Leontine tog ett DNA-test – upptäckte donationsbankens illegala försäljning

För omkring tre år sedan började den 25-åriga Leontine Olsbjörk från Göteborg gräva i sitt ursprung. Hon har nämligen kommit till med hjälp av donerade könsceller, från en dansk spermabank som säljer till över 100 länder.

Leontine tänkte aldrig på donatorn i större utsträckning när hon var yngre, men i takt med att åren gick började en del frågor väckas. Hon tog hjälp av ett DNA-test, som visade på ett mycket oväntat svar – eller rättare sagt, ett oväntat antal halvsyskon, som tros omfatta omkring 70 stycken.

– Nu är vi 26 som jag vet identiteten på. Men det är ett stort mörkertal fortfarande, sa hon när hon gästade nyhetsprogrammet Efter fem i slutet på förra veckan.

Vidare berättar hon om det brinnande engagemanget kring rättigheterna hos barnen i dessa frågor, som också väcktes i henne när svaret nådde henne.

– Det var en stor chock till mig och jag har ställt mig kritisk till industrin.

Uppdrag gransknings Spermiestölden: Brister i det svenska systemet

Varje år blir omkring 1 000 barn i Sverige till med hjälp av spermadonationer. Sedan mitten på 80-talet, 1985 för att vara exakt, finns det en lag i Sverige som säger att barn har rätt att ta reda på identiteten hos deras anonyma donator, deras biologiska pappa, efter det att de fyllt 18 år.

En lag som inte existerar i samma utsträckning runtomkring i världen. I Danmark, som blivit Skandinaviens epicentrum för spermadonationer till exempel, kan man fortfarande välja en anonym donator. Detsamma gäller i USA, där donation länge varit en mycket vanlig metod för att försöka skaffa barn.

Den svenska lagen har bidragit till ett uppsving i fler och fler, som de senaste åren velat ta reda på sin egen genetiska bakgrund. I SVT:s Uppdrag granskning och Genjägarna har flera skandaler uppdagats i och med detta. Bland annat sperma som hamnat på avvägar, läkare som använt sin egen sperma och stora syskongrupper i små samhällen.

Granskningen visade brister även i det svenska systemet. Vuxna så kallade donatordbarn som sökt efter svar men mötts av besked att ”dokumentationen försvunnit” eller fått felaktiga uppgifter. Norrlands universitetssjukhus i Umeå var ett av de sjukhusen i Sverige som granskades.

Det har även visat sig att sjukhuset använt genetiska könscellsdonationer från män, som deltagit i fertilitetsbehandlingar där, utan deras godkännande.

”Som om någon massproducerat oss”

Leontine Olsbjörk växte upp med mamma och bror, som även han kom till med hjälp av samma anonyma donator i Danmark, i hamnstaden Göteborg. Tillsammans var de tre en liten men varm familj.

Men efter att hon mottagit svaret från DNA-testet tror Leontine nu att hon kan ha upp till 70 halvsyskon ute i världen. Information som hon själv har haft svårt att förhålla sig till.

– Det är ju lite som om någon massproducerat oss, säger hon till SVT i samband med att Uppdrag gransknings reportage om Spermiestölden publiceras på kanalens streamingtjänst den 8 mars.

Leontines sökande efter svar: Uppskattar 70 halvsyskon

I en djupgående intervju med damtidningen Amelia berättar Leontine, som just nu bor och studerar i den brittiska staden Brighton, om hur hennes resa på jakt efter information om sitt ursprung sett ut.

Frågor som ”Vad har jag ärvt?” och ”Hur kan han vara som person?” hade väckts i henne. Hon gästade en podcast för att prata om hur det var att leva som DCP (donor conceived person).

– Det var som ett startskott. Jag gick med i några Facebook-grupper, men det tog ett tag innan jag insåg att jag kanske kunde ta reda på mer om min biologiska bakgrund. Och så var det rea på DNA-tester och jag beställde ett, berättar hon.

Efter att ha tagit kontakt och pratat med sina halvsyskon har hon kunnat uppskatta att de finns omkring 70 syskon utspridda världen över. Hon berättar hur hon ser stora likheter mellan henne själv och sina systrar som hon träffat i digitala möten. Hur de har samma ögonform och är ”lika dåliga på att måla eyeliner som jag”.

Den spermabank som Leontine mamma och de övriga mödrarna hade använt sig av, hade sålt vidare doser av donationen utan att informera om hur många barn denna uppskattningsvis redan hade gett upphov till i deras land. De arbetade med en illegal internationell export av könscellsdonationer.

Leontine Olsbjörk mailade banken och frågade hur många syskon som fanns. Hon hänvisades till sekretess och redan då började det skava i henne. Hon insåg vad de alla hade blivit utsatta för.

Funderar på att använda donator själv: ”Någon vi känner”

I dag är hon djupt engagerad i frågor som rör donationsbarnens rättigheter till information om sitt ursprung.

På frågan hur hon känner för donatorn i dag, svara hon insiktsfullt:

– En sak jag tänker mycket på är den extremt ojämställda relationen som en DCP [donor conceived person reds. anm.] har till donatorn. De kallas superhjältar och man hamnar liksom i tacksamhetsskuld för sin existens, medan donatorn inte har några skyldigheter alls gentemot barnen. Det blir så skevt när en del av ens liv vilar på välgörenhet.

Hon säger dock att hon och hennes flickvän pratat om och funderat på att använda sig av en donator, om och när de vill bli föräldrar:

– Ja, jag och min tjej har pratat mycket om det. Hon är adopterad, och vi har en gemensam övertygelse om att genetik är viktigt. För mig skulle det kännas bäst med en donator vi känner och har en relation till.