Malin Wollin: “Jag drömmer om att sluta konsumera"
Jag tänker mycket på min mamma.
Att hon inte vill ha något.
Om man frågar henne vad hon vill ha i födelsedag eller julklapp så säger hon ”Jag vill inte ha något.” Och det menar hon inte på det där sättet att vi ska spara våra små slantar, så som föräldrar gör när barnen är små, måla en teckning då blir jag glad! Så menar hon inte. Hon menar att hon inte har lust till nya prylar.
Ibland säger hon ”Jag önskar mig en eltandborste!” Och då köper jag det, så roligt att mamma ville ha något! Ibland köper jag en ny bh, för bh använder hon och sådana slits ut.
Men egentligen, innerst inne, så vill hon inte ha något. Hon är så trött på saker. För hon är en så pass stor tjej nu att hon vet att kläder och prylar som ägs vänder sig emot dig och börjar äga dig tillbaka. Och då är det så lagom roligt.
Gå på stan var det bästa i tonåren
Att gå på stan i tidiga tonåren, fanns det något roligare? Jag kan ha skrivit en text om att jag älskade att hångla med söta killar. Men stan kom först.
Gå
På
Stan.
Ha påsar, känna köpruset, sätta sig på bussen, genuint lycklig, komma hem och lägga upp plaggen på sängen.
Ett par år bodde jag i Stockholm. Det var min ”billiga hm-toppar som jag bara använde en gång”-period. Om jag hade lagt hm-pengarna i en indexfond så hade jag skrivit till er från min evighetsbrygga i Maldiverna, en sådan som slutar med en vasshydda.
Jag är på väg dit. Inte till Maldiverna men väl dit där mamma befinner sig.
Plötsligt har man passerat en gräns: jag är klar och jag är glad och jag vill ingenting ha.
Jag är ganska nära en garderob med de viktiga bitarna, jag försöker gå runt på fem hårsnoddar och må de aldrig försvinna.
Tänk att vara till freds. Vilket lugn. Inget sökande på internet, inga varukorgar och frakt och följ ditt kollinummer.
Krävs år av konsumtion för att uppnå känslan av att vara tillfreds
Och jag som trodde att känslan av inget vilja ha var en form av nirvana som bara uppnås efter år av meditation. Men det enda som krävs är år av konsumtion. Och till slut tittar man på sin påse, på sitt hem, sin garderob och slutligen på sig själv i spegeln.
Det blir inte bättre än så här. Jag stannar här.
Från och med nu använder jag det jag har tills jag dör.
Jag äger mer kläder och prylar och rikedomar än alla mina kvinnliga förfäder tillsammans. Vilken mätt liten nutidsperson jag är.
Det drar fortfarande i klänningstarmen när någon bjudit mig på fest, jag letar fortfarande efter världens godaste parfym. Men jag lever som en kung och om ett par år hoppas jag ha uppnått den högsta formen av tillfredsställelse. Bara jag i en sliten vacker grön klänning, omgiven av gamla ägodelar, i luften en air av hjärtrot av jasmin.
