Trendar: NostalgiI rampljusetResorLivsstilLivsberättelserMitt livMin aborträttÅrets Feminista

Shoka Åhrman: ”Jag minns linjalen i lärarens hand och den brännande smärtan”

27 okt, 2022 
AvShoka Åhrman
FotografTT
Det brutala övergreppet på Jina Masha Aminis frihet att klä sig som hon vill är ett uttryck för könsapartheid som vi måste sätta stopp för.
Som svenskiranier väcks såriga minnen från barndomen.
Annons
Sveriges kulturaktörer i solidaritet med kvinnorna i IranBrand logo
Sveriges kulturaktörer i solidaritet med kvinnorna i Iran

Mer än 40 dagar har passerat sedan 22-åriga Jina Masha Aminis död blev en nyhet för hela världen och den feministiska revolutionen blossade upp.

Det som sker i Iran just nu driver min och andra andra svenskars kamp för kvinnors rättigheter – här och i Iran. Trots att kontaktvägar till omvärlden strypts ser vi bilder av unga kvinnor utan slöja på Irans tunnelbanor.

En bild som etsat sig fast hos mig är den på en äldre kvinnan på väg till marknaden, även hon utan slöja. Kvinnan vars hår hunnit bli grått under slöjan av över 40 år av slöjtvång. Ett hår som inte fått synas eller blekas i solens strålar.

Kvinnorna riskerar livet för sin rätt att dansa 

Det handlar inte om politik eller religion, det handlar om demokrati och mänskliga rättigheter; om kvinnor som riskerar sina liv för en sådan självklar sak som att visa håret, välja klädsel och få samma demokratiska rättigheter som sina män, bröder och pappor. Rätten att dansa, uttrycka sin åsikt, läsa vilka texter de vill. Att få resa utan sin mans tillstånd och bära kläder utanför de satta klädkoderna.

Annons

Även om det som sker i Iran grundar sig i någonting djupare än slöjtvånget så har håret blivit uttrycket för friheten. Saxen och de brända slöjorna är symbolen för vreden och missnöjet. Varje hårstrå som sticker ut kan provocera moralpolisen.
Ser jag annorlunda på min spegelbild nu när jag på morgonen borstar igenom mitt långa hår?

Håret som även jag under ett antal år av min barndom fick dölja under slöja på förskolan, och även blivit bestraffad för när den inte burits på ”rätt sätt”.

Jag minns den brännande känslan i mina små utsträcka händer med handflatorna till skydd för slagen. Den långa linjalen i lärarens hand och den brännande smärtan som spred sig vidare från handflatorna upp mot armarna.

Även om många år har gått minns jag tydligt såväl slagen som min mors bestämda steg nästkommande dag in till rektorn. Hennes ord ”ingen har rätten att slå min dotter, be henne om ursäkt!”.

Där och då såg jag det som moderlig kärlek. Samma ståndpunkt som jag och andra mammor hade tagit för våra barn. I dag som vuxen kan jag också se vilket mod min mamma visade när hon agerade så starkt som kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Annons

Jag hoppas att jag inom mig bär ett uns av det mod min mamma har och det som Irans kvinnor visar just nu. Först då kan jag på riktigt förmedla mitt budskap och förändra i det fria land jag lever i som svensk.

Mamma hade lämnat huset utan att ta bort nagellacket

Som svenskiranier har den pågående revolutionen rivit upp osynliga sår. Trots att den delen av livet var våra föräldrars kamp och trots den trygga distansen rent fysiskt till Irans gator. Minnena av moralpolisen och rädslan i min mors ögon när hon passerade eller blev stoppad på gatan. Vid ett tillfälle blickade hon ner mot sina manikyrerade naglar och upptäckte att hon lämnat huset utan att ta bort det röda nagellacket. Konsekvenserna det kunde ha fått måste ha snurrat i hennes huvud.
Min egen berättelse är viktig men långt ifrån andra svenskiraniers upplevelser. Rädslan jag fick uppleva och bevittna under de få år i min barndom jag bodde i Iran är än i dag, tre decennier senare, ständigt närvarande för kvinnorna i vardagens Iran.

Annons

Samtidigt som jag skriver den här texten ser jag ner på mina händer på tangentbordet. Naglarna är lika rödmålade som min mors var den dagen för länge sedan., men i ett annat land och en del av världen bortom förtrycket, fundamentalisterna och könsapartheid. Inte sagt att det inte finns vackra saker, glamorösa tillställningar eller kapitalstarka grupper i Iran. Många som lämnat landet gör till och med en klassresa nedåt. Men de saknar någonting som pengar inte kan köpa: frihet.

Trots att iranska kvinnor utgör en majoritet på landets universitet möts de av motstånd från konservativa grupper när de ska ta klivet in på arbetsmarknaden. Lite ironiskt ändå att det är just kvinnorna som regimen anser ha sin roll i hemmet när det samtidigt är kvinnorna som kan komma att fälla mullorna. Den distans som förbuden länge skapat mellan män och kvinnor har under de senaste veckorna delvis suddats ut. Protesterna må ha startats av kvinnorna, men den här gången drivs de med männen sida vid sida eller till och med som mänskliga sköldar.

Annons

De starka rösterna vi hör kommer från båda könen och samtliga samhällsklasser. Irans kamp för demokrati stärker oss kvinnor och män i Sverige i att värna den svenska jämställdheten och våra rättigheter. Men låt oss inte vaggas in i bekvämlighet när historia skrivs i andra delar av världen. Det krävs mod och styrka att trots den egna kampen, kämpa för andra. För det är varken första eller sista gången som vi kvinnor kommer att stå längst fram i kampen för frihet.

Kvinna, liv, frihet 

Den stulna frihet som började i Iran nästan samtidigt som jag föddes inskränks även i andra delar av världen. Tillsammans kan vi kvinnor och män bilda en starkare kedja av styrka och höja våra röster mot orättvisor och för mänskliga rättigheter – för alla.

För den åldrade kvinnan på bilden som gick till marknaden utan slöja.
För alla modiga i Iran som just nu sätter sina egna liv på spel i kampen för rättigheter som vi i Sverige har förmånen att ta för givet.

Kvinna, liv, frihet.

Shoka Åhrman är sparekonom författare och Feminas privatekonomiska expert

Annons