskapet. Arkivklipp från tidningar och tv, privata foton och musikvideor.

Och framförallt, tydliga indikationer på att det skulle vara en direkt mardröm att sitta i samma rum som A-ha i 468 minuter, även för en (som säg, till exempel jag) som vilken dag i veckan som helst hellre lyssnar på A-ha:s första album Hunting High and Low än på The Beatles Let it be.

Mellan dem i A-ha finns inget vänskapligt studiostoj och stök som det i The Beatles: Get back. Inga kladdiga marmeladfingrar eller oändliga mängder mysiga koppar te. Inga hemliga mikrofoner dolda i krukor som fångar förtroliga, hemliga samtal. Inget lekfullt jammande, inget fniss, inga skrattbryt, inget kreativt kaos. Inget glitter i ögonen när det blir bra.

Tårarna säger allt – gesten i Så mycket bättre lär oss en läxa

John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr må vara oense om en del. Det blir en del drama. De har skrivkramp, viss idétorka, är under tidspress och plan efter plan faller ihop. Men det är väldigt tydligt att de trivs i varandras sällskap, de tycker om varandra – och de har väldigt kul ihop. Man blir glad av att titta på dem.

Nu kommer filmen om Gyllene Tider

A-ha ser definitivt ut att vara renare och ha bättre kroppshygien än beatlarna, men de har allt annat än kul ihop. Käbbel om vem som ska creddas för vad, missförstånd och självtvivel står i vägen. Det är ledsamt att se, och när en av deras fruar säger att de skulle behöva terapi både var och en för sig och som band är det svårt att inte hålla med.

Härom dagen kunde man läsa att en spelfilm och tv-serie om Gyllene Tider är på gång, och man kan utan minsta tvivel utgå från att det blir 70-tals-, småstads- och replokalsromantik och en nostalgitung feelgoodberättelse om vänskap. Sannolikt kommer man inte omedelbart få känslan av att någon enda inblandad behöver terapi.

Möjligen kommer den inte heller att bli åtta timmar lång.