Trendar: NostalgiI rampljusetMin aborträttLivsstilLivsberättelserMitt liv

Malin Wollin: ”Jag är förlamad av oro…”

10 jun, 2024 
AvMalin Wollin
FotografShutterstock/TT
Malin Wollin krönika om psykisk ohälsa.
”Jag är en fyrtiofemårig kvinna som oroar mig, kan något vara mer vanligt och inte alls sjukligt? Inte ska jag uppta vårdens tid med detta?”
Annons
Ångestpodden: Här är 3 tips för att hantera ångestBrand logo
Ångestpodden: Här är 3 tips för att hantera ångest

Det var en dag om våren då jag satt på golvet i vardagsrummet och försökte stänga av mig själv.

Så dramatiskt det låter. Det var det.

Jag hade som så många gånger tidigare fått för mig att något allvarligt, det mest allvarliga, hade hänt. Det mest allvarliga som kan hända är döden och i mitt huvud dör alla hela tiden. Och när tanken kommer över mig så tar den kroppen i beslag för en stund.

Jag tittade snett upp och såg en koltrast hoppa runt i den knastriga döda klematisen under vårt altantak. Inte igen, din idiot, tänkte jag.

Senare den kvällen sa min vän ”Nu söker du hjälp, du måste prata med någon”. Till mig, inte till koltrasten.

Och jag tänkte: Jag är en fyrtiofemårig kvinna som oroar mig, kan något vara mer vanligt och inte alls sjukligt? Inte ska jag uppta vårdens tid med detta? Alla köer till den psykiatriska vården, inte ska jag stå i en sådan när risken är överhängande att jag ­ställer mig framför en skörare krake, ett djur mer skrämt än jag.

Annons

Komma över det själv, borde jag.

Men det här hindrar mig i vardagen, det förstör mitt liv lite grann.

Så jag gick in på 1177 och sökte vård för min oro och ­sedan gick allting väldigt fort. De ville väl få fatt i mig fort för att se efter hur illa det var. Det kan man förstå.

Och så blev det dagen då jag cyklade till min lokala primärvård för att få psykisk vård i livets mittskede.

“Jag valde att se det som att jag precis blivit friskförklarad”

Hon var ung och jag satte mig ner i en mjuk stol mitt­emot. Vad lång jag alltid är när jag hamnar intill kvinnor som inte är resliga som träd, tänkte jag och sedan började jag prata.

Jag pratade tills jag var varm i ansiktet, tänkte ”Stackars henne” och fick en ny tid.

Och det var under den nya tiden som vi kom fram till att jag inte behövde komma tillbaka.

Eller, snarare var det så att hon kom fram till det och jag vågade inte säga emot.

Hur säger man emot något sådant? Låt mig stanna! Låt mig komma igen, jag har ju problem! Jag är förlamad av oro och ibland sitter jag på vardagsrumsgolvet och tänker att folk är döda. Hör du inte vad jag säger?

Annons

Men jag valde att se det som att jag precis blivit friskförklarad, och ett bättre besked kan du inte be om. I andra änden på skalan har vi tvångsintagning och bälte kring fötter och händer.

Så jag cyklar hem, tårar rinner bakåt, men det är säkert bara vinden.

Tårarna blir till darrande vattensamlingar i öronsnäckan och hemma flyger koltrasten fram och tillbaka, ordnar och fixar. Förra sommaren tog skatan hennes barn. Hon fick fem fina ungar och sedan kom fienden och dödade dem. Och i stället för att sitta på naturens golv och vara rädd att det ska hända igen så börjar hon om.

I min värld är det samma koltrast och jag önskar henne allt gott och på kvällen ringer jag min vän och berättar att psykologen tycker att jag mår bra.

Get a second opinon, säger hon.

Annons