Malin Roos: ”Därför väljer Femina att dela kvinnornas vittnesmål om tortyr”

En av gångerna följer han med henne till akuten. Christina har blivit så svårt sparkad och slagen av sin make att tre revben har knäckts. Han, spelar ut hela sitt register av oro inför sjukvårdspersonalen. Hon, vågar inget säga, om det uppenbara.

– Signalerna om att något är fel finns där och hade personalen på akuten haft kunskapen hade de kunna se till att få mig ensam i ett rum, lyft på mina armar och sett blåmärkena.

Varför har inte sjukvårdspersonal kunskapen att se blåmärken och ställa kontroll- frågorna?

När Carita mötte sin ex-man på parkeringsplatsen, var han dömd för grov kvinnofridskränkning efter att ha slagit henne så sönder att hon hamnat nio dygn i respirator. Fem gånger hade han brutit kontaktförbudet. Fem gånger hade hon polisanmält - och fem gånger hade förundersökningen lagts ner.
Det sista hon minns är synen av ett glänsande knivblad i ex-mannens hand och hans ”hej, lilla gumman” till den gemensamma dottern i bilbarnstolen.

I dag är det framförallt två frågor Carita vill ha svar på:
Hur kan det inte vara nolltolerans när kontaktförbud bryts?

Varför är inte fotboja obligatoriskt när förövare släpps?

Anna hade alltid drömt om hus och familjeliv. Hon hade allt det när hon kastades med huvudet före in i en fåtölj och mitt i natten tvingades ta barnen och fly. Nu lever hon med skyddad identitet, gömd på en ort långt bort.

”Så bra att du har fått hjälp”, säger omgivningen. När Anna har fått ge upp och lämna allt; sin arbetsplats, sina vänner, familj och telefonnummer.

Vad är det för system när kvinnorna som utsätts ska bli dubbelt bestraffade medan männen som slår kan fortsätta sina liv som vanligt?

I princip alla kvinnor som Femina har varit i kontakt med för den här genomlysningen, från experter och socionomer till utsatta brottsoffer, lyfter samma frågeställning – den som alltid aktualiseras i debatten om våld i nära relation.

”Varför gick du inte vid första slaget?”

– Den frågan får jag alltid. Men så enkelt är det inte. När det första slaget kommer är man redan så psykiskt nedbruten, säger till exempel Carita.

Hennes erfarenheter har stöd i forskningen.

Ett av de mest uppmärksammade kvinnomorden de senaste åren är det på Lena Wesström i Hjärsta, där en man som brottsoffret hade haft en kärleksrelation med under flera år, dömdes för att ha släckt den 45-åriga trebarnsmammans liv med minst 17 slag i huvudet. Till rättegången hade åklagaren kallat forskaren Viveka Enander som har fördjupat sig i ämnet våld i nära relationer och som var tydlig när hon betonade att kvinnor visst går.

I genomsnitt 3–5 gånger innan de klarar att bryta upp definitivt.

Viveka Enander jämförde med det där tjockrepet som hänger från taket i gympasalen: det tar tid och är svårt att gnaga av ett band som flätats ihop med kanske både äktenskap och barn. Det är inte bara att knipsa.

Dessutom visar forskningen att män som dödar i nära relation är betydligt mer socialt etablerade, har mindre missbruksproblematik och ofta är väl fungerande i samhället, jämfört med män som dödar i andra sammanhang.

"Sluta fokusera på fel saker"

Det är helt enkelt svårt att både inifrån och utifrån upptäcka en kvinnofridare och därför måste varje led i kedjan bli bättre på att se signalerna och hjälpa kvinnorna som lever på ett minfält, i relationer som är totala motsatsen till kärlek.

Sluta fokusera på första slaget och i stället förhindra nästa.

Om 13 kvinnor som dödas varje år i Sverige av en man de har eller har haft en en relation med, inte ska bli 14 eller 20 utan snarare minska, måste hela samhället vakna och rikta fokus mot gärningsmännen.

Som Linda Dyhre säger, den tidigare kriminalvårdaren som tröttnade på förövarnas lögner och startade en kvinnojour, och varje dag ser hur systemet brister:

”Vi måste börja lyssna på kvinnorna, lära oss se tecknen och se igenom dessa fullblodsnarcissister som ljuger polis och varje instans rakt upp i ansiktet och kommer undan med skådespelet.”

Det räcker nu.

Inte en kvinna till.