”Var finns stödgruppen för oss mammor som inte kan släppa taget?”

Efter reklamen: Inger blev gravid innan lagen om fri abort – tvingades föda i en plåtpotta

När det i maj förra året var 50 år sedan lagen om fri abort klubbades i Sverige gjorde Femina en satsning där vi intervjuade ett tiotal kvinnor ur olika generationer som genomgått en abort. En av dem var Inger.

Hon var 19 när hon blev oplanerat gravid 1974 – samma år som den nya lagen bestämdes, men eftersom det dröjde till 1975 innan lagen trädde i kraft behövde Inger få aborten beviljad av en radda läkare och psykologer.
När beslutet väl kom var hon så långt gången att hon behövde genomgå en framkallad förlossning.

Ingers historia om hur hon tvingades föda ut fostret i en plåtpotta berörde mig djupt, säkert extra eftersom jag har egna erfarenheter.

Jag skulle bli mamma för första gången när jag fick beskedet att barnet som börjat röra sig i min mage inte skulle överleva och behövde Socialstyrelsens tillstånd för ”abort”.

Att föda ett (dessutom högst efterlängtat) barn som inte andas sätter spår och för min del påverkade det min nästa graviditet. Jag var orolig och nojig och sökte därför vård när jag fick en blödning. Jag skulle göra en intervju med simmaren Therese Alshammar den dagen egentligen, när jag istället blev skickad i ambulans till Huddinge sjukhus.

Min livmodertapp som borde vara runt tre centimeter mätte 0,6.
Jag var i vecka 22 och min kropp förberedde sig för förlossning.

I tre månader på olika sjukhus (där det fanns plats för stunden och tillgång till neonatalvård) låg jag och bokstavligen korsade mina ben stenhårt för att den lilla därinne inte skulle födas för tidigt.

Varför berättar jag ens detta?
Det är förmodligen helt ovidkommande för mitt beteende nu.
Men jag behöver något att skylla på.

Flickan som föddes frisk och med bara några enstaka fjun på huvudet i vecka 36 fyller 18.

Det innebär att min dotter får rösta i valet nästa år, hon får köra bil, skriva på avtal och fatta egna beslut. Det kommer gå galant. Hon är redo för vuxenlivet.
Men det är inte jag.
Jag vet att jag förväntas backa, le och skriva vackra metaforer för moderskap och frigörelse, som de coola morsorna på Instagram.

"Du har fått rötter – nu är det dags att ge dig vingar"
"Att älska är att våga släppa taget"

Men jag är inte där. Inte i närheten. Jag vill inte. Kan inte.
I stället ligger jag som en psykopat om natten och följer pluppen på Hitta för att se hur du rör dig hemåt. När du åkte på första utlandsresan med kompisar bokade jag biljetter till mig och lillasyster. För att vara lite närmare, ifall att.

Kanske för jag tvingades hålla dig så hårt från början – inte för att begränsa dig, utan för att hålla dig kvar.

Eller så är jag bara en störd person med ett osunt kontrollbehov.

Var är stödgruppen för mödrar som har svårt att släppa taget?

Tips emottages tacksamt.

Småbarnsmamman Margareta: ”Fikat till fotbollen blev min undergång”