Cecilies mamma tog sitt liv – starka minnet som sitter kvar

Efter reklamen: Tilda och Frida Boisen om nya boken "Aldrig släppa taget"

Cecilie Ramona trodde att hon var klar med att tänka på den där morgonen – tills hon själv fick barn.

Hon minns tillbaka till vad som egentligen var en helt vanlig onsdagsmorgon i februari 1992. Sju år gammal stod hon i hallen, redo att gå till skolan med sina äldre syskon. Matlådorna låg i ryggsäckarna, mössor och vantar var på plats. Mamman vinkade hej då från dörren till det gula huset.

Det sticker till att tänka på just den morgonen – för det är det sista tydliga minnet hon har av sin mamma. Kort därefter tog mamman sitt liv.

– Jag tänker fortfarande på den dagen varje morgon när min man lämnar barnen på förskolan. Det är ett starkt minne, säger Cecilie.

Under stora delar av livet har hon försökt förstå och acceptera det som hände.

– Jag har gått i terapi i många år och trodde att jag var klar med att bearbeta min uppväxt. Men när jag själv fick barn kom mycket upp till ytan igen. Jag började tänka på min egen barndom på nytt. Det kom oväntat, men jag insåg att det fanns mycket kvar att ta itu med.

För en månad sedan fick hon reda på att hon ska dö – så hittar hon ro

Tankarna handlade om hur barndomen format henne – och hur den i sin tur skulle påverka henne som mamma. Och om hur mörkt det måste ha varit för hennes egen mamma att må så dåligt.

I sin bok skriver hon:

"Jag har ärvt två saker från mamma – kärleken till godis och bipolär sjukdom. Jag har en mildare version, men det var först när jag själv blev mamma som jag insåg hur sjuk hon måste ha varit. Jag har aldrig varit nära att ta mitt eget liv, och när jag känner kärleken till mina barn förstår jag hur mörkt hon måste ha haft det."

Hon satt kvar med många obesvarade frågor – men kunde inte längre vända sig till sin mamma för råd. Då blev grannen Emma en viktig pusselbit. Någon som hjälpte henne att förstå hur den egna barndomen påverkar föräldraskapet.

I dag bor Cecilie med sin familj i ett radhus på norska Røa. I huset bredvid bor Emma – psykolog och vän. Hon arbetar med psykisk hälsa, familjeterapi och föräldrastöd.

– Vi är både grannar och goda vänner, så vi har pratat mycket. Hon känner mig väl, säger Cecilie.

När Cecilie började öppna upp om sina tankar växte idén om att skriva en bok tillsammans.

– Jag frågade Emma om det var vanligt att känna som jag gjorde, att man bär med sig så mycket från sin egen uppväxt in i föräldraskapet.

– Efter de samtalen började vi tänka på att skriva en bok. För det här är nog något många funderar på. Jag tror att alla som blivit föräldrar någon gång tänkt:

"Oj, nu var jag precis som min mamma." Våra föräldrar formar oss, vare sig vi vill eller inte.

De flesta som väntar barn funderar mycket på den nya rollen – man läser på om allt från blöjbyten till uppfostran. Men hur man själv kommer att bli som förälder är svårare att förutse.

– Jag hade inte tänkt så mycket på det, förutom en sak. Jag minns att jag frågade pappa om råd, och han sa: "Villkorslös kärlek." Jag skrev ner det i mobilen, för jag tyckte det var så fint.

Men så kom den 8 februari – mors dag. Cecilie var gravid, och tankarna på den egna barndomen väcktes till liv igen.

– Mors dag fick mig att tänka på min mamma. På vad jag ville ta med mig från henne – och vad jag absolut inte ville föra vidare.

– Jag minns att jag tänkte: Kommer jag bli som henne, när jag själv inte haft en mamma att navigera efter?

Cecilie har förlorat både sin mamma Nina och sin bror Lars Kristian i självmord. 2013 gick även hennes styvmamma bort i cancer – kvinnan som länge var hennes modersgestalt.

– Jag önskar så innerligt att hon hade fått träffa mina barn. Jag känner en barnslig avundsjuka mot dem som fortfarande har en mamma i livet.

De känslorna väcktes återigen under arbetet med boken Mora di, som hon skrivit tillsammans med psykologspecialisten Emma Johannessen. Där väver de in både sina egna och andras berättelser.

Fick barn tillsammans • Så lyckades hon lämna

Marika levde mitt bland kriminalitet och droger – berättar om åren med våldsamma mannen: ”Han tog bort mig”

Starka berättelser

Intervjuer med andra föräldrar

För att förstå hur uppväxten påverkar föräldraskapet har de intervjuat flera föräldrar. En av dem är Ingeborg – som växte upp med den "perfekta mamman", alltid närvarande och lyssnande.

– Under intervjun kände jag hur starkt jag saknade att ha haft en sådan mamma själv. Samtidigt kände jag en enorm tacksamhet för min pappa. Han är fantastisk och ställer alltid upp, säger Cecilie.

Hon och Emma är övertygade om att barndomen lever kvar i oss – oavsett hur den såg ut. Med boken vill de hjälpa föräldrar att förstå sig själva bättre, bryta gamla mönster och förbättra relationer.

– Det behöver inte handla om problem. Men alla familjer har sina grejer, säger Cecilie.

Barndomen kommer tillbaka

Emma Johannessen förklarar att mycket av det Cecilie känt är helt normalt.

– Att barndomen dyker upp igen när man själv blir förälder är vanligt. Många bär på skam och oro utan att förstå varför. Det är fint att kunna visa att det är normalt, säger hon.

Varför mår vi bra av att förstå hur vår barndom påverkar oss?

– Ofta när vi vuxna reagerar starkt eller barnsligt handlar det om något obearbetat från vår egen barndom. När vi blir föräldrar väcks de känslorna till liv igen. Det kan vara svårt, men också en chans att förstå sig själv bättre.

Hon menar att föräldraskapet innebär ett starkt emotionellt tryck – barnen finns där i alla lägen, även när vi är trötta, stressade eller sjuka.

– Då kan reaktionerna komma rakt och ofiltrerat. Det var något av det mest intressanta i våra intervjuer – att se hur barndomen på olika sätt formar oss som föräldrar.

I boken tittar de också på hur mor- och farföräldrar påverkas när deras egna barn blir föräldrar.

– Vissa ser tillbaka och försöker göra annorlunda, andra fortsätter i samma mönster. Det är fascinerande att se, säger Emma.

För Cecilie har arbetet med boken blivit en personlig resa.

– Jag har lärt mig att när man reagerar starkt på något handlar det ofta om ens egna känslor. Och det har varit spännande att prata med föräldrar till tonåringar – att få lära sig av deras erfarenheter. För en dag är man där själv.

Den här artikeln publicerades först på vår norska systertidning KK och har översatts och redigerats med hjälp av AI.

Charlotte riskerade livet för sin son – bröt ryggen på tre ställen: ”Nu dör jag”