Anna-Lena Joners Larsson Foto: Magnus Hallgren/DN/TT

ANNA-LENA

JONERS LARSSON
ÅLDER: 38 år.
GÖR: Diakoniassistent inom Svenska kyrkan, föreläsare.
BOR: Bollnäs.
FAMILJ: Sonen Tor, 4, och dottern Svea, 3 år.
AKTUELL: Med boken Nazibruden – en sann historia, av Jessika Devert (Harper Collins).

KANSKE HAR DU REDAN SETT MIG PÅ TV. Eller läst om mig? Tänkt negativa saker om mig? Sett mig försöka svara på den fråga som alla ställer: ”Hur kunde det bli på det här viset?” Och jag gör mitt bästa för att förklara.

Jag bär ett kors runt halsen i dag. Ett kristet kors som är symbolen för kärleken till min nästa och tron på förlåtelse. Jag fick det i gåva av en ung kille som flytt från Syrien, överlevt båtresan till Grekland och köpt det till sig själv så fort han kom på fast mark igen.

Nu känns det som jag vaknat ur en ond dröm

För bara några år sedan skulle jag aldrig ha tagit emot det, än mindre använt det. Jag skulle förmodligen inte ens ha skänkt honom en blick, tänkt att han skulle ut ur mitt land och inte komma här och snylta. Det var den typen av åsikter jag hade då, detta ”jag” som stod på scener både i Sverige och utomlands och skrålade om mitt fosterland.

Detta jag som var nynazist.

Man ryser av ordet. Nazist. Är det inte de som gömmer sig i källare och vrår och spyr galla på nätet? Inte kan de väl vara på riktigt? Och promenera omkring här bland oss? Jo, visst gör dom det. Jag tillhörde ett världsomspännande kontaktnät, och gjorde dessutom ”business” genom att turnera med ett av Sveriges vit makt-band, som inte drog sig för att sjunga ”nigger, nigger, nigger – go, go go”. Jag gjorde det själv, grabbade mikrofonen, öppnade munnen och sjöng.

HUR KAN MAN? Jag har ingen bra förklaring och förstår den som dömer mig. Jag dömer mig själv. Min ryggsäck är så fullproppad med skam att jag nästan inte orkar bära den ibland. Det spelar ingen roll att jag på just den konserten ville kräkas efteråt, att orden inte passade i munnen, eller att jag inte passade in där bland alla andra. För att göra allt ännu mer obegripligt så hade jag ett litet barn som väntade hemma.

Man har väl en egen vilja, tänker du kanske. Man vet väl skillnad på rätt och fel. Och så är det ju. Ingen tvingade mig. Men nu känns det som om jag vaknat ur en ond dröm och äntligen kan reagera, vara den person jag skulle varit från början. Innan allt gick snett. Innan jag började skylla min egen olycka på andra.

Det ska sägas att inget hände över en natt.

Barnen ska inte behöva betala för min dumhet

Jag vaknade inte upp en morgon och var nyfödd nazist. Och jag kommer inte från ett hem där de tankarna serverades till frukost. Uppväxten var stökig, jag var en utåtagerande unge som stack hemifrån för tidigt och lierade mig med killar, jobbade utomlands och drev runt. Det fanns inget mål i sikte, ingen större mening.

Jag älskade att festa, tyckte om att stå i centrum. Jag och min bästa väninna åkte runt på festivaler och jag fick upp ögonen för en av killarna på scen som många flockades kring. Sångaren i Svecia. Vad han sjöng om var inte lika intressant som hans egen person, och så småningom blev vi ett kärlekspar. Det var i en situation där han gått ner sig i missbruk och där jag fick ta rollen som räddande ängel. Min kärlek gjorde honom stark igen, och i det växte även jag.

Vi hamnade som i ett annat rus, tillsammans. Plötsligt hade vi stora planer, bandet fick förfrågningar om spelningar och min kärlek äntrade scenen igen i betydligt bättre skick än tidigare.

JAG SÖG ÅT MIG av applåderna och äran och bytte roll från ängel till manager. Här skulle det fixas och skötas och tjänas pengar.

Jag agerade som vanligt drastiskt, gick in med hull och hår i något som jag innerst inne visste var ohållbart. ”Alla har rätt till sin egen åsikt”, intalade jag mig och blundade för texterna, nazisthälsningarna, flaggorna. Jag var aldrig hundra procent med i rörelsen, aldrig hundra procent övertygad, och det tror jag är anledningen till att jag kunnat lämna den bakom mig.

Men visst var jag nära. Mycket nära. Som värst var mina åsikter när jag blev sjuk, först i fibromyalgi och sedan under graviditeten. Jag hade så ont att jag knappt tog mig ur sängen, och samtidigt strulade hjälpen från Försäkringskassan så att vi inte ens hade pengar till mat. Jag kunde inte tro att det var sant, att det fanns pengar till den våg av flyktingar som strömmade in i landet men inte till mig och till min bebis i magen. Jag spred mitt hat på nätet, osade av ilska och missunnsamhet och skyllde allt på alla som inte ”hörde hemma” i Sverige.

PARALLELLT MED det engagerade högerextrema livet kunde jag ändå skämmas när jag umgicks med folk hemma i stan. Jag hävdade att vi var punkare, inget annat. Mina tatueringar i form av ett hakkors och en SS-soldat kunde jag dölja eller visa, beroende på tillfälle. Men folk på stan kallade mig för ”Nazibruden” och insikten om det ohållbara blev allt starkare. Ilskan som gett mig kraft mattades av sedan jag fått min fina son och min fina dotter. Nu var det för dem jag levde – inte för rörelsen eller hatet.

I det här skedet splittrades vi som par, jag blev ensam, pank, psykiskt nergången. Mina tidigare vänner hade vänt mig ryggen, jag hade ingen att prata med.

Mitt i allt det grå mötte jag en

Mina tidigare vänner hade vänt mig ryggen, jag hade ingen att prata med. Och vem skulle bry sig om mig eller mina problem?

Men i allt det grå och sega urskilde jag en famn som var varm, tröstande och accepterande. Kyrkans famn. I landet där tron är på väg att försvinna sveptes jag rakt in i en kraft som gav mig hopp om att det finns ett liv även för någon som gjort det jag gjort, tänkt det jag tänkt. Slumpen ville mig väl.

I BRIST PÅ kläder till barnen hade jag startat Klädbytargarderoben, där föräldrar kan byta kläder med varandra utan pengar emellan. En diakon vid kyrkan bjöd in mig för att prata om ett liknande projekt som han själv drev. Han såg ganska snart vilket skick jag var i, och jag glömmer aldrig det han sa till mig då: ”Alla människor kan bli förlåtna. Den enda synd man inte kan bli förlåten för är att säga nej till kärleken.” Det var oerhört stort för mig, och gav mig den där knuffen jag behövde.

Mina fläckar kommer aldrig att försvinna

I dag jobbar jag som diakoniassistent samt föreläser om min bakgrund, vad jag har lärt mig om hur lätt det är att tappa fotfästet. Hur farligt det är att blint följa sina känslor, utan att lyssna till mage och förnuft. Och hur några videoklipp eller bilder på nätet ligger där för evigt, för alla att se. Som en ständigt belyst skampåle.

TRO NU INTE att jag har förlåtit mig själv ännu. Så enkelt går det inte. Men att så här öppet berätta om mitt förflutna hoppas jag ska vara en väg. Mina fläckar kommer aldrig att försvinna helt, men förhoppningsvis kan min avbön göra skillnad för mina barn. Jag kommer aldrig att kunna dölja sanningen för dem, men jag kan ge dem två sidor av mig själv och eftersom de fortfarande är så små så kommer de bara att minnas den ljusa sidan.

Mina skelett ska inte få stanna kvar och rassla i garderoben

Jag jobbar nästan dagligen med nyanlända svenskar och ser samma önskan i deras ögon som jag vet finns i mina egna. Önskan om trygghet, att kunna ta hand om sina barn, att känna kärlek. Och jag möter ofta det stora missnöje som finns ute i samhället, det som jag själv instämde i.

Jag ser det på Facebook och i kommentarsfält, men numera lägger jag mig inte i diskussionerna.

DET GÅR INTE ATT ARGUMENTERA MOT RASISTER. Det var så jag själv förlorade min bästa väninna, hon klippte tråden mellan oss när jag envisades med att alla fick tycka som de ville. I dag vet jag att hon hade rätt när hon sa: ”Inte till vilket pris som helst, Anna-Lena”.

Mina barn får växa upp med bilden att alla är lika, att alla förtjänar respekt oavsett var de kommer ifrån. Men hälften av tiden bor de hos sin pappa och jag oroar mig förstås för att hans nationalsocialistiska värderingar en dag ska bli deras. Jag kan bara hoppas att barnen gör kloka val när de blir äldre, och för att få kraft och goda råd medan de är små vänder jag mig till både barnavårdscentralen och en barnpsykolog.

Vid ett tillfälle har jag fått höra att någon kallat dem för ”naziungarna” och det gjorde mig förtvivlad. Mina barn ska inte behöva betala för något som deras föräldrar gjort.

Jag vet att jag kallas för ”rasförrädare” och att många anklagar mig för att ljuga om vilket inflytande jag hade, att jag nu söker uppmärksamhet och pengar. Men det finns andra sätt att göra det på, sätt som inte skulle vara lika smärtsamma som det här. I det kan jag trots allt stå väldigt rak och stolt. Mina skelett ska inte få stanna kvar och rassla i garderoben. Jag sätter ut dem på trappan så att alla kan se.

AV KATARINA DANIELSSON, artikeln är ursprungligen publicerad i Femina 03/2017

FOTO Magnus Hallgren/DN/TT

Läs även 

”Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade mitt barns liv”

Magnus, Anna och Marina har en relation: ”Vi älskar varandra alla tre”

Elisabeth: Min otrohet har krossat båda mina äktenskap

”Skilsmässan gjorde mig utfattig – så reste jag mig igen”