Man levde ju livet, man dansade, hängde med kompisar, hade bara kul som en 16-åring.
Vi tyckte det var kul att gå på disco på helgerna, både jag och Andrea, min bästa vän.
Vi ville ju såklart gå för vi visste att många av våra bekanta som vi hängde med från olika stadsdelar skulle gå dit.
Så vi förstod att det skulle bli en stor och kul fest.
Vi var ett stort gäng som sammanstrålar där på Backaplan.
Vi var där rätt tidigt och det byggde på med folk hela tiden.
Man kände väldigt många som var där så det var många att hälsa på och hänga med.
Det var superhärlig stämning och kul. Bra musik och man sprang ut och in.
Vi går tillbaka in för att dansa. Vi kommer väl någonstans i mitten på dansgolvet.
Men sen känner vi att det börjar lukta lite rök.
Jag och Andrea reagerar väl när det börjar lukta lite och känner att vi rör oss utåt.
Vi kollar vad som händer.
Men vi hinner inte jättemånga meter ut från dansgolvet innan paniken bryter ut.
Det tar inte många sekunder innan musiken stängs av.
Sen väller rök in i lokalen. Riktig brandrök.
Det blev ganska mörkt i lokalen. Lamporna smällde ur.
Det blev rökfyllt på extremt kort tid.
Vi håller fast i varandra. Vi går utåt.
Men innan vi kommer till kurvan av lokalen, innan det här entrébordet står,
då går det inte att röra sig själv längre.
Man hänger bara med i den här folkmassan och landar på det här bordet.
Där fastnar jag och Andrea.
Alla bara skrek ut. De ville ju ut. Det var ju panik.
Det var inte en chans att komma därifrån. Jag var nedtryckt.
Det var för många överallt. Det kom folk hela tiden.
Så trycket blev jättestort.
Någonstans där tuppade jag av, men vaknade till.
Då är det ganska tyst. Då hör man elden.
Det är extremt varmt. Det brände på en.
Du gick knappt att andas. Du kunde knappt se.
Det var ju bäcksvart. Trycket har ju släppt.
Jag kan ändå ta mig upp från liggande och se rökdykarnas ficklampor.
Eller en går runt i lokalen.
Han väljer att dra upp mig därifrån och ta upp mig i fönstret,
som är precis i anslutning till bordet.
Sen kunde jag ta mig ner via brandstegen på gatan.
Det var först när man tog sig ner för brandstegen att man undrade
vad de andra var. Man förstod inte.
Hade alla kommit ut? Var jag sist? Man hade ingen aning.
Jag tror man var så avtrubbad i det läget.
Det är kaos på gatan. Det är brandbilar, ambulanser.
Folk springer runt hejvilt, skriker och gråter och försöker hjälpa till.
När jag står på gatan och hittar Andreas så sitter vi och kramar om varandra.
Vi hittar varandra och då fortsätter vi att leta efter andra och hjälpa till.
Folk hade inga jackor. Det var kallt. Folk låg på backen.
Vi försökte hjälpa till så gott det gick. Vi var inte så pass skadade.
Vi hade direkt behov av sjukvård eller ambulans.
Vi tog oss hem. Man försökte komma underfund med vad som hade hänt.
Man visste att det var en brand. Man förstod inte att branden var så stor.
Även om man hade sett det utifrån så var det forverkligt.
Jag tror inte man förstod då.
Det var nog dagarna efter med media och familj som ringde.
När man insåg att folk faktiskt hade omkommit så började det sjunka in.
Det var flera av dina vänner?
Nio stycken.
Via min föräldrapojkvän pappa som jobbade på Gårda brandstation.
Han hörde min story. Vad som hade hänt mig under natten.
Vad jag befann mig i lokalen. Hur jag tog mig ut.
Lite händelseförloppet.
Sen fick han höra av sin kollega Reine hans historia.
Då förstod mitt expappa att det här måste vara Linda som plockade ut mig i lokalen.
Det visade sig att det var så.
Men det var Reine som hade lyft upp mig och plockat ut mig.
Så jag och mina föräldrar åkte till Gårda brandstation med en så stor bukett vi kunde hitta.
Och gav till brandmännen att tacka.
Det kändes jättebra.
För jag tror inte många fick den chansen att träffa den som räddade livet på honom.
Den kvällen.
När rättegången drog igång.
Jag tror inte man orkade känna något aggravt mot de här killarna.
Man var där men jag tror att man ville bara gå vidare.
Just det som man kanske reagerade på är att allt det här hände på grund av att man inte fick fri entré till att komma in på ett diskotek.
De gick på baksidan till den andra nödutgången.
Där man då hade tumt lokal på stolar, på bord.
På så mycket som möjligt för att få plats med så många som möjligt på det här diskot.
Det hade man bara ställt i hela trapphuset för nödutgången.
Där väljer de att gå och tända på.
För att förstöra festen helt enkelt.
Det var så sjukt som att det bara var 40 kronor entré.
Och det ledde till den här katastrofen.
Svensktextning.nu