Arne trodde han förlorat hela familjen i tsunamin – otroliga upptäckten

Den 26 december 2004 miste 543 svenskar livet i den fruktansvärda tsunamivåg som slog till mot Thailand, Sri Lanka och Indonesien. Tusentals svenskar kom inte hem med de familjemedlemmar som de hade åkt på solsemester tillsammans med.

En person vars liv förändrades för alltid den där dagen i Thailand var Arne. Han och hans fru Annika var på semester med sina döttrar Hanna och Julia, 6 och 9 år gamla, och hade inte hunnit lämna hotellet när flodvågen slog till på morgonen. I podcasten Ödestimmen berättar han nu om sina upplevelser i naturkatastrofen.

Med ett rum på andra våningen ser de hur vattnet stiger och stiger, men hoppas att vattnet ska sjunka undan, medan människor skriker utanför.

– Jag har en ryggmärgsreflex att när det är jordbävning och så, så ska man ställa sig i en dörrkarm, för där är man säkrast, så att inte huset ramlar på en. Men det här vattnet kommer upp, vi bor på andra våningen men det kommer upp. Annika håller både Hanna och Julia i handen. Det blev som något andäktigt, bara väntan. Sen gick det på några sekunder, säger Arne i Ödestimmen.

Tror han förlorat hela familjen

När trycket mot glasväggen blir för stort forsar vattnet in, och på några ögonblick är hotellrummet borta, och Arne och familjen sköljs bort. Han konstaterar i podcasten att han har tur som inte slår i varken träden eller hotellets järnstaket och betongpelare. Han simmar mot strömmen och lyckas till slut ta sig upp till ytan, och fåt fatt i en wakeboard.

Arne ropar efter sin dotter, men känner snart att det är meningslöst. Med hjälp av wakeboarden håller han sig ovanför ytan, och slås av den ofattbara insikten att han antagligen förlorat hela sin familj.

– Hanna hade hjälpligt lärt sig simma med armpuffar. Jag tänkte att det inte fanns en chans att de hade klarat sig. Jag var helt övertygad om att jag var ensam, säger Arne i Ödestimmen.

Så småningom lyckas Arne ta sig till ett sjukhus, och ringer hem till Sverige. Det första samtalet går till hans frus mamma, som berättar att hon redan fått ett samtal från Thailand – en man har hört av sig och sagt att Arnes nioåriga dotter Julia lever och är på något sjukhus.

Återförenas med dottern mot alla odds

Arne är överlycklig över att dottern ska ha överlevt, men lyckas inte hitta henne på sjukhusen. Därför tar han sig till flygplatsen – och hör plötsligt en välbekant röst i den kaotiska folksamlingen. Det är hans dotter som skriker ”Pappa!”.

– Jag bara sprang bort mot rösten. Jag får se Julia som sitter i rullstol, blåslagen, med konstig frisyr, och en familj som hjälper henne. Jag bara kramar om henne jättehårt, och hon bara säger ”pappa, pappa, jag trodde inte du hade klarat dig”. Så hon visste ju inte att jag hade klarat mig. Om jag var förtvivlad, så var det inget mot vad hon var, ensam i hela vida världen, inte tio år fyllda. Jag kunde se på henne hur livet återvände, precis som det gjorde för mig. Det var som ett mirakel.