Saras hjärta stannade – maken räddade hennes liv: ”Tacksam att jag får finnas kvar”

Så hanterar du vintermörkret – fem knep

Det var en varm vårkväll i mitten av maj 2024 och fyrabarnsmamman Sara Watz, då 46 år gammal, var ute på en promenad tillsammans med sin man Oscar. De brukade alltid passa på att ta en runda efter att ha nattat sina två yngsta barn för att stämma av hur dagen hade varit och prata om vad som stod på agendan resten av veckan.

När de kom hem igen sjönk de ner i soffan med varsin kopp te för att koppla av tillsammans med de äldre barnen. Då kände Sara att någonting var fel. Hon försökte tänka på annat men snabbt spred sig en märklig smärta och ett hemskt obehag i bröstet.

Snart hade hon inte längre någon kontroll över sin kropp.

– Jag har aldrig varit allvarligt sjuk, och känner inte efter utan bara kör på – så jag förstod inte vad som hände. Det gjorde väldigt ont och jag blev rädd. Jag bad min man att ta min puls.

I efterhand har hennes man berättat att kroppen gick på högvarv. Hon började kräkas, fick kramper och tappade medvetandet. Plötsligt var hon helt livlös.

Han agerade snabbt och påbörjade hjärt-lungräddning samtidigt som han hade 112 i telefonen. Han anade att det värsta möjliga hade inträffat men vägrade ge upp. Barnen hjälpte till att kalla på hjälp. Oscar kämpade på med hjärt-lungräddning i över 20 minuter innan ambulans, polis och brandkår anlände.

– Oscar räddade mitt liv. Han måste ha varit panikslagen men gav inte upp. Jag insåg inte förrän långt senare att hjärt-lungräddning i 20 min är extremt länge, både att orka utföra och att överleva. Jag är honom såklart evigt tacksam. Han agerade helt rätt under en fruktansvärd press. Under sin tid som fallskärmsjägare under militärutbildningen gick han även sjukvårdsutbildning och han har genom åren hållit igång sina kunskaper i första hjälpen. Det tillsammans med hans rådiga personlighet var helt avgörande för att jag lever idag.

Ambulanspersonalen fick med hjälp av hjärtstartare igång hjärtat hemma på köksgolvet, men under helikopterturen till Karolinska sjukhuset stannade det för andra gången.

Väl framme blev hon direkt uppkopplad till en ecmo-maskin. Den används bara vid livshotande hjärt- och lungsvikt, och fungerar som ett konstgjort organ som syresätter blodet utanför kroppen och kyler ned kroppen.

Sara hade fått hjärt- och lungräddning i totalt 44 minuter, och enligt läkarna såg prognosen inte alls bra ut.

Familjen förbereddes på att det värsta kunde hända.

– De sa att det var väldigt låg chans att jag skulle överleva, berättar Sara.

Under två långa dagar gjorde hennes man sitt bästa för att hålla hoppet uppe.

– Han försökte skingra barnens tankar och leva som vanligt så gott det gick. Det var fantastiskt hur alla runt omkring hjälpte till. Släkt och vänner. Människor i grannskapet. De ordnade med mat, tog med barnen och hittade på saker.

– När jag vaknade på tredje dagen satt Oscar bredvid mig och höll min hand. Det var så fint, samtidigt som allting var väldigt konstigt. Jag kunde inte prata, inte röra på mig. Förstod inte vad som hade hänt. Än idag har jag svårt att förstå vad jag och vi har varit med om, det är fortfarande overkligt. Och ofattbart att det hände mig, en fullt frisk och aktiv före detta elitidrottare i 40-årsåldern.

Varje år drabbas ungefär 10 000 personer i Sverige av plötsligt hjärtstopp. Bara 12,4 procent av dem överlever, enligt Svenska Hjärt-Lungräddningsregistret.

Sara är en av dem. I två veckor övervakades hon dygnet runt på sjukhuset, men trots otaliga undersökningar kunde läkarna inte hitta någon underliggande orsak till hjärtstoppet.

Det konstaterades att hon hade drabbats av arytmi, en plötslig och oförklarlig hjärtrubbning, och nu har hon därför liten maskin inopererad i bröstet. Om hon skulle få en livshotande rytmrubbning i framtiden kommer den att utlösa en stöt och starta hjärtat igen.

Sara har redan fått känna på hur det känns. Bara några dagar efter att hon kommit hem från sjukhuset utlöstes dosan under barnens skolavslutning. Det visade sig att en av elektroderna lossnat – och hon tvingades göra hela operationen på nytt. Det innebar ännu fler dagar på sjukhus med övervakning dygnet runt, och mer oönskad frånvaro från familjen och barnen som precis gått på sommarlov.

Så har livet förändrats: ”En svår omställning”

Det finns ett tydligt före och efter hjärtstoppet. Sara har tvingats inse hur skört livet är, och att det man tog för givet kan försvinna på en minut.

Som människa är det lätt att tro att man kan styra över vad som kommer hända, men i verkligheten blir det ofta något helt annat ändå. Hon har också funderat mycket över det faktum att det inte finns någon rättvisa i vem som drabbas av vad. Det bara sker, helt utan förklaring.

Den första tiden efter att hon kom hem från sjukhuset var kämpig. Hon var tvungen att lära sig saker på nytt. Skriva, laga mat, använda dator och telefon. Hon ville rusa tillbaka till sitt gamla liv, med barnen, jobb, aktiviteter, träning, och att allt skulle vara som vanligt. Men hon hade varit med om ett oerhört trauma och kroppen, inte minst hjärnan, behövde återhämtning.

– Det var en svår omställning. Jag var en person som ofta sov sex timmar per natt och älskade att ha fullt upp. Nu vill jag ta det lite lugnare och hitta stunder för återhämtning. Det var ovant och jag håller fortfarande på att lära mig och testa vad som funkar och inte, berättar Sara.

– Jag känner mig väldigt stark, men vill inte pressa mig själv i onödan.

Vissa dagar har känts extra svåra, och då har barnen varit hennes räddning.

– Barnen har varit helt fantastiska. När jag är med dem glömmer jag hjärtstoppet. Att vara en del av deras värld gör mig alltid glad. Är jag ledsen kan vi alltid skratta bort det tillsammans. Det enda viktiga är att vi har varandra och är tillsammans.

”Allt har ett nytt ljus”

Ett och ett halvt år efter hjärtstoppet kan Sara se allt det positiva som den stora livsomställningen fört med sig. Hon liknar det vid att bli mamma: Innan går det inte att föreställa sig hur mycket allt kommer att förändras, men efteråt får man en helt ny syn på tillvaron.

– Det är som att allt har ett nytt ljus, ytterligare en lins. Allt känns ännu mer levande, på riktigt. När jag är utomhus, som jag älskar, tänker jag ofta ”oj vad fantastiskt allt är. Och jag är en del av den här underbara världen”.

I dag är hon mer rädd om sin tid, och prioriterar bort sådant som inte är viktigt. Hon vill inte längre ha ett fullspäckat schema och tar dagen mer som den kommer.

Hon känner också en enorm respekt för livet.

– Jag är så oerhört tacksam att jag får finnas kvar och uppleva allt det här fantastiska som är livet. Vara med min man och våra fyra barn och alla andra jag älskar. Jag kan känna en enorm tacksamhet över att vara kvar. Som att jag är utvald. Jag känner att jag vill göra något extra bra av det liv jag har fått.

Den tuffa tiden har på många sätt varit påfrestande för dem allihop, men den har också gjort dem mer sammansvetsade, något som Sara delade med sig av i ett inlägg på Hjärt- och Lungfondens Instagram.

”Vi – jag, min man och våra barn – är överlevare. Vi har gått igenom ett ofattbart trauma. Men vi har också blivit ännu starkare. Och vi bär på en kraft vi inte visste att vi hade. Vi klarar allt tillsammans.”, skrev hon då.

I framtiden vill Sara, som länge jobbat med hållbar affärsutveckling, fortsätta driva frågor som kan förbättra livet för många människor. Ett första steg i det är att dela sin egen historia.

Hon lyfter Hjärtupproret, ett initiativ som jobbar för att det ska finnas fler hjärtstartare i samhället och att fler ska kunna hjärt-lungräddning.

– Nu när chocken efter det här året har lagt sig känner jag att jag vill hjälpa till. 70 procent av alla hjärtstopp inträffar i eller i närheten av hemmet. Det skulle behöva finnas en nationell vision för hur det kan förhindras, hur fler kan överleva.

Hon understryker vikten av att alla ska kunna hjärt-lungräddning. Helst skulle hon se att barn fick regelbunden träning under skolgången, ungefär som simningen.

– Tittar man på siffrorna så är det betydligt många fler som dör av hjärtstopp än vid bad eller brand. De flesta kan simma och har en brandvarnare och kanske en brandsläckare i hemmet. Men hjärtstartare i alla hem eller en befolkning där alla kan hjärt-lungräddning från tidig ålder är vi långt ifrån. Det känns galet när man tänker på det. Det är viktigt att få ut det här budskapet och uppmärksamma människor på vad de kan göra. Jag hade själv aldrig hört talas om hjärtstopp när jag drabbades.