Emma Gray Munthe om Paradise Hotel-haveriet: Hur dum får man bli?
Men ifrågasätter hur en tv-produktion med så många människor inblandade kunde tro att man skulle komma undan.
Efter VeckoRevyns och andras granskningar av Paradise Hotel bestämdes att årets säsong skulle stoppas och en förundersökning om sexuella övergrepp pågår kring en av deltagarna.
Vem är förvånad? Jag är förvånad.
Inte över att övergrepp förekommit i ett spritmarinerat programformat, men över att så många människor i produktionen faktiskt trott att de år 2021 skulle komma undan med det.
Ingenstans genom hela kedjan – från övriga deltagare till dem som i realtid såg övergreppen, via produktionen som gått igenom det inspelade materialet till de ansvariga som godkänt för sändning – är det någon som har satt stopp.
Eller möjligen inte lyssnat, om någon sagt stopp.
Ingen verkar ens ha gjort en mental brandövning.
Vad gör och säger vi om någon ser vad som händer i programmen vi gör och som kvällstidningarna skriver om efter varje avsnitt?
Hur dum får man vara och fortfarande få lön?
Nu har människor lagt ner arbete och tid förgäves, produktionen har kostat massor av pengar och övergrepp har begåtts.
Det är moraliskt snett att se mellan fingrarna med det senare, förmodligen också direkt brottsligt, men det är alldeles för lätt att tänka sig att förlorade pengar är det som kommer att leda till flest förändringar på arbetsplatser framöver.
Personalen, pff – men pengarna!
Felbesluten kostar
Tystnadskulturen skyddar inte längre automatiskt gärningsmän, mobbare, dåliga chefer, fega mellanchefer, ”besvärliga” (mans)genier eller effekterna av ett helt vanligt uselt omdöme, och visst kan och ska man diskutera cancelkulturen – men jag kan också säga att det är i ganska många fall nu som jag myst när felbeslut verkligen kostat.
I veckan skrev hundtratals brittiska branschaktörer under ett öppet brev om att de är trötta och arga och att något måste göras åt en skev arbetskultur, apropå tumultet kring skådespelaren och regissören Noel Clarke som de senaste veckorna anklagats för både det ena och det andra och fick sitt BAFTA-pris tillbakadraget alldeles efter att han fått det.
I branschtidningen The Hollywood Reporter fanns en artikel med rubriken How Rage Coaches Are Helping Hollywood Take on Powerful Jerks som handlade om hur man famlar fram och blir coachade mellan minorna i den här nya skrämmande metoo-världen där man inte kommer undan med vad som helst.
Det låter ju bra. Men!
Regissören David O Russells svinerir drogs upp igen
En annan sak som hände i veckan var att titeln på American hustle-regissören David O Russells hittills namnlösa, kommande film släpptes – Canterbury Glass – och i och med det drogs hans diverse svinerier upp. Igen.
Under Three Kings-inspelningen slogs han med George Clooney, under inspelningen av I <3 Huckabees gick han bananas på Lily Tomlin i läckta klipp, på American hustle fick han Amy Adams att gråta varje dag, och 2011 polisanmäldes han av en släkting för att ha tafsat.
Ändå har man lagt ett projekt som kostar många, många miljoner dollar i hans knä, och Christian Bale, Margot Robbie, John David Washington, Robert De Niro, Anya Taylor-Joy och många fler är ombord.
Vem är förvånad? Jag är förvånad.
Chansen – eller risken, beroende på hur man ser på det – är trots allt väldigt mycket större nu än för några år sedan att dåligt beteende får dyrbara konsekvenser.
