spice girls
0:54

Efter reklamen: Spice Girls det gör de i dag

(0:54)

När jag just fyllt 18 brukade jag då och då få bo ensam i min mormors lägenhet inne i stan. Hon bodde hos sin kärlek i en annan stad, men den där lägenheten – fylld med gamla 50-talsmöbler och löjligt små dricksglas – fanns tillgänglig när jag jobbade sent på hamburgerrestaurangen och sista bussen hade gått hem.

Det bästa med lägenheten var att den hade stads-tv, alltså fler kanaler än SVT och TV4. På den tiden var MTV allt. Och kanalen fanns och jag hade på den dygnet runt.

Strax därpå kräktes jag nästan

En svettig sommardag 1996 presenterades en helt ny låt. När introt till Wannabe med Spice girls drog i gång, stod jag bara och gapade. Egentligen var jag en musikfascist och satte hela min trovärdighet som person på att hitta brittisk indiemusik som ingen tidigare hört talas om. Men nu blev jag golvad av en av 90-talets största kommersiella produkter. Jag var egentligen för gammal för Spice girls och för cynisk för att köpa deras fjäderlätta feministbudskap, men jag älskade dem.

När SVT Play nyligen lade ut den nya dokumentärserien ”Spice girls – när girlpower förändrade världen”, kastade jag mig över den.

Strax därpå kräktes jag nästan.

Det var som att 90-talet för mig varit en mörk, spännande och väldigt konstig nattklubb och plötsligt tändes lamporna och festen var slut.

Kvar i lysrörsbelysningen stod bara idiotiska män från musikbranschen, äckliga skvallertidningsgubbar och hänsynslösa affärsmän redo att kapitalisera på alltihop.

Vilka var varan då?

Spice girls, såklart. Och alla andra kvinnliga superstjärnor som följde med den absurda mentaliteten in i ett ännu mer uppskruvat 2000-tal.

I dokumentären sade någon att på 90-talet krävdes det fem kvinnor som tillsammans uttryckte sina önskemål för att någon skulle lyssna.

Det var ju sant.

”Estelle måste få vara en vanlig flicka så länge det bara går”

Jag kände igen klaustrofobin av att så oerhört enkelt avfärdas eller skrattas bort.

Där gick man runt i tio centimeter höga platåskor, fastlimmat glitter under ögonen, blå platsklänning med en fiktiv munkavle.

Samtidigt är det fortfarande fascinerande hur Spice girls lyckades erövra världen på ett i dag obegripligt sätt. Då fanns inte sociala medier och alla framgångssagor tog samma väg: skivbolagen släppte topplistehitsen, de stora tv-programmen alla tittade på lyfte dem till skyarna och sedan skickades de till slakt i tabloiderna.

Tvingades väga sig i TV

Nu är det svårare att nå igenom bruset och medielogiken i dag saknar egentligen all form av logik.

Vägen till framgång nu tar ofta lite fler omvägar, men nuförtiden brukar inte kvinnliga superstjärnor behöva väga sig 12 veckor efter förlossning under en talkshow i tv för att bevisa att man nått sin målvikt. Det hände nämligen Victoria Beckham. Jag försöker föreställa mig hur Skavlan eller Hellenius skulle kunna komma undan med något sådant i dag.

Tack och lov skulle det vara en enkelbiljett till pension med omedelbar verkan.

Jag blev tårögd

När Spice girls på toppen av karriären spelade in en reklamfilm, kläddes de ut till den perfekta mixen för både icke nogräknade pedofiler och alla andra 90-tals män: ”sexig förvuxen tonåring i skoluniform”. När en kille i teamet tyckte att de borde visa mer bröst och mage, gick tjejerna fram till honom, som en organisk massa, och skällde ut honom. Alltid med en gemensam röst. För då lyssnade folk.

Minns ni hur Britney Spears slog igenom som 16-åring 1998? Just det – som supersexig skolflicka med magen bar i Baby one more time.

Unizon-Olga: Vi måste välja kvinnornas sida nu!

Britney Spears var, till skillnad från Spice girls, bara en enda liten röst. Och på 90-talet var hennes röst som en viskning medan media använde sin megafon för att förnedra och slutligen förgöra henne. Det slutade också med ett förmyndarskap 2007 och sedan följde 13 år av fångenskap under hennes pappas ”beskydd” – ett förmyndarskap som just nu håller på att lösas upp.

Tiktok-trend räddade en flicka

I veckan har en märklig handrörelse blivit en världsnyhet. Om man har Tiktok (eller i mitt fall ett barn med Tiktok, som jag brukar titta tillsammans med) så har man i flera månader sett olika iscensatta klipp där ett barn som går bredvid en vuxen gör ett hemligt handtecken mot en okänd förbipasserande. Den okända personen uppfattar handrörelsen (enkelt förklarat: tänk att du håller tummen men vinkar samtidigt, med tummen kvar i handen), ringer omedelbart 112 och tar barnet i handen, bort från den vuxna. Handrörelsen signalerar att man är i fara och utsatt för våld. Man vill att barn över hela jorden ska lära sig ett hemligt språk för att kunna rädda sig själva om det blir kris.

I veckan skedde just den där räddningen. En 16-årig tjej i USA som åkte i bil signalerade genom rutan varpå en 61-årig man reagerade och ringde polisen som stoppade bilen. Det visade sig att tjejen mycket riktigt blivit kidnappad och bortförd genom flera delstater och hennes föräldrar hade anmält henne försvunnen.

Jag blev tårögd.

Men jag blir ännu mer tårögd när jag förstår att det hade behövts någon form av handsignal redan på 90-talet som Spice girls, Britney Spears och alla de andra unga tjejerna som blev utsatta och förnedrade om och om igen hade kunnat använda.

För det enda jag vet om girlpower är att om fansen hade sett tjejernas handsignal i tabloiderna, hade de direkt förstått att de behövde räddas från alla dessa hemska män.

Och de hade dykt upp.

Om fem röster tillsammans hade effekt på männen då – vad hade inte hundratusentals och åter hundratusentals då haft?

Mer läsning

Femina