Amy Schumer till Femina: ”Mammarollen är så tuff”

Min fantastiska väninna, den HBO-serie som bygger på Elena Ferrantes så kallade Neapel-kvartett, handlar om av och på-vänskapen mellan Elena och Lila, men minst lika viktig är skildringen av den mycket komplicerade relationen mellan Elena och hennes mamma.

The lost daughter, regisserad av Maggie Gyllenhaal, bygger också på en bok av Ferrante. Här spelar Olivia Colman huvudrollen, en kvinna som, när hon möter en ung kvinna och dennas stökiga familj, själv tvingas konfrontera sitt förflutna där hon slets mellan sitt jobb och sin familj, en familj som hon till sist lämnade.

I dokumentärfilmen Jane by Charlotte gör Charlotte Gainsbourg ett porträtt av sin mamma Jane Birkin, en ikon inte minst i Frankrike.

Life & Beth är en komediserie av Amy Schumer där hon spelar Beth, vars mamma plötsligt avlider, vilket leder till att Beth börjar se tillbaka på deras relation och hur den påverkat hennes liv.

Den animerade filmen Röd handlar om en kinesisk tonårstjej som när hon blir upprörd förvandlas till en stor röd panda – en metafor för de omvälvande känslorna i tonårskroppen och den komplicerade relationen till modern.

Många av dessa skildringar bygger på personliga erfarenheter. Domee Shi, som regisserat Röd, säger att även om hon har en bra kontakt med sin mamma, så har det funnits konflikter som funnit sin väg in i hennes manus.

–I grund och botten handlar Röd om hur en mamma och dotter inser och accepterar att de båda förändrats, även om det samtidigt innebär att de tar farväl till den relation de tidigare har haft, säger hon.

De personliga erfarenheterna är uppenbara när det gäller Gainsbourg och Birkin, men även Amy Schumer är öppen med att manuset till den tragikomiska Life & Beth bygger på hennes eget liv. Redan för några år sedan berättade hon i självbiografin The girl with the lower back tattoo om sin mycket komplicerade relation till mamma Sandra. Den sistnämnda lämnade sin familj när hon blev förälskad i en annan man – pappan till Amy Schumers bästa vän. När Amy fyllde 30 konfronterade hon äntligen sin mamma, inte bara om affären utan också om hur Sandra under alla år hade manipulerat dottern till att stödja henne. I boken skriver hon ”numera har vi en annan relation, vi har kontakt men jag vet var min gräns går”.

I Life & Beth avlider Beths mamma mycket plötsligt, och Beth tänker tillbaka på deras gemensamma liv. När jag talar med Schumer säger hon först med att skratt:

–Jag tänker på mig själv som Long Islands Elena Ferrante.

Hon fortsätter:

–Jag är nybliven mamma och det förändrar perspektivet när det gäller min egen mamma. Det är svårt att vara perfekt, man vet att man kommer att misslyckas. Min relation till henne är mångbottnad. Mammarollen är så tuff, den är fylld med skuld och skam och glädje. Och att det kommer fler liknande skildringar nu, det beror på att kvinnor har fått mer makt att berätta sina historier. Det finns en mängd pappa-berättelser, nu blir kvinnorna hörda.

I vilken grad Elena Ferrantes berättelser bygger på egna erfarenheter vet vi inte. Den italienska författaren är som bekant ytterst hemlighetsfull. Men eftersom Elena i Min fantastiska väninna är en ung kvinna från Neapels fattiga kvarter som lyckas etablera sig som framgångsrik författare kan vi anta att mycket är självupplevt.

De fyra böckerna och tv-serien fokuserar på kvinnorollen i det italienska samhället, och mycket på relationen mellan Elena och hennes mamma. Den sistnämnda är märkt av ett hårt liv, hon förstår inte och kritiserar dottern som vill ha ett annat liv. Stundtals kan hon vara grym mot Elena, samtidigt som hon också är stolt över hennes framgångar. Och Elena flyr hemmet samtidigt som hon ständigt återkommer.

The lost daughter bygger på Ferrantes kortroman Skuggan av en dotter. Maggie Gyllenhaal, som gjort en hyllad regidebut med filmen, säger till Femina efter premiären på filmfestivalen i Venedig (där hon vann priset för bästa manus efter en litterär förlaga):

–När jag läste boken kände jag att Elena Ferrante var ärlig när det gällde moderskap, men också om allt när det gäller erfarenheten av att vara kvinna. Mycket av det hon skrev om hade jag aldrig hört uttryckas förut och det var tröstande att höra det sägas, även sådant som är mörkt och hårt och störande. Det är en tröst att veta att det finns andra som tycker som du.

–Fast jag skulle aldrig kunna lämna mina barn. Det skulle knäcka mig fullständigt.

Olivia Colman, som hyllats unisont för rollen som huvudpersonen Leda, säger till Femina:

–Ferrante skildrar kvinnor genom att berätta sanningen. Det känns som om vi har kommit överens om att inte tala om vissa saker och Ferrante bryter den överenskommelsen. Den här personen säger ”jag tycker inte om att tala i telefon med mina barn”. Det är mycket ärligt och hon skäms inte över vem hon är.

I Jane by Charlotte skildrar Charlotte Gainsbourg sin mamma Jane Birkin. I Sverige är Birkin mest känd för äktenskapet med Serge Gainsbourg, den franska kulturens enfant terrible. De två sjöng den kontroversiella samlagslåten Je t’aime… moi non plus, och när Charlotte var fjorton år gammal gjorde hon och pappa en låt som hette Lemon incest.

Jag träffar Charlotte Gainsbourg på filmfestivalen i Cannes. Hon säger att hon aldrig kommer att göra en film om fadern (som dog redan 1991, 62 år gammal). När hennes halvsyster Kate Barry omkom i en olycka i Paris 2013 ville Charlotte fly undan tragedin, och flyttade med sina barn till New York. Där bodde hon i flera år och njöt av att kunna gå omkring på gatorna utan att bli igenkänd. Men saknaden efter inte minst modern blev för stor och familjen flyttade hem igen. I den vevan föddes idén om en film.

–Från början visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Jag hade det som en ursäkt för att komma henne nära. Hon trodde jag var ute efter att anklaga henne för det som hänt i det förflutna. Jag ville ställa frågor och få svar, men det tyckte hon inte om. Så när vi gjort vår första intervju sa hon ”stopp”. Två år senare tittade vi åter på det vi hade filmat och hon såg att det var inget som var fel och tyckte att vi kunde fortsätta.

–När jag sedan satt i klipprummet kände jag att jag hade en början men att jag inte visste vart det skulle ta vägen. Då sa min klippare ”skaffa en liten kamera, gå ut på egen hand, filma henne utan smink i vardagen”. Jag gjorde det och det fick mig att förstå vilken film jag gjorde.

Hon säger att många menade att hon borde ha med klipp på Jane som hon såg ut i 20- och 30-årsåldern.

–Det ville jag undvika. Jag ville göra ett porträtt av henne i dag. Det är en dotter som tittar på sin mamma och som vill visa hennes originalitet och hennes anda.

–Relationen mamma–dotter är alltid komplicerad, den mellan far och dotter är enklare. Barnen puttar bort dig, det kommer alltid ett ögonblick när du upptäcker att de är långt borta.

Uppgörelser i bokform

I litteraturen finns många exempel på döttrar som skriver om den komplicerade relationen till modern:

• Ett av de mest drabbande exemplen är Frida Boisens Berätta inte om det här, om modern som begick självmord och efterlämnade en lapp med orden ”nu fick du som du ville”.

• Felicia Feldt skrev boken Felicia försvann, där hon skildrade sin traumatiska uppväxt med mamma Anna Wahlgren. Den sistnämnda skrev några år senare boken Livstycken, där hon beskyllde dottern för lögn.

• Kerstin Thorvalls klassiker Det mest förbjudna handlar om hur ett tonårs­trots exploderar i vuxen ålder.

• En annan klassiker som tar upp ämnet är Inger Alfvéns Dotter till en dotter.