Malin Wollin: "Längtan efter hångel var mitt allt"

Erik var den snyggaste killen i hela Kalmar län, i hela Götaland. Han var Smålands Skeet Ulrich innan jag visste att Skeet Ulrich fanns.

En gång i veckan, på en torsdag, samlades högstadielever från Kalmar med kranskommuner på ett stort disco. Vi drack ur buskarna vi sedan somnade eller kräktes i. Vi bråkade på toaletten, gick självsäkert i armkrok, dansade till Mr Vain, blev kära under lamporna som tändes när mammor och pappor livstrött väntade i bilar vid macken på andra sidan vägen.

Det var i en mening underbart. Och allting gick ut på killar. Om man tog bort jakten på söta killar ur min drift så var jag bara ett benigt skal i för stora jeans och en utandning som doftade vodka.

Söta killar och min längtan efter hångel.

Stoppade du precis ner händerna i mina bakfickor, jaha nu dog jag.

Händerna i bakfickorna var 90-talets ”lägga en vit näsduk över en lerpöl för en kvinna under parasoll”. Bakfickorna! Och så doftar han cigarett och Axe och sin mammas sköljmedel.

Är det konstigt att det gick dåligt i skolan när jag var upptagen med att ligga på det våfflade överkastet och dåna när jag tänkte på världens alla Erik som väntade på mig därute?

När jag var tretton år mötte jag en blond killes blick på Gröna Lund och dog. Han hade vita myskläder, mittbena och hela himlen log mot mig när hans ljusblå blick var i min i en stund som försvann. Som ett slag i magen var han, dödskär blev jag och sedan såg jag honom aldrig mer. Det var omöjlig kärlek i modern tid, åtskilda för alltid.

Han var för söt

På discot stod vi lutade mot räcket som skilde dansgolvet från restaurangdelen. One more reagge for the road och allt jag ville var att sitta bak Erik på hans moped nerför reagge road. Min kille skulle han vara och det skulle vara sluthånglat med alla brudar, särskilt de från kranskommunerna.

”Han är jättelätt att få”, sa Mia uppmuntrande.

Jättelätt att få.

Men jag vågade aldrig. Han var för söt, för snygg, för ouppnåelig, jag nöjde mig med att tråna och fantisera.

Tänk så mycket bättre den här texten hade blivit om jag gått fram. Kan vi inte leka med tanken att jag gjorde det?

Jag tog sats och sköt ut svanken från räcket, lämnade Mia och Jenny och Fia bakom mig, såg ingen annan på min väg, plöjde upp folkhavet och nådde Erik just som dj:n bytte till Red red Wine. Erik stod med ryggen mot mig, jag gled ner min högra hand i hans vänstra bakficka och han svängde runt. Sen kunde kranskommunerna gå hem.

Undrar var de blev av, alla killar jag drömde om. De som var så söta att man inte vågade titta, de som skapade begär. Tänker de tillbaka på sina söta dagar? Ångrar de att de blommade för tidigt? Men vad kunde de gjort annorlunda.