Det preliminära resultatet var så omskakande att studien fick avbrytas i förtid. För att få en tydligare bild av varför mellan 450 och 500 barn dör i magen (och oftast i slutet av graviditeten) varje år, skulle en grupp svenska forskare jämföra skillnaderna på om förlossningen sattes i gång i graviditetsvecka 41 eller 42.

De kvinnor som sa ja till att delta i studien delades upp i en 41-grupp och en 42-grupp och det var när sex barn i den grupp som lottats till den senare igångsättningen hade avlidit som studien stoppades. När resultatet publicerades i The British Medical Journal var det med forskarnas slutsats: igångsättning i vecka 41 borde erbjudas gravida som en åtgärd att minska risken för att barn dör.

En gränslös lycka

När Emmy Tegelström från Mellerud i april 2016 fick positivt besked på graviditetstestet var lyckan total. Hon och maken Marcus såg fram emot att bli föräldrar. De följde fostrets utveckling på vecka för vecka-sajterna, räknade ner och längtade.

– När vi fick veta att det var en flicka gav vi henne namnet Alexandra Marina. Alexandra efter min syster Sandra och Marina efter Marcus syster, berättar 28-åriga Emmy som mådde bra genom hela graviditeten.

Emma Tegelström sökte hjälp i vården när hon i slutet av graviditeten upplevde minskade fosterrörelser. FOTO: Privat

 

Både hon och flickan i magen hade följt sina tillväxtkurvor när Emmy plötsligt i slutet av graviditetsvecka 38 upplevde att bebisen verkade röra på sig mindre. Hon berättade om sin oro på mödravården och blev skickad på vidare undersökningar, där beskedet blev att allt såg normalt och bra ut med fostret, men att Emmys blodtryck  låg lite högt.

”Ta två Alvedon”

Men hon kände sig inte bra, tvärtom. Två veckor senare när den blivande förstagångsmamman hade gått över tiden började hon må sämre. Emmy Tegelström kände sig hängig med en diffus sjukdomskänsla i kroppen och en ny stegrande oro över minskade fosterrörelser. Hon blev skickad vidare till förlossningen på Näl i Trollhättan där den stressade läkare hon fick möta efter provtagning och undersökning med CTG (en elektronisk övervakningsapparat som mäter barnets puls), inte var lika bekymrad.

– Han sa att jag förmodligen hade en förkylning och rådde mig att åka hem och ta två Alvedon, berättar Emmy som hade svårt att hantera beskedet. Hon är utbildad sjuksköterska själv och ”vet vad en förkylning är”, som hon uttrycker det. Men hela situationen fick henne att känna sig liten, som att hon oroade sig i onödan.

– Först var jag förbannad. Jag upplevde ett dåligt bemötande överlag och kände att det här var något annat men landade i att det väl bara var jag som var nojig och överdrev. Jag lyssnade och litade på läkaren.

Skrek rakt ut

En vecka senare. Emmy var i 41+6 när värkarna satte igång. Marcus var på jobb utanför stan och kastade sig iväg hem trots vårdpersonalens uppmaning: ”Var hemma så länge du kan”. Marcus hade anslutit och de hade fått plats på en sal när barnmorskan lade CTG-dosan på Emmys mage för att lyssna på barnets hjärtljud. Aldrig kommer hon glömma barnmorskans ögon som inte klarade att möta hennes eller läkarens ord, som fick ge beskedet.

– Jag beklagar men barnet är dött.

– Hela världen rasade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag skrek rakt ut, berättar Emmy Tegelström som därefter tvingades genomgå en vaginal förlossning, en upplevelse hon önskar att ingen människa skulle behöva utsättas för. Inte bara för att förlossningen i sig var en smärtfylld fasa över flera timmar.

– Men att veta att du föder ett barn som inte lever. När hon skulle tas ut med sugklocka tänkte jag ”kanske har de fel, kanske hon lever ändå” och när de lade henne på bröstet vädjade jag ”skrik, snälla skrik”.

Men det var knäpptyst i salen. Ett första ljud från ett nyfött barn som aldrig kom.

Efter svensk forskarstudie ändras riktlinjerna för igångsättning. Foto: Melker Dahlstrand/TT

Sverige är det land i Europa som av tradition har flest födslar i vecka 42. I exempelvis Danmark sätter man igång förlossningar allra senast i vecka 41. Att barn avlider under överburenhet är tio gånger vanligare än plötslig spädbarnsdöd.

Att standarden för igångsättning efter den så kallade Swepis-studien bör ändras från 42 till 41 är det är upp till sjukhusen i varje region att ta ställning till – och är en resursfråga för redan hårt belastade förlossningskliniker.

Resursbrist sätter stopp

När tidningen Vårdfokus skickade ut en enkät till samtliga regioner svarade drygt hälften, 10 stycken, att de saknar tillräckliga resurser för att klara av fler igångsättningar (som enligt tidningen uppgift skulle innebära ungefär 10 000 fler igångsatta förlossningar om året). Endast Gotland och Värmland ansåg att man kommer att klara omställningen med befintlig personal och lokaler. Sju regioner uppgav att de är osäkra och tre sjukhus i Falun, Göteborg och Uppsala har hörsammat studien och gjort förändringen. Resten av landets förlossningssjukhus fortsätter som vanligt.

Istället för att åka hem från BB med en nyfödd, tvingades Emmy och hennes man planera för en begravning. FOTO: Privat

För Emmy Tegelström i Mellerud kommer förlusten av ett barn finnas med för resten av livet. Den 26 januari i år var det tre år sedan hon och maken förlorade Alexandra Marina, en flicka med mammas mun och näsa och pappa Marcus ögonform men som föddes utan andetag.

Orolig hela graviditeten

I dag har de blivit föräldrar igen. I maj 2018 föddes lille Joel, en pigg och glad kille, som förlöstes efter att Emmy krävt att bli igångsatt i vecka 38 – och efter en graviditet där hon var orolig från dag ett.

– Vi vågade inte planera för något alls. Jag var nervös inför varje ultraljud: vad ska de hitta den här gången?

 

I maj 2018 blev Emmy Tegelström och hennes Marcus föräldrar till lille Joel. Foto: Privat

Någon dödsorsak kom man aldrig fram till och Emmy och hennes man valde att inte anmäla vårdens bemötande men i efterhand har de tänkt mycket på varför man inte gjorde ett ultraljud när hon sökte för minskade fosterrörelser en andra gång. Eller hur det hade blivit om riktlinjen på 41 veckor hade gällt.

– Klart att de tankarna har kommit i efterhand. Vad som hade hänt om jag hade blivit igångsatt när jag sökte i 40+6 och saken diskuterade men man landade i att jag ”kunde få en tid när jag gått tiden ut”. Då kanske jag hade haft en levande liten flicka idag. Det var man inte men bara att man inte vet, säger Emmy Tegelström som är försiktigt positiv till de nya riktlinjerna.

– Jag vill se statistiken över fosterdöden. Jag vill se om det blir en minskning på de här 500 fallen varje år men jag tycker att man åtminstone ska erbjuda kvinnor att bli igångsatta i vecka 41. Samtidigt är det en arbetsmiljöfråga,  säger Emmy Tegelström som har tagit sin mörka erfarenhet med sig i arbetslivet.

Emmy som har en examen på sjuksköterskeprogrammet läser just nu till barnmorska och gör sin praktik på mödravården.

– Först trodde jag att det var omöjligt att jag skulle klara det efter vad jag var igenom. Men nu känns det

hundra procent rätt. Jag brinner för att hjälpa andra och vill inte att någon ska behöva få ett sådant bemötande i vården som jag fick.

 

 

Fakta/Swepis-studien 

• Studien skulle ha pågått mellan 2015 och 2018 och inkludera 10 000 gravida men stoppades efter två år. Då hade drygt 2 700 gravida kvinnor som gått över tiden inkluderats i studien och lottats till att få förlossningen igångsatt antingen i vecka 41 (tidig grupp) eller vecka 42 (sen grupp).

• Fjorton sjukhus i landet engagerades och studien förväntades pågå under lång tid. Men avbröts i oktober 2018  av etiska skäl.

• Orsaken var att fem barn i den sena gruppen hade dött intrauterint (i mammans mage) och ett barn avled inom en vecka efter förlossningen.

• Runt 20 procent av gravida kvinnor går över tiden på 40 veckor.