Emma Gray Munthe: ”Vilks död en dröm för konspirationsteoretikerna”

Det har varit en bra vecka för konspirationsteorierna. Eller dålig, beroende på om man är konspirationsteoretiker eller en relativt rimlig civil som riskerar att dras med.

Vilks-olyckan. Vaccinering av barn. Göteborgsbomben. Det surras om vad som hänt och vad som kan vara sant. Vad polis, myndigheter och media försöker mörka för alla de naiva får som fortfarande tror på vad de läser i våra största tidningar.

Det spelar ingen roll vad polisen eller experterna säger, någon har alltid en hemlig och väldigt insatt källa som påstår något annat eller så har Nicki Minaj en kusin som har en vän som blivit dumpad vid altaret för att hans pungkulor svullnat upp av covid-vaccinet.

Många vill ha nåogt att skylla på

I sina kanaler hetsar svenska vaccinationsmotståndare varandra att gå ihop och genomföra hotfulla aktioner mot mottagningar och skolpersonal för att påverka arbetet med covidvaccineringen av unga. Mailbombar, försöker skrämma och till och med tar sig in fysiskt i lokalerna.

Vad gäller Vilks hobbyanalyseras bilder och information parallellt med polisutredningen. Tillgänglig information manglas och kommer ut på andra sidan i förvrängd form – och sedan manglas den förvrängda versionen och kommer ut oigenkännlig på andra sidan. Till slut finns för ett högljutt fåtal bara teorierna och bilderna med inringade ”bevis” kvar, och mest troligt kommer inget att få dem på andra spår oavsett vad polis kommer fram till. Många vill gärna ha någon eller något att skylla på.

I fallet Vilks är det förstås inte så konstigt att det blir så, med tanke på hotbilden som funnits.

Men vad som bedöms som rykte och vad som ses som faktisk information beror lite på var man stod från första början: verkligheten är social och på sociala medier finns flera verkligheter.

Det är demokratin som tar stryk

Var och en av oss får i sig dagens sanningar från vår närmaste omgivning, våra kluster och bubblor. Min tillförlitliga källa är en annan människas clown. Det som är sund skepsis för någon är komplett vansinne för en annan.

Så måste det självklart få vara i ett demokratiskt och fritt land. Å andra sidan är det demokratin som tar stryk när lögner, falsk information och medvetna fultolkningar rasar som skogsbränder och sprider sig otäckt snabbt.

Det skapar oro och misstro i största allmänhet – och någon, någonstans tjänar på den oron och den misstron.

I veckan kom en bomb i form av information från den tidigare Facebook-anställda visselblåsaren Frances Haugen, som i hemlighet kopierade en mängd intern research som hon sedan lämnade över till Wall Street Journal. Där framkom det som många vetat länge: att Facebook medvetet struntat i att göra något åt de algoritmer som gör att hat, lögner och innehåll som eldar upp och hetsar får större spridning.

Att politiker förmedlat till dem att de måste vara mer aggressiva, spetsa sin politik och sin retorik hårdare för att nå ut. Att det lönar sig att vara spektakulär, medan saklighet går bort.

Att Facebook struntat i att ta tag i information som tydligt visar att unga tjejers psykiska mående blev värre av att vara på Instagram, och att algoritmerna drar ned många i en virvel av skev kroppsuppfattning.

Alla skriker högre och högre

Vi hamnar alla i våra små algoritmceller med människor som måste låta högre och högre för att höras. I ett hörn står Nicki Minaj och skriker om sin kusins kompis pungkulor tills syret tar slut, i ett annat står en TikTokare och gastar CHARLI D’AMELIO ÄR DÖD och att någon som ingen över 22 ens hört talas om är gravid.

Å andra sidan, i ett annat hörn står kanske en #FreeBritney-rörelse och skriker något bananas om att Britney Spears är fast i något bisarrt förmyndarskap.

Vad mer är det vi inte vet? Jag bara slänger ut frågan.