Segregation, skjutningar och otrygghet – författaren berättar om nya samhällskritiska romanen

Jag ringer upp Malin Persson Giolito i Bryssel. Det är några dagar kvar till jul, vi ska prata om den kommande boken I dina händer, utgivning planerad till slutet av februari. Störst av allt, som kom ut 2016, hyllades av både läsare och kritiker, såldes till över trettio länder och blev sedan en lika hyllad tv-serie på Netflix. En sådan braksuccé kan skapa skrivkramp inför kommande projekt, men riktigt så har inte varit fallet, försäkrar Malin, snarare har det varit åt andra hållet.

– Jag har säkert skrivit över tusen sidor, skrivit om och skrivit om igen för att få en fungerande struktur. Jag har alltid haft prestationsångest, men det här liknar ingenting. Nu har jag gjort sista omtaget, och det har gått väldigt bra, nu funkar det.

Korrekturet ska bara filas till en sista gång, sedan kan till och med pappa Leif GW Persson få ta sig en titt.

– Jag måste samla mod inför det, han är ju min pappa i första hand, om han säger att det här är jättedåligt, då måste jag hantera det som en dotter. Det är jättejobbigt, och kanske inte helt och hållet på plats när man ska skriva en roman.

Varken jag eller pappa Persson har alltså fått läsa manus i skrivande stund, men Malin lovar en guidad tur genom romanen – bara jag inte spoilar slutet. Det lovar jag högtidligt.

– Berättelsen tar sin början den sjätte december klockan 22.55, säger Malin, det går ett larm 23.08, en pojke har hittats skjuten på en lekplats, och avlidit på sjukhuset. Pojken som är fjorton år är känd av polisen sedan tidigare, och lokalpolisen som jobbar med ungdomar i området vill göra husrannsakan hos hans bästa kompis. Kompisen, som också är fjorton, hämtas in och under förhör erkänner han att det är han som har skjutit, men säger att det inte är hans fel. Han har gjort det på order av en lokal gangsterledare.

Pojken som har skjutits ihjäl heter Billy, han som har skjutit heter Douglas, kallas för Dogge. Billy är uppvuxen i Våringe, en kommun som kan kategoriseras som ”utsatt”, Dogge är uppvuxen i grannkommunen Rönnviken, som mer liknar en socioekonomiskt välbeställd kommun som Djursholm.

– Störst av allt utspelade sig i Djursholm, där jag själv är uppvuxen, den här gången har jag skrivit om en kommun som jag inte har bott i, men den är också helt påhittad. Poängen är att man ska kunna läsa förutsättningslöst, där finns en utsatt kommun, och där finns en priviligierad kommun.

Vi får följa polisutredningen dag för dag, genom ungdomsutredaren Farids arbete, den varvas med tillbakablickar på Billys och Dogges liv. De träffade varandra på en populär lekplats i Rönnviken när de var små. Billys mamma, som också är en av huvudpersonerna, gick dit med Billy (från Våringe), just för lekplatsens skull. Billy är uppvuxen i en tvårums­lägenhet där det bor fem personer, Dogge i en villa i ett välbeställt villaområde.

Polisutredningen pågår fram till julafton, då den avslutas. Men någon mysig julstämning lär inte infinna sig.

– Det är en riktigt mörk historia, suckar Malin, och jag som lovat mig själv att aldrig mer skriva en kriminal­historia. Jag tänkte att jag äntligen skulle komma i gång med att skriva en rolig bok, om sidenklänningar och lycklig kärlek, jag älskar sådan litteratur, det är underbart att få fara iväg i lite eskapism.

– Men det är någonting märkligt med det där, känner jag att det här ämnet vill jag inte skriva om, det är för jobbigt och svårt, då slutar det ändå alltid med att jag skriver det. I dina händer är en skildring och en sorgesång över ett rättssystem som inte fungerar, som förlorar big time!

”Det måste vara möjligt att känna sig trygg där man lever”

En annan framträdande figur i berättelsen är butiksägaren ”Sudden” i Våringe. Han har att kämpa med småkriminella pojkar som med jämna mellan­rum gör räder i butiken, snattar och hotar och skrämmer bort andra kunder. Polisen har sällan tid med sådana småärenden, och i de fall de plockar in en pojke för snatteri, så är han ute på gatan igen efter några timmar.

– Det är sannerligen en samhällskritisk roman i den betydelsen att vi måste se till att de människor som drabbas dagligen av denna typ av brottslighet måste stöttas. Det må vara en marginell brottslighet, och ett fåtal som drabbas, men de som försöker bedriva ­affärsverksamhet i utsatta områden påverkas enormt i sin vardag. Det måste vara möjligt att känna sig trygg där man lever. Det ordnar man genom att försöka se till att de smårån och inbrott de utsätts för blir utredda. Som det är nu lämnas de ofta i sticket.

Malin ger inga svar på hur man ska lösa problemen, i romanen gestaltas problematiken.

– Det finns inga enkla svar, det räcker inte med punktinsatser på unga män som skjuter varandra. Man måste fånga upp barn som är på väg åt fel håll långt tidigare.

I dina händer är en berättelse om män; frånvarande pappor, kriminella män, missbrukande män, våldsamma män.

– Jag har nästan bara skrivit om kvinnor tidigare, men den här berättelsen utspelar sig i en extremt manlig miljö. Kvinnorna, och framför allt mammorna, får ta hand om all skit.

Malin säger att hon drivs av ett stort rättspatos, möjligen har hon fått det i arv från pappa Persson.

– Det är klart att man påverkas av sina föräldrar, men pappa har kanske annorlunda fokus än vad jag har som jurist. Pappa är brottsforskare, jag har ett förflutet som advokat. Pappa vill sätta dit bovarna, jag drivs nog i första hand av en övertygelse om att rättsväsendet har ett egenvärde, som i vissa fall faktiskt går före värdet i att sätta dit den skyldige. Att en skyldig går fri är alltid mindre allvarligt än att en oskyldig döms.

Farid, som arbetar som ungdomsutredare och driver berättelsen framåt, är en helt annan romanfigur än en klassisk kriminalkommissarie som Martin Beck.

– Farid är uppvuxen i Våringe, men har flyttat därifrån, bor i en enkel villa i en grannkommun med fru och tre döttrar. Den här kriminalromanen är snarare motsatsen till Jens Lapidus Snabba cash, här är allting väldigt oglamoröst, det är misär, trångbott, olyckliga barn, människor som försöker få sin vardag gå ihop. Jag gillade verkligen Snabba cash, men det här är en helt annan historia.

Malin har aldrig betraktat skrivandet som någon dans på rosor, men arbetsmoralen är för det mesta hög.

– Det är jobbigt nästan jämt att skriva, men när det fungerar bra finns det inget som slår det. Nu tycker jag mycket om I dina händer, jag skulle bli besviken om inte andra också gör det. Men tas den inte emot väl, då har jag i alla fall inga förväntningar inför nästa bok och det är ju alltid något (skratt).

Det blev mycket resande världen över efter Störst av allt. Och en förfärlig massa intervjuer.

– Under pandemiåret (2020) satt jag hemma med två barn som hade hemmaskola och en man som jobbade hemifrån. Jag arbetade som skolkurator, fungerade som servicecentral, jag har aldrig någonsin tidigare varit kedjad vid spisen som då, det blev väldigt lite jobbtid över.

– Men efter allt resande för att prata om boken utomlands önskade jag inget annat än att bli fastkedjad vid spisen igen, bara jag slapp träffa folk (skratt).

Bäst av allt är att skriva, att få sitta framför datorn och fara i väg i en berättelse.

– Jag älskar att fila på ord, väga varje ord, det är juristen i mig. Jag har jobbat mycket med olika avtal tidigare, där ett komma på fel ställe kan få ett avtal att betyda någonting helt annat.

Det blir dags att avsluta samtalet med Stockholm, en hund ska ut och rastas. Hej då Bryssel, och hej, hej, Våringe – när det här har kommit i tryck lär jag med största säkerhet befinna mig där!

Malin Persson Giolitos 3 boktips

1. Brott, Skuld och Straff är tre novellsamlingar av den tyske författaren och före detta advokaten Ferdinand von Schirach. Han skriver om brottets alla konsekvenser som ingen annan och tar alla sina romanfigurer på lika stort allvar – offer, gärningsmän, domare, åklagare, poliser och advokater.

2. Förra årets bästa utländska deckare var Asfaltsland av SA Cosby. Den handlar om Beauregard Montage som har lovat sin fru och sig själv att aldrig mer begå några brott. Du kan tänka dig hur bra det går. Rolig och väldigt sorglig. Den enda roman med biljakter i som jag har gillat.

3. Mer än en kvinna av Caitlin Moran. Det hör inte till vanligheterna att jag inte kan läsa böcker i kollektivtrafiken för att jag skrattar för högt, men den här, som handlar om hur det är att bli äldre, kan jag knappt ens läsa med familjen omkring mig. Hon är oemotståndlig, jag vill bli hennes allra bästa vän.