Så bra är Judith Hermanns nya roman Hemma

Jag begrundar min pelargon. Den ser lite stukad ut efter vintern. Bladen slokar, det var länge sedan den prunkade med blommor, inte kul alls att vara pelargon när solen så sällan skiner. Det är (förstås) fortfarande vinter, men dagarna är definitivt längre än för en månad sedan, ljuset på väg åter. Jag tror min pelargon kommer att repa sig, bara lite sol och någon extra skvätt växtnäring så kommer den stå i blom igen. Min pelargon får mig (osökt) att tänka på kvinnan i Judith Hermanns nya roman ”Hemma” som länge levt i en slags känslomässig vinter.

Judith Hermanns nya bok Hemma – erotik med en grisbonde

Hon bryter upp från sitt liv, lämnar livet i en stad för ett liv på landet, i ett eget hus. Där möter hon en grisbonde som s a s gödslar henne med kärlek (i alla fall erotisk sådan), får henne att komma i blomning. Men bondens famntag är nu inte allt, hon har en bror i samma by som kämpar med en sjökrog som går dåligt, där hjälper hon till med verksamheten. Hon kämpar med en ilsken mård som flyttat in under taket i huset, och har regelbunden brevkontakt med exmannen som bor kvar i staden. De har en dotter tillsammans som de båda oroar sig för, dottern luffar runt i världen tanklös för sin säkerhet och utan tankar på att slå sig till ro. Till granne har kvinnan konstnären Mimi som flyttat hem till byn efter tre skilsmässor och med många sårigheter i bagaget, och brorsan hennes har kärat ner sig i en fyrtio år yngre kvinna som håller på att driva honom till vansinne.

Det är inte alldeles enkelt att försöka byta liv, och livet på landet kan vara nog så komplicerat som det i staden (om än på annat vis). Hermanns roman ger inga enkla svar på hur man bäst ska försöka leva livet, ett uppbrott från något gammalt som skaver behöver inte nödvändigtvis bli så mycket bättre, men kan ändå ge en fläkt av frihet – och erotik med en grisbonde extra knorr (!) på tillvaron.

Vad min pelargon drömmer om är jag lite osäker på, men gissar på ett fönsterläge i ett sydligare land med ljumma vindar från ett blåskimrande hav (som jag själv). Så kan nu inte bli fallet, men jag andas koldioxid på den och hoppas det piggar upp fotosyntesen en smula och viskar att snart är det vår – och nog tycker jag det rycker till lite i blombladen!