La Marchesa – Luisa Casatis liv och skepnader

Nu kommer biografin ut på svenska över en av 1900–talets märkligaste och mest omsusade kvinnor, ”La Marchesa – Luisa Casatis liv och skepnader” (Alastor förlag), författad av Scot D. Ryersson och Michael Orlando Yaccarino.

Luisa Casati föddes i Milano 1881, dotter till Lucia Bressi och Alberto Amman. Året innan föddes Luisa syster Francesca. Pappa Alberto hade blivit stenrik på att anlägga textilindustrier i trakterna utanför staden, Milano hade börjat konkurrera med Paris om klädtillverkning och modehandel.

Mamma Lucia gick bort i ”ryska snuvan” (en influensapandemi) bara trettiosju år gammal, och pappa Alberto, som man tror arbetade ihjäl sig, dog bara två år senare, fyrtionio år gammal.

Systrarna Luisa och Francesca ärvde en enorm förmögenhet. Francesca gifte sig, levde lugnt och luxuöst livet igenom. Luisa gifte sig också, med markisen Camillo Casati Stampa di Soncino, ättling till en av Italiens främsta adelsfamiljer, men något lugnt familjeliv var Luisa inte intresserad av.

Hon skulle med åren sätta ordentlig sprätt på alla pengarna, när hon gick bort 1957, sjuttiosex år gammal, levde hon utfattig, bosatt i en liten etta i London. Att jämföra med 1910, då hon bodde i Palazzo Venier dei Leoni i Venedig, ett palats som Peggy Guggenheim senare köpte och gjorde om till ett konstmuseum, Peggy Guggenheim Collection.

Det är ett märkligt, fantastisk livsöde, författarna skriver om, under nittonhundratalets tre första decennier var markisinnan Casati den euopeiska överklassens starkast lysande stjärna. Konstnärer målade och skulpterade av henne, poeter hyllade hennes ovanliga utseende, klädskapare stred om att få

henne som mecenat. Hon ägde flera palats, förutom i Venedig i Rom, Paris, Capri och hade ett menageri med exotiska djur. Hon gjorde av med massor av pengar på överdådiga fester, kom ofta klädd i ormar runt halsen. Hon var vän med Picasso, blev de italienska futuristernas musa och tidningarna skrev om besynnerliga backanaler i det röda marmorpalatset utanför Paris, där det ryktades om att hon genomförde mystiska ockulta ritualer och hade vaxkopior av avlidna före detta älskare (där kopiorna innehöll älskarnas aska).

Författare som Tennessee Williams och Jack Kerouac inspirerades av La Marchesa, skådespelare som Vivien Leigh, Elizabeth Taylor, Ingrid Bergman har spelat teater- och filmroller baserade på hennes liv.

I Casatis hem i Paris fanns det en paviljong med ett bibliotek med ockulta böcker, där lät hon en berömd muralmålare dekorera en stor väggpanel med ett porträtt av markisinnan själv avbildad som Eva i Edens lustgård. Tillsammans med Eva var också ormen, och de såg ut att vara mycket förtjusta i varandra. Det fanns idéer i omlopp i tiden bland ockultister, där ormen (Satan) omtolkats från att vara människans fiende till att betraktas som en allierad som hjälpte Eva i en frigörelseprocess från en manlig, förtryckande Gud. Den främsta förespråkaren för de här ideérna var Helena Petrovna Blavatsky (1831–1891), en av de som låg bakom den teosofiska rörelsen, som grundats 1875 i New York. Teosofin blev förknippad med kvinnokamp, och fick många män att gå i taket, inte minst August Strindberg (men så har ju gamle August heller aldrig gjort sig känd som någon större feminist).

Nu är det ett halvt sekel sedan markisinnan La Marchesa gick bort, och för de flesta är hon nog också sedan länge glömd. Men läs den här biografin, den piggar upp ordentligt i coronatider. Oj, oj oj, vad de kunde festa och leva om förr,och det är inte försent att göra det igen. Bara vänta på att vaccinet mot corona börjar verka – så ska världen få se!
Läs mer:
Bokredaktören: 6 böcker du inte får missa i januari
Bästa böckerna att ge bort i present – 10 läsvärda köp!
Zadie Smith – nya noveller med glöd!