Cornelis Vreeswijk vägrade sluta jobba – var dödssjuk
Bara dagar före sin bortgång fick han se sin bok gå i tryck, och brände hundratusentals kronor – på en ny båt.
Redan på 1960-talet blev Cornelis Vreeswijk välkänd i Sverige, och hans popularitet växte bara med tiden. Han turnerade runt i hela Europa, släppte album och medverkade till och med i film. Men trots att Cornelis hyllades för sin musik och sitt artisteri, så kantades hans privatliv av stormiga relationer, hårt leverne med alkoholmissbruk och skandaler.
Flera gånger köra Vreeswijk full, och en period fick han sitta i fängelse efter att ha dömts för misshandel. Han hade också skulder på flera hundra tusen kronor under sitt liv.
Mot slutet av sitt liv hade Vreeswijks vilda liv börjat sätta sina spår. Trubaduren diagnostiserades med diabetes 1985, och läkaren både uppmanade honom att både sluta dricka alkohol helt och också gå ner i vikt.
Efter diabetesen kom nästa bakslag för Cornelis Vreeeswijks hälsa – han drabbades av levercancer. Den dödliga sjukdomen till trots vägrade artisten slå av på takten, och fortsatte genomföra konserter och hela turnéer.
Vägrade sluta jobba
Sin sista spelning någonsin gjorde Cornelis i Uppsala den 7 september 1987, ganska exakt två månader innan han gick bort. På grund av sin diabetes tillbringade Cornelis mycket av sin sista tid på Södersjukhuset i Stockholm, och spelade till och med in sin sista skiva Till Fatumeh på sjukhuset. Den 28 oktober lades sista handen vid albumet, och Cornelis fick ut ett förskott på 200 000 kronor – pengar han lade som handpenning på en ny båt.
Texterna till Lilla Fatumeh är också med i Vreeswijks sista diktsamling, som har samma namn. Bara dagar före sin bortgång fick Cornelis se diktsamlingen i tryck, men hans album kom två veckor efter hans död. Cornelis Vreeswijk blev 50 år gammal.
I november 2023 kommer dokumentären Somliga går med trasiga skor, av dokumentärfilmaren Magnus Gertten. Filmen har premiär på bio 17 november.
– Det vackraste en dokumentär kan göra är att försöka förstå hur det är att vara en annan människa. Det finns en förankring underifrån hos Cornelis. Det är som med Björn Afzelius, de är småfolkets män. När Cornelis var ute och spelade på olika institutioner så kände folk: ”Det här är vår kille.” Det är den sidan vi vill lyfta fram i filmen, säger Gertten till Dagens Nyheter.
