För tio år sedan ställde Gitte frågan till sin mamma Nini om hon hade lust att flytta ihop med henne och hennes yngsta barn. Det tyckte Nini var en bra idé.

Foto: Claus Peukert

Det fanns inte på kartan. Hade någon frågat dem när Gitte flyttade hemifrån, 16 år gammal, hade de svarat att de aldrig skulle bo tillsammans igen.

För som Gitte Jarlholm, 57, säger:

– Jag var ju den upproriska i familjen, den som flyttade hemifrån tidigt och reste jorden runt.

– Ja, vi hade en del konflikter, säger Nini Paridon, 80, som till för tio år sedan var säker på att om hon någon gång skulle bo med en av sina fyra döttrar igen så skulle det vara med Helle, den näst äldsta. Hon var nämligen den som sa ”Du ska aldrig bo ensam mamma”.

Men så blev det inte. För tio år sedan hade både Gitte och Nini blivit ensamma. Gitte efter en skilsmässa och Nini efter att ha förlorat sin man. Gitte ringde och frågade sin mamma om hon inte hade lust att flytta ihop med henne och hennes yngsta barn, som då fortfarande bodde hemma. Det tyckte Nini var en bra idé.

– Jag har aldrig bott själv. Jag gifte mig och fick barn tidigt, det har alltid varit viktigt för mig att vara något för någon annan och att det fanns någon hos mig, gärna en hel flock. Hon bestämde att hon ville ha en stor familj redan när hon var liten.

– Det hör nog ihop med att jag växte upp hos min mormor som enda barnet. Så det vara bara härligt för mig att kunna vara nära min dotter och mitt barnbarn. Jag hade nog också haft svårt för att bo själv, tillägger hon.

Egna liv

Gitte och Nini hyrde in sig på ett gammalt pensionat i Liseleje på danska Nordsjälland. De första två åren bodde de under samma tak och delade kök, badrum och vardagsrum. Som ett riktigt kollektiv. Varannan vecka hade de barn hemma. Hyresvärden bodde i en tillbyggnad.

Vi har ju våra egna liv och våra vänner

Vi har ju våra egna liv och våra vänner

Sedan köpte Gitte egendomen, hyresvärden flyttade, och Nini fick en egen avdelning med kök, bad och vardagsrum. Men de fortsatte med att äta tillsammans, och de går in och ut hos varandra utan att knacka. Och det är fortfarande Nini som handlar, lagar mat och sköter trädgården.

– Den enda riktiga skillnaden är att jag nu måste städa i min egen avdelning, säger Gitte med en glimt i ögat och understryker att Nini är en jättestor hjälp för henne i vardagen.

– Det är jag som drar hem hyran och mamma som står för allt här hemma, även trädgården. Det hade jag inte klarat själv. Och så myser vi, det är härligt att veta att mamma inte är ensam, säger hon. Nini nickar.

– Det är också skönt för mig. Men vi har ju också våra egna liv och våra vänner. Vi berättar inte för varandra om vi går till bageriet, tar en promenad på stranden eller dricker kaffe hos en väninna. Så vi är inte som ett gift par. Men om vi inte kommer hem till middagen eller om vi åker bort ett par dagar så säger vi det.

Självklart har allt inte varit okomplicerat. Gitte måste till exempel ha tagit ett stort andetag när Ninis flyttlass kom. I två stora lastbilar.

– Man var tvungen att smörja sig med vaselin för att komma genom vardagsrummet. Men å andra sidan hade Gitte själv inga möbler vid den tidpunkten och Nini har lugnt och stilla gjort sig av med sakerna.

Behöver inga regler

Gitte har också fått vänja sig vid att ha huset fullt när systrarna kommer på besök med män, barn – och Ninis åtta barnbarnsbarn. Men så har hon lyckligtvis Confetti, sin frisörsalong på bakgården. Där får inga barn komma in.

– Så har det alltid varit. Det var likadant när mina egna barn var små. De var bara med på mitt jobb när de var sjuka.

Med mamma Nini är det annorlunda.

– Om det kommer in någon i salongen som hon känner så ringer jag alltid henne. Nini känner flera av Gittes kunder för när de flyttade ihop var Gitte matchmaker. ”Vad säger du om att dricka en kopp kaffe med mamma?” frågade hon de kunder som hon trodde skulle komma bra överens med hennes mamma. Det funkade. Gittes partner kommer också bra överens med Nini.

– För honom är Nini bara som en del av mig, och han uppskattar att dricka ett glas rödvin med henne.

Faktiskt har Gitte och Nini ­inte grälat en enda gång på de tio år de har bott tillsammans.

– Det har gått bra ända från början, utan att vi någonsin satt oss ner och bestämt några regler. Utom vem som skulle ha vilket rum, säger Gitte.

Kanske är det för att de alltid varit ärliga mot varandra. Och så hjälper det säkert att Gitte har en selektiv hörsel och att Ninis mamma-kommentarer rinner av henne innan hon hinner bli irriterad.

– Det har bara motsatt effekt. Jag är ju fortfarande en Pippi Långstrump-typ och mamma är den som anpassar sig. Hon fick vänja sig vid att jag i början också hade ett behov av att vara själv, när vi inte hade barn hemma, säger Gitte, som först och främst upplever det som en stor frihet att bo tillsammans med sin mamma.

– Vi vet var vi har varandra, och vi försöker inte ändra på varandra, säger Gitte.Nini nickar. De är överens om att de ska bo tillsammans till slutet.

Vad gäller slutet finns det inget osagt.

– Det finns inget vi inte har pratat om.

Anette och Ellen bor ihop.

Foto: Claus Peuckert

Redan när sa Annette var liten sa hon till sin mamma: ”Du ska aldrig bo ensam mamma”. Och nu bor hon med sin mamma Ellen.

Du ska aldrig bo ensam mamma. Så sa Annette Eriksen, 61, till sin mamma, redan när hon var en liten flicka. Och det har hon hållit fast vid ända sedan dess. Hon vet egentligen inte varför, men Ellen Eriksen, 90, har ett förslag:

– Jag tror att det är för att det ligger djupt i dig att hjälpa och ta hand om andra.

– Hm, gör det? frågar Annette, liksom för sig själv.

Men så inser hon det. Hon har aldrig satt sig själv i ett omsorgsfack men hon är villig att göra mycket för sina medmänniskor.

– Och det har jag nog inte fått från någon främmande människa, ger hon igen.

– Nåja, säger Ellen, som själv har ett långt yrkesliv som sjuksköterska bakom sig.

Annettes pappa var läkare, och när hon var två år öppnade föräldrarna mottagning i hemmet, något som präglat henne.

Knackade på fönstret

– Man fick ta mycket hänsyn. Vi fick inte vara inne i vardagsrummet när det var patienter i mottagningen, för vardagsrummet låg alldeles bredvid mottagningen. Och på den tiden var det inte samma fasta arbetstider som i dag.

– Folk kom och bankade på dörren mitt i natten. Eller kastade sten på våra fönster, minns Ellen.

Bara när hennes mormor från Jylland var på besök fick Annette och hennes lillebror vara i vardagsrummet. Det var hon flera gånger om året och ofta flera veckor i taget.

– Hon var där så mycket att hon hann bli en del av vardagen. Det betydde mycket för oss barn, säger Annette, som alltid satt stort värde i familjen och långa, nära relationer.

Om hon hade bott själv eller på äldreboende hade jag kört dit varje dag

– Jag möter många i mitt arbete som mentor, som inte har någon kontakt med sin familj. Det har jag svårt att förstå, säger Annette, som valde att flytta tillbaka till sin hemstad, nära familjen, när hon hade avslutat sina universitetsstudier.

– Det är roligt att förutom två år i Köpenhamn och två år i Stockholm så har vi alltid bott nära varandra. Annette ler kärleksfullt mot sin mamma.

Ellen blev änka när Annette fortfarande studerade. Då var det viktigt för henne att visa att hon kunde klara sig själv. När Annette flera år senare skilde sig från pappan till sina två söner, flyttade hon och Ellen ihop som vuxna för första gången.

– Min nye man hade en trelängad gård. Där bodde vi i huvudbyggnaden, hans föräldrar i ena flygeln och min mamma och hennes nya man i den andra. Vi hade våra egna hushåll men vi umgicks och det fungerade väldigt bra, berättar Annette.

Ellen njöt av att vara nära sina barnbarn.

– När de kom hem från skolan kom de och knackade på fönstret och frågade om jag gjorde plättar.

När pojkarna var i tonåren tog förhållandet mellan Annette och hennes nye man slut och hon flyttade till ett eget hus med dem. Ellen bodde kvar på gården tills hennes man flyttade till äldreboende. Det är tre år sedan. Pojkarna hade flyttat hemifrån, Ellen närmade sig 90 år och började bli skörare. Annette erbjöd sin mamma att flytta in hos henne, Ellen sa ja.

De har alltid haft ett bra förhållande och Annette har lärt sig att sätta sina gränser. Hon flyttade till övervåningen och gav vardagsrummet till sin mamma. Arbetsrummet i anslutning till vardagsrummet blev Ellens sovrum. Köket med matplats delar de. Lyckligtvis tycker båda om grön, välkryddad mat.

– Det är viktigt, det har vi pratat mycket om.

Hjälps åt när det går

Som utgångspunkt står Annette för matlagningen. Ellen tar över när hon orkar. Det betyder mycket för Annette, men Ellen vill bidra mer.

– Jag kan känna mig som en belastning, men Annette säger att jag inte är det.

– Och det menar jag. Det är mycket smidigare för mig att min mamma bor här. Om hon hade bott själv eller på äldreboende hade jag kört dit varje dag. Nu är vi tillsammans, det är mycket bättre. Och så har vi det trevligt ihop, går promenader och spelar kort.

Nu är vi tillsammans och det känns mycket bättre

Självklart innebär det kompromisser. Ellen älskar att lyssna på radio, men hon vet att Annette gillar när det är tyst så hon väntar med att skruva upp ljudet tills Annette kört till arbetet. Och även om hon har varit uppe i flera timmar när Annette vid halv sjutiden kommer sömndrucken till köket så väntar hon med småpratet.

I gengäld gör Annette allt för att vara hemma på kvällarna. Men av princip säger hon aldrig när hon ska komma hem.

– Det är nödvändigt för att jag inte ska känna mig pressad.

Från lördag kväll till söndag middag är Annette hos sin vän som bor i närheten. Då kommer Annettes bror gärna och kör en tur med Ellen. Hennes man lever inte längre och de flesta av hennes gamla vänner har gått bort. Men Annettes vänner finns kvar och dem delar hon gärna med sin mamma. Det är värdefullt för Ellen.

– Det är vidunderligt. Jag känner mig väldigt privilegierad, säger hon.

– Det gör jag också mamma, säger Annette. Nu är vi tillsammans och det känns mycket bättre.

Familjen får allt större betydelse

Bella Marckmann är forskare och sociolog och har forskat om familjer och relationer mellan de vuxna generationerna. Hon har själv vuxit upp med sin mormor på gården.

Hon ser tendenser till att familjen får större och större betydelse och att relationerna mellan de vuxna generationerna blir mer jämställda och mer liknar vänskapsrelationer. Det ger goda förutsättningar för att bo tillsammans över generationsgränserna och kan medverka till att fler vuxna barn och deras föräldrar väljer att flytta ihop.

– Den goda relationen kräver jämbördighet och balans. I antropologin säger man att relationer skapas genom utbyte. Det kan vara utbyte av gåvor, men kan också vara utbyte av uppmärksamhet, tid och kärlek. Oavsett vad som utbytes ska utbytet gå åt båda hållen och det är bäst för en relation att det hela tiden är oklart vem som är skyldig vad. Det ska helst vara lite grumligt.

När det gäller relationen mellan barn och föräldrar så tyder mycket på att relationen när barnet flyttar hemifrån är särskilt viktig.

– Det gäller för föräldrarna att vara nära men inte lägga sig i för mycket. Om det lyckas så har de flesta ett supergott och vänskapligt förhållande, säger hon.

Bella Marckmann säger också att det måste vara frivilligt att flytta ihop över generationsgränserna för att det ska bli bra. Dagens höga livslängd spelar också in för våra boendeformer.

– De flesta av oss flyttar när andra saker i våra liv förändras. Ju längre vi lever desto större chans att det kommer en tidpunkt senare i livet när det blir meningsfullt för vuxna barn och deras föräldrar att bo ihop.

Svensk bearbetning: Moa Bejersten

Läs mer:

Petra Mede om att få barn som 43-åring: ”Förstår inte hur jag tänkte innan”

Titiyo om att bli mamma vid 50: ”Det är ingen dans på rosor”

Vlad, 21, är homosexuell och riskerar sitt liv i Armenien – nu ska han utvisas