Josefin Nilssons frånvaro är elefanten i rummet

– När man har sett det här programmet, då verkar det så kul, säger Marie Nilsson Lind sarkastiskt, efter att ha blivit rörd till tårar av Andreas Mattssons uppträdande, när han tolkat hennes låt Innan livet är förbi.

Och nä, roligt är kanske inte det första ordet jag tänker på efter att ha sett lördagens avsnitt av Så mycket bättre, även om triathlon-segmentet absolut var ett av säsongens mer underhållande aktiviteter att kolla på. Däremot var det starkt, kanske till och med ögonöppnande.

Från det att Marie Nilsson Lind ansluter sig till gänget på Grå Gåsen är det som att alla blir medvetna om elefanten i rummet – att det kanske egentligen skulle ha varit Josefin Nilsson som borde varit där. Hon var den stora stjärnan i Ainbusk, och hade såklart varit det självklara valet för tv-underhållning. Om hon bara hade varit vid liv. När Moonica Mac gör en tolkning av Lassie lyfter hon vikten av kvinnojourer, och gråter redan innan hon har uppträtt. När Andreas Mattsson sjunger ”trots det vackra och det stora/själen, livet gör så ont”, gör Josefins utsatthet sig smärtsamt påmind.

Så mycket bättre visar ljuset i tunneln

Men det finns också ett ljus i tunneln i avsnittet, ett hopp i mörkret. Man påminns också om att vi faktiskt har kommit någonvart. Det stigma kring psykisk ohälsa som har handlingsförlamat hela generationer börjar långsamt luckras upp. Daniel Adams-Ray sörjer sin vän Tim “Avicii” Bergling, och pratar om människorna som brinner så starkt att de slocknar för tidigt. Den svenska världsstjärnan, som tragiskt avslutade sitt liv bara 28 år gammal 2018, har blivit en symbol och en påminnelse om varför vi inte får sluta prata om hur vi mår. Förra veckan hölls en musikmanifestation i ett fullsatt Globen (nyligen omdöpt till just Avicii Arena) ledd av en generation där man har insett att mental hälsa inte är något att skämmas för – det är livsviktigt.

Det är såklart inte runt middagsbordet på TV4-inspelningen som den riktiga förändringen sker. Den är tydligare i den klotformade arenan fylld av ungdomar som fått nog av att må dåligt utan att få hjälp. Så mycket bättre kan man snarare se som ett symptom på utvecklingen. Att man på bästa sändningstid pratar om sorg och psykiskt mående – och för de delen visar män som gråter – utan att någon höjer på ögonbrynen, visar att vi kommit någonvart.