Anna-och-Debbie-Burston-med-barn

DEBBIE: Att jag och Anna träffades var mest en lycklig slump. Jag var en 55-årig pensionerad bankdirektör som reste Europa runt i husbil, hon var en 31-årig socialtjänstarbetare som levde singelliv i Malmö. Jag hade ett tjugofem år långt förhållande bakom mig, Anna drömde om att skaffa familj och barn. Och så – pang – slog kärleken ner, där i dörröppningen hemma hos min väninna …

ANNA: Kvällen innan hade jag träffat Debbies kompis på en nattklubb. Hon bjöd hem mig dagen efter och där stod plötsligt Debbie. Så glad, så full av liv, så speciell. Jag kände direkt att jag ville ha henne i mitt liv. Förutsatt att hon kunde tänka sig att bilda familj. Och bosätta sig i Sverige…

Vi vill bara få njuta av att vara en familj

D: Det var verkligen omedelbar kärlek. Anna var allt jag drömt om. Samtidigt fanns varken ”barn” eller ”Sverige” på min framtidskarta. Så jag gav mig iväg med husbilen igen, med siktet inställt på Ryssland. Men efter två veckor, och intensiv mobilkontakt, var jag tillbaka i Malmö. Nu övertygad om att det var Anna jag ville leva med. Jag friade två månader senare och i maj 2014 firade vi ett fantastiskt bröllop i Malmö, med familj, vänner och SVT som följde oss för programmet Bröllop med Kakan. Men det var också här vi började märka av hur vi skilde ut oss som lesbiskt par. Först var det min kyrka i England som inte ville viga oss, vilket var en stor sorg då kyrkan alltid varit viktig för mig. Sedan fick vi nej när vi ansökte om assisterad befruktning i Sverige. Som partner till Anna, som skulle bära barnet, fick jag vara max 56 år gammal. Jag var 57. Vi blev jättebesvikna. Det finns ju många män som blir pappor både vid 60 och 70 års ålder!

A: Vi sökte oss till en IVF-klinik i Köpenhamn, och är väldigt glada över att den möjligheten fanns. Processen blev lång, vi gjorde flera misslyckade försök som kostade oss många tårar – och mycket pengar – men efter ett och ett halvt års emotionell bergochdalbana kom hon, vår lilla Holly.

Om jag går bort kan myndigheterna ta barnen från Debbie

D: Och där hade allt kunnat stanna. Vid lyckan i att äntligen vara en familj och få njuta av den första tiden tillsammans. Men direkt efter födseln fick vi veta att det skulle bli väldigt svårt för mig att bli vårdnadshavare till Holly i Sverige. Eftersom hon blivit till genom assisterad befruktning utomlands var det bara Anna som enligt svensk lag kunde registreras som juridisk förälder och vårdnadshavare. Dessutom blev vi kallade till Familjerättsbyrån för en faderskapsutredning – trots att vi valt en anonym donator och trots att vi hade med oss alla erforderliga dokument från IVF-kliniken. Att fråga en lesbisk kvinna, som dessutom är gift, om hon legat med några män under tidsperioden då Holly blev till … Särskilt för mig, som är kristen, kändes det djupt ovärdigt. För ett heterosexuellt par i samma situation hade mannens samtycke till insemination räckt för att han skulle godkännas som pappa till barnet. Tala om diskriminering!

Endast Anna står som juridisk vårdnadshavare till de tre barnen i nuläget.

Endast Anna står som juridisk vårdnadshavare till de tre barnen i nuläget.

Läs även: Så ser lagstiftningen ut kring assisterad befruktning i Sverige och utomlands

A: Att jag är registrerad som enda vårdnadshavare innebär att vi inte kan dela på sådant som andra föräldrar kan. Blir barnen sjuka måste jag ta dem till sjukhuset, krävs målsmans underskrift är jag den enda som får skriva på. Och värst av allt: om jag skulle gå bort kan myndigheterna rent tekniskt ta barnen från Debbie. Det enda sättet hon kan registreras som barnens vårdnadshavare på är genom en så kallad närståendeadoption, men den processen tar tid. Dessutom måste Debbie bli svensk medborgare, vilket hon ännu inte blivit.

Tills processen är över står livet lite på paus

D: För mig är detta en viktig principfråga. Jag ska inte behöva adoptera mitt eget barn! I England var det inga problem att registrera Holly som min dotter då de, liksom många andra länder, tillämpar så kallad faderskaps presumtion. Men i Sverige, utåt sett ett så modernt och liberalt land, har man kvar den här föråldrade lagstiftningen. Det gör mig så arg. Varför ska vi, som hbtq-familj, behandlas annorlunda?

A: Vi anmälde Malmö stad till Diskrimineringsombudsmannen, som i sin tur har lämnat in en stämningsansökan mot familjerätten. EU:s likabehandlingsdirektiv, som står över den svenska lagstiftningen, har man nämligen inte tagit hänsyn till när man nekat Debbie att bli vårdnadshavare. Vad utfallet blir där kommer vi inte att få veta förrän i slutet av året. Vi överklagade också, med stöd från Malmö mot Diskriminering, Skatteverkets beslut att inte erkänna Debbie som juridisk förälder. Det gick hela vägen till Högsta Förvaltningsrätten, men i december fick vi avslag.

D: Hela processen har varit så frustrerande. All byråkrati tar så lång tid. Och även om vi fått höra från flera håll att lagstiftningen är föråldrad så är det ingen som har tid eller tillräcklig motivation att driva frågan politiskt. I England finns det en helt annan ”fighting spirit” när det handlar om diskriminering och minoritetsfrågor. Där skulle aldrig något sådant här accepteras, folk skulle protestera på gatorna!

A: Här visar sig en tydlig skillnad mellan oss. Jag är mer ”den fogliga svensken”, som är rädd för konflikter och gör som jag blir tillsagd. Men jag beundrar Debbie för att hon tar striden, även om jag ibland kan känna mig trött och uppgiven. För allt det här påverkar ju vår relation. Alla mejl, formulär, samtal och möten … Det tar mycket tid och kraft, som vi helst hade velat lägga på att ”bara” vara en vanlig familj.

D: Jag är inte så lätt att tysta, nej. Samtidigt har jag en känslig sida, som påverkas oerhört mycket av det här. Jag har fått högt blodtryck och känner ofta smärtor över bröstet. Oron inför framtiden, kring allt praktiskt under barnens uppväxt, kring testamenten och arv, kring allt som kan hända med Anna och mig… Nu har jag börjat gå i terapi men det kostar ju också på, både psykiskt och ekonomiskt.

A: I februari blev vi föräldrar igen, till John och Jack. Donatorn är den samma som för Holly, så de är helsyskon. Förhoppningen är att Debbie snart ska kunna sälja sitt hus i England och att vi ska flytta ut på landet. Fram till dess, och tills hela den här processen är över, står livet lite på paus. Vi försöker njuta av de små lyckliga stunderna med barnen: när Holly plötsligt säger ett nytt ord, när vi går ut med vagnen i parken, när vi umgås med familj och vänner. Glädjas över att vi, trots den trista baksidan, har tre underbara barn.

Debbie och Anna Burstons barn, dottern Holly och småbröderna Jack och John.

Holly med småbröderna Jack och John.

D: Jag brukar fantisera om framtiden när jag ligger i sängen, med Hollys lilla hand i min. Hur jag spelar fotboll med henne och pojkarna vid huset vid havet. Hur hon får växa upp och kanske bli Sveriges första kvinnliga statsminister! Och jag hoppas verkligen att jag får vara med och uppleva allt det här, som hennes – och pojkarnas – mamma. Det kommer jag att fortsätta kämpa för. Til the end of the day.

ANNA & DEBBIE BURSTON

Ålder: 37 och 63 år.
Familj: Dottern Holly, 2 år, sönerna Jack och John, födda i februari 2018.
Bor: Malmö.
Gör: Anna är föräldraledig verksamhetschef på socialtjänsten, Debbie är pensionerad bankdirektör. Tillsammans driver de Holly’s Law, kampen för att icke-biologiska mammor i samkönade föräldrapar inte ska behöva adoptera sina barn för att räknas som juridiska föräldrar efter IVF-behandling utomlands. Samt att Sverige ska tillämpa faderskapspresumtion för alla, inte bara heterosexuella föräldrar.

AV LINDA UNNHEM

FOTO HELÉNE LINSJÖ

Denna artikel publicerades först i Femina nr 08/2018. 

Läs även:
Annika Leone och Cilla Holm startar podd om barnlängtan

Charlotta fick cancer två gånger: Nu börjar jag våga drömma igen

Michael Bindefeld om surrogatprocessen: Vi hade en enorm barnlängtan