Malin Wollin: ”Det är inte varje dag man ser män i pullover dagsupa”
Mannen på tåget äter vinlunch på en onsdag. Han har köpt mat i en SJ-låda och till det njuter han en liten flaska Adobe chardonnay.
Efter en stund kommer hans vän och slår sig ner i sätet bredvid medan mannen slår upp vitt vin i ett extra plastglas. Jag tittar i smyg och tror för mig själv att männen är sextionio år och nästan hallänningar.
När mannen med maten har ätit upp plockar han fram två småflaskor sprit. Häpnad uppstår. Från mig. Det är inte varje dag man ser människor i pullover, prydlig mustasch och putsad vigselring dagsupa. Men det är krig och miljöförstöring, världen är hiskelig, tänker säkert männen, så låt dem leva lite, låt dem dricka bort en timme medan ett soligt vitt Sverige reser förbi eller om vi reser förbi Sverige. Ibland brukar jag låtsas att jag tävlar med marken utanför och då vinner jag nästan varje gång.
Männen kastar bak de små flaskorna mellan tummen och pekfingret när klockan är 12:23 och jag skulle kunna fördöma dem men de lever mina drömmars liv. Om jag inte hade barn så skulle jag sätta mig på ett tåg med min bästa vän, äta vinlunch och aldrig kliva av, bara resa runt runt runt och fram och tillbaka tills livet eller vinet tar slut.
”Jag skulle kunna fördöma dem men de lever mina drömmars liv”
Nu pratar männen om skilsmässor. Kan jag sätta mig längre ut på sätet?
”Jag hörde någon säga att man kan komma stärkt ur en skilsmässa”, säger den ene.
”Jag var stärkt innan”, säger den andre.
”Ja, jo, det är ju lite olika det där”, säger den första, tyst säger han det, och då är det som om den andre kommer på att de pratar känslor och att känslorna bränns, så han pekar ut genom fönstret och ropar:
”Boxholm, det är ett ställe!”
Precis när han har sagt det verkar han inse att han kanske inte tycker att Boxholm är ett ställe egentligen.
De blir tysta och tänker på sorgliga skilsmässor skulle jag tro.
”Boxholm är kända för”
”Ett stålverk”
”Nej, något annat, är det inte ost?”
”Nej. Eller det kanske det är, jag ska inte säga något.”
Den stärkte mannen börjar söka på sin telefon.
”Flen, flensost”, säger plötsligt den första medan den andra googlar.
I smyg tittar jag på hans ansikte för att försäkra mig om att han skämtar. Det verkar han inte göra. Han tänker att det heter flensost på samma sätt som boxholmsost heter boxholmsost.
Det blir tyst en stund medan den frånskilda far med tummen över skärmen.
”Det var ost”, säger han sen.
Det blir tyst.
När han lägger ner telefonen på bordet stöter han till sitt glas och hela vagnen luktar surt vin.
Jag vinner mot marken utanför.
