Emil dog efter att ha nekats hjälp hos 112 – mamman berättar

Vintern är mild och mörk på morgonen mot söndagen den 30 januari 2011.
I en lägenhet i Bagarmossen utanför Stockholm är Emil Linnell klarvaken.
Han skulle ha gått på fest på lördagkvällen men valde att stanna hemma eftersom han inte mådde bra.
I normala fall är han en aktiv ung 23-årig man som spelar innebandy och åker skidor men de senaste månaderna har kroppen varit allt annat än stark, han har dragits med sjukdomssymtom som tilltagit.

– Emil bodde tillsammans med en kompis och de skulle båda gå på den här festen, men Emil orkade inte. De bestämde att kompisen skulle åka före så kanske Emil kunde komma senare när han hade vilat några timmar, berättar Eva Linnell Vassilakis.

SOS-samtalet med Emil blev en chock

Femina möter Emil Linnells mamma efter att podcasten Ödestimmen publicerat SOS-samtalet som vållade enorm debatt när det blev offentligt, för att få hela berättelsen om händelsen som förändrade livet för en hel familj.
Eva, som är mamma till tre pojkar, berättar:

– Emil var otroligt söt som liten, en nyfiken kille som ville vara duktig och snäll. Han spelade fotboll först, sen blev det innebandy. Han hade ett stort socialt liv med mycket vänner och var väldigt omtyckt. Också för att han var så positiv och alltid hade lösningar på problem. Hans vänner brukade säga: ”gå till Emil, han fixar det”.

– Emil var också min förstfödde och jag älskade att bli mamma. Det var det bästa som hände mig de åren, att jag fick ett barn, naturligtvis, men också att han var frisk. Det tänkte jag ofta när barnen blev äldre också, att jag var så lyckligt lottad som hade friska barn.

Det var därför de blev så konfunderade allihop när Emil under hösten 2010 började känna sig sjuk. Eva beskriver diffusa symptom som inte försvann.

– Emil hade känt sig förkyld en längre tid, i princip hela hösten. Han sökte vård flera gånger men fick höra det han ville höra, att det bara var en förkylning. Det har jag såklart också tänkt på i efterhand. Upptäcker man som distriktsläkare att en person har övre luftvägsinfektion som han besökt vården för flera gånger och är väldigt sjuk av okänd anledning, ska man akutremittera.

– Men det gjordes inte. Istället fick han hostmedicin, inte små flaskor, utan stora dunkar som han hade hemma och på jobbet. Hostmedicinen innehöll ämnen som var starkt uppiggande, så han lurade sig själv, säger Eva.

Det var väl förkylning som läkaren sa.
Smärtan i magen var förmodligen bara stress.

Han spelade innebandymatcher med feber för att inte svika laget och åkte iväg på den bokade resan med kompisarna till Åre i januari, trots att han kände sig sjuk.

– Emil älskade att åka skidor och ville verkligen följa med, men redan i bilen på väg till Åre såg kompisarna att han inte var bra. Efter bara ett åk behövde han vila och när det var after ski och fest på kvällen drack han bara juice, vilket också vännerna reagerade på.

Vi har kommit fram till torsdagen sista veckan nu. Eva berättar att Emil hade blivit hemskickad från jobbet av chefen som såg att han var väldigt sjuk, och hans yngsta lillebror skulle hälsa på.

– Daniel som gick i högstadiet då brukade träffa Emil på torsdagarna men den här gången ringde Emil och sa att det inte var någon bra idé. Han trodde att han hade bihåleinflammation, det kunde vi se efteråt att han hade googlat på.

– Han förstod inte hur sjuk han var eftersom ingen läkare hade talat om det för honom, men han ville inte smitta sin lillebror, säger Eva.

Två dygn senare påbörjas vad som ska förvandlas till en dödskamp i lägenheten i Bagarmossen. Symptomen har under natten förvärrats drastiskt.
Emil Linnell upplever att han inte kan andas och ringer akut 112.

Klockan är 05.52 den 30 januari 2011 när nödropet når SOS alarm.
För en operatör uppger Emil att han har tagit en Panodil och en Ipren och uttrycker att han behöver hjälp.

– Jag kan knappt röra mig. Jag svimmar så fort jag ställer mig upp.
– Har du tagit något annat också då eller?
– Nej.

Han andas tungt och flåsar in i luren, uppger sin adress och säger att hans namn står på dörren, innan samtalet bryts. När han tre minuter senare blir uppringd av en SOS-sjuksköterska och får frågan varför samtalet bröts, förklarar Emil att han svimmade.

– Jag behöver ambulans nu, jag svimmar hela tiden.

Därefter hörs bara flåsande, innan samtalet bryts igen. Klockan är 06.00 när 23-årige Emil Linnell ringer vad som ska bli hans sista samtal i livet. Han frågar om hans ambulans är på väg och får svaret ”nej”. Han säger att han inte kan andas, att han har ont i hela kroppen och inte kan stå upp utan att svimma, och bemöts av den manliga sjuksköterskan med att han ”verkar ha koll på läget” och att han ”andas bra”.

– Försök ta ett djupt andetag medan jag är med.
– Jag kan inte.
– Jo men ta ett djupt andetag nu.
– Jag kan inte, hjälp mig då, snälla.

När Eva vaknade i sitt hem den morgonen hade hon inte en aning om vad som hänt hennes äldste son, men hon berättar att hon hade en märklig upplevelse på morgonen.

– Jag skulle upp och jobba fast det var söndag och vaknade genomsvettig. Jag hade sovit dåligt och drömt om Emil. Jag upplevde i drömmen att han ropade på mig, ”mamma, mamma”. Nån form av nödrop.
– När jag vakande till, satte mig upp och insåg att det bara var en dröm, kände jag ”gud, vad skönt”.

Emil hittades av en granne

Det hade hunnit bli eftermiddag på jobbet när hon blev uppringd av mellansonen Alexander, som i sin tur hade fått ett upprivet samtal från yngsta sonen Daniel som var ensam hemma.

– När jag ringer upp Daniel säger han att det står två poliser utanför som ville prata med mig, säger Eva och beskriver ett enormt ångestpåslag samtidigt som hon försökte lugna och trösta sin yngste son.

Hon ringde en granne som hämtade henne och körde med gasen i botten. Under färden hem hann hon ringa sin mamma, sin bror, sin syster och sist Emil.

– Jag ringer i den här ordningen för jag ville inte att han inte skulle svara. När han inte gjorde det fick jag panik. Man vill ingen människa illa men det enda jag hade i huvudet var ”inte mitt barn, inte mitt barn”, ”det får inte vara Emil”.

När polismannen mötte henne i hallen och bad henne sätta sig ned, skrek hon rakt ut.

”Vi har kommit hit för att meddela att din son Emil Linnell har hittats död i sin lägenhet.”

– Då brast det, det var ett primalskrik. Hela min värld rasade.

Emil hade påträffats av en granne som på väg ut för en skidskotur på söndagsmorgonen hade noterat att Emils ytterdörr stod öppen och funnit Evas son död på hallgolvet. Den 23-åriga tidigare så friska unga mannen hade dött av sprucken mjälte, inre blödningar.

Men det visste inte familjen då.
De förstod inte och fick inte mer information än vad tidningarna skrev i sina nätupplagor om ”en ung man som har dött i Bagarmossen”.
Hade han något dolt hjärtfel? Hade han haft inbrott och blivit nedslagen? Hade han tagit någon medicin?

– Men att dö av det, det fanns inte. Det var otänkbart, säger mamma Eva.

De visste inte heller att Emil tre gånger hade ringt SOS Alarm där han 13 gånger uppgett att han inte kunde andas och vädjat om en ambulans, utan att få hjälp.

När de dygnet efter fick komma in i lägenheten och hämta Emils dator och iPhone började de se efter om det fanns några svar i tekniken, på varför Emil dog så hastigt. Eva berättar att det var första gången hon höll i en iPhone och säger att världen stannade för andra gången när hon såg samtalshistoriken.

– Vi kunde klart se att Emil hade ringt flera samtal till 112 på morgonen runt klockan sex.

Uppgav att han inte kunde andas 13 gånger

Eva, hennes man och barnen tog kontakt med SOS Alarm och begärde ut loggarna över samtalen, men blev nekade. Inte förrän Eva ”drev dem till vansinne och tvingade fram inspelningen”, fick de höra samtalen.

– Det var fruktansvärt. Han är jätterädd, han känner att han håller på att dö och ber om en ambulans redan från början. Den här manliga sjuksköterskan tyckte inte att det var något fel på Emils andning, trots att alla, man behöver inte vara sjukvårdskunnig ens, kan höra och inse att Emil har svår lufthunger.

– Att han tvingades dö ensam och övergiven på sitt hallgolv, var en hemsk insikt.

Familjen anmälde SOS Alarm till polisen, ett halvår senare väcktes åtal mot sjuksköterskan om vållande till annans död. Under rättegången i november 2011 när samtalet mellan Emil Linnell och SOS-sjuksköterskan spelades upp, valde flera av Emils vänner att lämna salen för att slippa höra.
Men Eva satt kvar.
Hon ville försöka begripa varför en person som jobbat över 20 år inom akut sjukvård inte hade skickat en ambulans till hennes döende son. När sjuksköterskan friades av Stockholms tingsrätt, för att det inte gick att bevisa om Emil Linnell skulle ha överlevt om han fått en ambulans, var det ett hårt slag för familjen, säger Emils mamma.

– Om man trodde att det handlade om en panikångestattack spelar ingen roll, man skickar ändå en ambulans.

– Hade de tryckt på knappen och skickat en ambulans direkt vid första samtalet finns det en möjlighet att Emil hade överlevt. Jag säger inte att jag vet det såklart, men chansen finns. Det vi däremot vet är att det stod en tom ambulans på Ringvägen när detta hände, och på sjukhuset hade de kunnat akutsnitta och bandagera mjälten i väntan på operation.

– Det kanske inte hade klarat att rädda Emil, men man försökte inte ens, det är det som förföljer mig.

Än i dag tolv år senare lever Eva med förlusten av sin förstfödde son. Hon berättar att både hon och hennes i dag avlidna make har varit sjukskrivna i perioder och att hon kraschade ett par år efter Emils död.

– Det är en mardröm att förlora ett barn, som att det försvinner en del av dig själv. Det blir ett hål som vi tvingas leva med resten av våra liv. Det är inte bara att gå till en psykolog och prata lite, så är det löst.

– Folk vill vara tillmötesgående och säger ”jag förstår”, men det gör man inte. Man kan inte det. Ingen som inte har upplevt hur det är att förlora ett barn kan förstå, säger Eva och berättar att hon funnit stöd genom andra föräldrar som varit med om det värsta.

– Jag har mött så många som har förlorat sina barn, bland annat genom Facebook-grupper där man kunnat ge varandra stöd. Många av dem har förlorat barn genom slarv i vårdkedjan, säger Eva och lägger till att hennes fråga kvarstår:

– Är det möjligt att det går till så inom akutsjukvården?

”Systemet fungerar fortfarande inte”

Vi har gått en promenad i Humlegården när hon fryser i steget en bit in på Humlegårdsgatan.

Det var där SOS Alarm hade sitt kontor, det var där hon för snart 13 år sen, knäckt av sorg, bråkade och grät för att få ut inspelningen med hennes döende son. Hon säger att smärtan är fysisk fortfarande, men också ilskan, över systemet.

Hon berättar om när hennes man drabbades av sepsis och hon ringde 112, att hon fick vänta 40 minuter i kö, innan samtalet bröts. Inte förrän ASIH ringde, kom det en ambulans.

– Det ska inte ta 40 minuter att komma fram, det är fel. Uppenbarligen funkar systemet fortfarande inte, det händer saker.

– Jag kan förstå hela den biten, att det är ett svårt jobb, men SOS Alarm är i dag också ett bolag. De säger ”vi jobbar inte för vinnings skull” men för mig när jag hör om att man inte vill skicka en ambulans ”i onödan”, kokar det ned till att det handlar om att det är pengar som styr.

Hur många gånger genom åren har du funderat över varför inte Emil ringde dig den morgonen?

– Vi har sagt det så många gånger, varför ringde han inte oss? Vi hade kommit fram snabbare än ambulansen. Men jag vet varför. Emil hade lärt sig sedan han var liten och älskade att leka med utryckningsfordon både hemma och på dagis, att om man slår sig eller skadar sig, ska man ringa 112. Han litade blint på det och tänkte att det var snabbaste sättet att få hjälp, säger Eva och fortsätter:

– Jag tänker på Emil varje dag; vad hade du gjort nu och vem hade du varit? I bland pratar jag med honom också. I stället för att prata med mig själv eller våra två katter, pratar jag med Emil. Det är lugnande.

I bland tänker hon att hon får svar också.

Eva berättar om dagen då Emil skulle ha fyllt 30 och de hade en minnesstund vid kyrkan med familjen, vänner till Emil och hans konfirmationspräst. Det var i maj och när de stod vid gravstenen började det plötsligt ösregna.

– Vi pausade, fällde upp paraplyer, så slutade det, vi fällde ned paraplyerna, så började det regna igen. Så där höll det på. Som liten var Emil en buspojke som gjorde en del pojkstreck och även som vuxen hade han den där glimten.

– Vi sa, ”det måste vara Emil”.