Författarintervju: Spännande Linn Spross släpper sin andra roman i dag

Linn Spross debuterade 2013 med romanen ”Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet”, en intensiv och underhållande kärlekshistoria mellan två unga kvinnor i Uppsalas universitetsmiljö. Nu kommer ”Vård, skola och omsorg”, om Julia som efter att ha doktorerat i kulturhistoria ger den akademiska världen fingret, tar jobb inom hemtjänsten för att sedan plugga vidare till sjuksköterska.

Det tog åtta år från debuten till nästa roman. Vad hände?

– Det som hände var att jag skrev en avhandling i ekonomisk historia och en vetenskaplig monografi under den tiden, säger Linn Spross. När jag har varit inom akademin har jag inte kunnat skriva skönlitterärt, de två går inte ihop. De ena skrivandet är väldigt regelstyrt, man måste belägga allt man skriver med källor, fotnoter. Inom det skönlitterära är det tvärtom.

Julia i romanen vänder det akademiska livet ryggen efter att ha doktorerat i kulturhistoria, författaren Linn Spross har gjort detsamma efter att ha doktorerat i ekonomisk historia. Man anar en och annan parallell mellan dikt och verklighet.

– Parallellen är att jag också har slutat inom akademin, skrattar Linn, och visst har jag tagit mycket ur mitt liv, men det är en roman.

Vad fick dig att lämna det akademiska livet?

– Jag fick ett allt starkare behov av att göra någonting som är praktiskt, någonting som är konkret i det att det ger omedelbar feedback, att man gör nytta för någon annan människa.

– Just akademikeryrken har så superhög status, det som pågår bakom universitetets fasader är väldigt mystifierat, anses som väldigt svårt. Min erfarenhet är att hemtjänstyrket är bland det svåraste jag gjort, inte bara i termer av manuellt arbete, men också vad gäller intellektuell anspänning just för att det är så komplicerat. Skriver jag fel i en forskningsartikel sätter jag bara mitt rykte på spel, men om jag gör fel i ett vårdyrke kan det få fatala konsekvenser. Ansvaret är enormt.

– Då tyckte jag det var roligt att skriva en roman där man byter plats på det här, det är kärleksförklaring till vårdyrkena. De som är gamla i vården tycker nog att jag är stjärnögd och idealiserar, men det var så jag ville skriva romanen.

Boken ”Vård, skola och omsorg” av Linn Spross (W&W)

Blir du sugen på att köpa ett exemplar av boken? Du hittar den här. (reklamlänk)

Samtidigt som du började skriva på avhandlingen för tio år sedan, började du träna tyngdlyftning. Hur kom det sig?

– Jag följde med min pappa på en löptur och upptäckte att jag var superotränad. Mina bröder som håller på med fitness gav mig träningsprogram, det jag fastnade för var lyft med fria vikter. Det blev snabbt till en besatthet, det går så otroligt fort i början som nybörjare, musklerna växer, och styrkan. Jag gick med i en tyngdlyftningsklubb, det slutade med att tog silver i SM.

– Nu tävlar jag inte längre, jag slutade med det i samband med att jag disputerade, det blev för mycket press. Det är också något jag försöker säga med den här boken, det kan vara så himla skönt att ge upp.

Hur menar du då?

– Vi lever i ett samhälle som är så himla besatt av status, och vi belönar lidande. Det ska vara jättejobbigt att arbeta, jättejobbigt att träna, jättejobbigt att skriva. Då vet vi att det är värt något. Jag vill visa på att det inte är så dumt att misslyckas, att bara köra på det som är roligt i stället för att utnyttja hela sin potential.

Vad gör du just nu?

– Jag har kvar tre terminer på sjuksköterskeutbildningen, och så tar jag hand om min son som är ett och ett halvt år. Jag skrev på romanen mellan klockan tolv och ett på dagen då han sov. Nu har han börjat på förskolan.

Var det inte svårt att lämna det akademiska livet efter så många år av studier?

– Utan det skönlitterära skrivandet hade det nog varit svårt, att jag kan uttrycka mig i skrift betyder väldigt mycket för mig.