Jag är 26 år och kommer inte skaffa barn – varför blir så många provocerade av det?

Mamma, pappa, barn. Mamma, mamma, barn. Pappa, pappa, barn. Någon-slags relation-där-man-inte-är-släkt-men-den-vuxna-ändå-är-målsman, barn. Det har alltid känts som självklart. Så ska det vara, punkt slut.

Varje gång jag lekte med barbie eller dockor som liten fanns det inget annat alternativ än att dockorna gifte sig och sedan fick barn i en enda lång evighetsspiral. Eventuellt fick de någon hund också om jag kunde hitta de få jag hade i någon barbie-låda.

Men ju äldre jag blev och ju närmre åldern kom för att det skulle vara helt rimligt att skaffa barn enligt samhällets normer, desto mer panik fick jag. ”Nu måste jag hinna göra allt jag vill göra innan de där barnen dyker upp i livet”. I stället för att avundas min syster som fick barn så andades jag ut när jag lämnade tillbaka min, ack så älskade, men definitivt skrikande och uppmärksamhetskrävande systerdotter.

Efter att jag hade fyllt 20 och fått se på nära håll när båda mina syskon fick barn, så såddes ett frö.

Det var i samband med att jag råkade se en artikel någonstans där Karin, 36, talade ut om varför hon inte ville ha barn som jag insåg att det kanske finns andra alternativ. Karin, 36, öppnade mina ögon och fick mig att googla ”not having kids normal”, ”vad göra om man inte skaffar barn”.

En helt ny värld öppnade sig.

Vadå, finns det helt normala människor som inte skaffar barn?

Tidigare hade det enbart pratats om alla de stackars ungkarlar som mina föräldrar känner som aldrig hittat rätt och därmed missat chansen till det allra mest heliga, att få egna barn. Eller de kvinnor som längtade efter barn men inte KUNDE få dem.

Här på Google fanns plötsligt en drös olika kvinnor i alla åldrar som faktiskt VALT att leva utan barn. När jag försiktigt började nämna till personer i min närhet att jag inte kände någon barnlängtan alls så var den första reaktionen från de allra flesta ”det kommer! du är alldeles för ung för att veta nu!”, ”vänta bara tills den biologiska klockan börjar ticka!”, ”men vadå, tänk om du ångrar dig när du är gammal?” och så vidare i all oändlighet.

Jag skämdes och kände mig annorlunda. Jag kände efter. Fanns det verkligen ingen som helst längtan efter att vara gravid, föda barn, vakna upp med en tvååring bredvid sig och tillbringa dagen i en lekpark?

Tiden gick och ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag. Nej. Det finns inte en enda liten uns av längtan i min snart 24-åriga kropp. Så när folk sa den vanliga frasen: ”när du får barn…”, började jag mer bestämt snarare än försiktigt säga att jag minsann inte alls var säker på att jag någonsin skulle skaffa barn. Sedan dess har min självsäkerhet kring ämnet barnfrihet vuxit.

Det finns definitivt dagar då jag önskar att jag bara kunde ställa mig i ledet och sluta vara den där jobbiga som gör tvärtemot alla andra. Det finns absolut dagar då jag känner mig udda och är rädd för att förlora närheten till mina vänner eftersom jag aldrig kommer kunna relatera till blöjbyten, hämtningar på förskola och sömnbrist på grund av barnskrik.

”Nu ser jag en framtid utan stress”

Trots det, så är jag på det stora hela tacksam att jag råkade se artikeln om Karin, 36, som valt att inte skaffa barn. Jag har dessutom träffat flera tjejer som känner samma sak som både är yngre och äldre än mig, gått med i Facebookgrupper för att inte känna mig lika udda och börjat ifrågasätta barnnormen generellt.

Nu ser jag en framtid utan stress. Jag behöver inte alls hinna med allt roligt innan de där hypotetiska barnen dyker upp. Jag kan göra allt jag vill göra, när jag vill göra det, resten av livet. Vill jag resa jorden runt när jag är 45? Absolut då bokar vi biljetter nu. Vill jag bo i Grekland och arbeta på ett katthem? Vi kör. Vill jag sitta nerbäddad i mjukisbyxor och kolla på serier dagarna i ända? Inget hindrar mig.

”Ensam kommer jag aldrig bli”

Nu säger jag INTE att jag menar att människor med barn har ett tråkigt liv och att barnen hindrar dem från saker, utan jag pratar utifrån mig själv och för MIG hade det känts outhärdligt att anpassa mitt liv och det jag vill göra kring en annan människa.

När folk säger att jag är alldeles för ung för att veta om jag vill ha barn eller inte och att jag kanske kommer ångra mig när jag blir gammal så suckar jag.

I dag är jag 26 år. Om jag är tillräckligt gammal för att veta att jag vill köpa hus, ta lån, vad jag vill rösta på i val och allt annat i livet så är jag väl också tillräckligt gammal för att veta att jag inte vill föda ut en annan människa som jag ska ta hand om.

Om jag ångrar mig eller kommer bli ensam då? Ensam kommer jag aldrig bli med alla mina vänner, mina vänners barn, syskon, mina syskonbarn, mina föräldrar, mina djur och alla andra runt om mig.

För övrigt så ångrar jag hellre att jag inte skaffade barn än ångrar att jag gjorde det.