Tidernas finaste kärlekshistorier – paren du hade glömt

Låtarna

Powerballader, Bonnie Tyler och lufttrummor. The Moody Blues Nights in White Satin, Whitney Houstons I will always love you-version och Sinéad O’Connors ensamma tår i Nothing Compares 2 U-videon. I ett stapeldiagram över musikhistoriens olyckliga och lyckliga kärlekar skulle olyckligstapeln sticka iväg utanför y-axeln, men Sonny & Chers I Got You Babe, Marvin Gayes och Tammi Terrells You’re All I Need to Get By, Dolly Partons och Kenny Rogers Islands in the Stream och Aretha Franklins I Say a Little Prayer blir man alltid glad av.

Kyssarna

Gustav Klimts Kyssen. Edvard Munchs Kyssen. Constantin Brâncuşis Kyssen. Man Rays Kyssen. Auguste Rodins Kyssen, förstås. De kanske mest kända konstkyssarna har inte alltför fantasifulla titlar. Men apropå Rodin: skulptören Camille Claudel sågs länge bara som hans älskarinna, medhjälpare och musa, men fick bättre konstnärslycka i efterlivet än när hon var verksam. Så småningom fick hennes verk – som omslingrigt sensuella La Valse och Vertumne et Pomone – den uppmärk­samhet de förtjänade från första början.

Ungkarlslyan

”Ya know, I used to live like Robinson Crusoe, I mean, shipwrecked among 8 million people. And then one day I saw a footprint in the sand, and there you were.” Citatet kommer från den finaste, mest bitterljuvt romantiska komedin som någonsin gjorts: Ungkarlslyan från 1960, med Shirley MacLaine och Jack Lemmon i huvudrollerna. Dialogen är rapp, deras kemi på topp. Det är smart, svart och ­sorgligt – och väldigt, väldigt roligt och romantiskt.

Ayla och Jondalar

När Jean M Auels bok Grottbjörnens folk kom 1980 fick den läsare över hela världen att engagera sig i den föräldralösa cromagnonflickan Aylas öden och äventyr, någonstans runt slutet av den senaste istiden. Arkeologer hade en del problem med Auels historieskrivning, men det var det få som brydde sig om när Ayla i del två mötte den stilige (och extremt välhängde) Jondalar och lärde sig om Njutningens konster. Hårt tummade Hästarnas dal-sidor i mängder av hem var/är ett av många tecken på att också läsarna lärde sig ett och annat.

Porträtt av en kvinna i brand

Jag tjatar och tjatar och tar varje tillfälle att prata mig varm om Céline Sciammas Porträtt av en kvinna i brand, och så länge det finns människor som inte sett den kommer jag att fortsätta: det är ett mästerverk, och Porträtt av en kvinna i brand måste ses. Inte bara är det en svår­slaget storslagen kärlekshistoria, det är också en enastående studie i den kvinnliga blicken och de kvinnliga erfarenheterna. Det är en upplevelse som faktiskt möblerar om en, inifrån.

Heartists

Härom året kom en bok om det svenskkanadensiska konstnärsparet Carolina Benedicks-Bruce och William Blair Bruce, med titeln Heartists. Det visste jag inte när jag första gången såg William Blair Bruces stora målning Femme sculpteur – Carolina vid kavaletten (1891), men det var slående hur mycket kärlek, stolthet och respekt det fanns i hans blick. Den blandningen finns det lika mycket av i Carolina Benedicks-Bruces byst av dem båda, där William kikar över hennes axel. Man blir alldeles varm.

And then we danced

Weekend, Call me by your name, Moonlight, Being 17, 120 slag i minuten, nedan nämnda Porträtt av en kvinna i brand och många fler – de senaste 10 åren har det kommit en mängd fantastiska och känslotunga HBTQ-filmer. Härom året kom ett svenskt bidrag till kanon: And then we danced. Dans, musik och förbjuden kärlek som får hjärtat att explodera, med en helt elektrisk Levan Gelbakhiani i huvudrollen.

The Carters – Everything is love

Omslaget till The Carters/Beyoncés och Jay-Z:s album Everything is love är taget från videon till Apeshit, som filmades inne i Louvren. Videon består av sex minuter outspätt powerpar, men är mer än så: en mäktig kärleksförklaring till konst, svart kultur och svarta kroppar. Det är så symboltungt att man tappar andan när Beyoncé och Jay-Z interagerar med konsten omkring dem – och refererar till svarta konstnärer i Louvrens stora salar. Albumomslaget är till exempel en blinkning till fotografen Carrie Mae Weems Kitchen table-serie.

En kärlekshistoria

Regissören Roy Andersson kan kämpa på och fortsätta vinna priser på de stora filmfestivalerna hur mycket han vill, men något bättre och vackrare än tonårskärleken i En kärlekshistoria (1970) kommer han aldrig att åstadkomma. Scenen på fotbollsplanen, när Pär åker tillbaka till Annika och sladdar i gruset med mopeden? Nej, kärlek på film blir inte finare. Man får till och med gåshud av att tänka på scenen när de bara käkar mackor ihop.

Before-trilogin

Before sunrise 1995, Before sunset 2004 och Before midnight 2013. När regissören Richard Linklater och skådespelarna Ethan Hawke och Julie Delpy gjorde sin första film tillsammans visste de inte att det skulle växa till en romantisk ­trilogi, men så blev det. De andra två filmerna utspelar sig på andra tider av dygnet, men följer samma par – och man får svindel av känslan av tid som går, vatten som runnit under broarna och ansikten som åldras och blir klokare. Jag hoppas på fler filmer om Céline och Jesse.