Nour El Refai

I inledningen av nya filmen Lyrro – Ut & invandrarna: Nour El Refais karaktär vandrar i öknen, på flykt mot något bättre.

I verklighetens Lund år 2006: Nour påbörjar sitt livs största resa, omedelbart efter studenten. Fylld av kärlek från en villkorslöst älskande mamma och med knappt ett öre på fickan tog hon sig till Stockholm. Distansen: drygt 60 mil. Påföljden: omätbar. För hon hade en talang och en dröm. Om teatern, om att försvinna in i olika roller, om att underhålla, om att skådespela.

– Jag tänkte att det är i huvudstaden alla auditions finns, så om jag ska få skådisjobb är det dit jag måste flytta. Klart att mamma fick panik och tyckte att det var jättejobbigt. Jag hade ju varken pengar eller arbete och hon hade inga pengar att rycka in och betala en hyra med om jag inte skulle kunna. Jag tänkte att jag får väl ta något ströjobb i början, säger Nour när vi träffas i dag, drygt 12 år senare.

Lyrro

Ur sketchfilmen Lyrro – in- och utvandrarna.

Vi sitter vid ett bord i Spegelsalen på Berns i Stockholm. Nour bär starkt rödmålade läppar och känns lika nonchalant cool som inbjudande. Hon minns tillbaka till den där första tiden. Branschen hon drömde om var allt annat än självklar att kunna bli en del av, och erbjuder långt ifrån trygga anställningar och feta löner till en början. En bransch som få lyckas i. Och med tanke på Nours tuffa bakgrund kan det tyckas vara en djärv dröm.

– Men min mamma sa aldrig det till mig. Det är rätt fantastiskt faktiskt. När jag spelade i en pjäs i skolan kunde hon säga: ”Du var bäst, de andra var inte ens i närheten av dig.” Jag växte upp väldigt långt ifrån Jante. Och jag vet inte om mamma överdrev, men jag inbillade mig i alla fall att jag hade en talang.

Att mammas visshet inte var någon överdrift skulle snart visa sig. För med Nours talang, toppad med en stark kämparvilja och skicklighet, behövde det aldrig bli tal om några ströjobb i Stockholm. Redan som 18-åring började Nour att få roller. Humor-, teater- och program- ledarroller. Snart stod hon som sidekick på Melodifestivalens scen, fick svenska folket att skratta i Hus i helvete och levererade briljanta repliker i underhållningsprogrammet Parlamentet.

Nour el Refai

I Melodifestivalen 2014 med Björn Gustafsson.

I dag inkluderar cv:t otaliga stand up-framträdanden, roller i tv-serier som Beck, Johan Falk och Bonusfamiljen och prestigefulla scenprojekt som Amadeus i föreställningen Mozart och Lillebror i Karlsson på taket på Dramaten. Dessutom är hon föreläsare samt avslutade förra året sin årslånga egenföreställning En komisk depression. Och än är hon bara 30.

Jag skämdes mycket för att vi inte hade det som andra när jag var liten

I ett rum intill Spegelsalen, kanske i Röda rummet, finns denna dag Peter Dalle, hjärnan bakom den film som Nour just nu är aktuell med, Lyrro – Ut & invandrarna. Nour har jobbat med Peter Dalle tidigare men att få bli en del av det näst intill kultförklarade Lorrygänget var extra smickrande och väldigt roligt. Filmen bygger på sketcher där Nour får spela flera olika roller. Karaktärer som skiljer sig åt ordentligt, det är det hon gillar bäst. Och filmens tema ”en nutidsbetraktelse om människors längtan efter lite grönare gräs” engagerar henne djupt:

– Å ena sidan har vi ju riktiga problem i världen när folk måste fly från krig och död. Å andra sidan lever vi i en värld av överkonsumtion, alltid på jakt efter något bättre, något exklusivt. Och så finns det människor som inte har någonstans att bo.

Livet är paradoxalt, orättvist och det där med att önska att det såg annorlunda ut kan Nour känna igen sig i.

– Jag skämdes mycket för att vi inte hade det som andra när jag var liten. Men vi hade väldigt roligt tillsammans, min mamma, mina tre bröder och jag.

Även om barndomen var omåttligt kärleksfull och glädjefylld växte Nour upp i en verklighet där mamma jobbade dubbla pass som städerska för att ensam ta hand om fyra barn.

– Det finns det man kallar för arbetarklass, där det är tufft ekonomiskt. Men så finns det fattigdom på riktigt, underklass, där man inte ens är säker på om man har mat för dagen. Att ha två föräldrar som har egna löner går inte att jämföra med en ensamstående kvinna på en städerskalön som ska kunna ge fyra barn allt vad de behöver, säger hon.

I dag ser standarden för Nour helt klart annorlunda ut, men ändå bor hon kvar i samma hyreshus i Traneberg som hon flyttade in i när hon kom till Stockholm som 18-åring.

– Insidan har blivit lyxigare. Jag bodde först i en etta och nu bor jag i en minst dubbelt så stor tvåa. Att jag har tillbringat hela mitt vuxna liv där känns häftigt. Och om jag skulle bli låginkomstintagare igen skulle jag kunna bo kvar där, det kan inte tas ifrån mig.

Kontrasten är påtaglig. Som liten fick Nour ofta nervöst stå bredvid sin mamma i kassan och skamset ställa tillbaka varorna i hyllorna om pengarna på kontot inte räckte. Numera behöver Nour aldrig ägna en tanke åt att det skulle inträffa igen.

– Alla som säger att pengar inte betyder någonting är folk som inte vet hur det känns att inte ha pengar. Att vara rik eller jätterik gör ingen skillnad, men att vara livrädd för att inte ha pengar som räcker veckan ut – det ger panik. Att veta att jag aldrig kommer att behöva ha det så igen är en enorm trygghet. Och att jag kan hjälpa min mamma och mina syskon så att de inte heller behöver känna det betyder mycket.

Min lägenhet är som skräddarsydd för mig, där är alla saker mina och jag bestämmer exakt hur det ser ut

Sedan många år har Nour ett förhållande med komikern Henrik Schyffert, men de har valt att inte bo ihop.

– Vi bor isär för att vi har den ekonomiska möjligheten. Min lägenhet är som skräddarsydd för mig, där är alla saker mina och jag bestämmer exakt hur det ser ut. På samma sätt har han sitt. Det är som när man var liten och hade eget rum där man kunde vara för sig själv ett tag. Det är väldigt lyxigt. Jag tänker att jag ska ha det så, så länge det känns så här gött. Jag och Henrik bor ändå ganska nära varandra och ses hela tiden.

Nour el refai henrik schyffert

Med kärleken Henrik Schyffert.

Dessutom slipper de på det här sättet många av vardagsbråken.

– I relationer tjafsar man ju ofta om så kallade skitsaker men jag fattar det för dessa ”småsaker” är ju ändå jätteirriterande! Vi har gemensamma vänner som tycker att vi är så otroligt olika, och det är klart att det är en utmaning att slå ihop det. Om han och jag skulle flytta ihop skulle det vara för att flytta in i något fetare tillsammans, men just nu kan det inte bli så mycket bättre.

Nour drar det mörka håret bakom örat och väntar på min nästa fråga. Det är som att hon vet exakt vad hon ska svara och exakt när hon svarat färdigt på varje fråga. Var kommer den där självsäkerheten ifrån?

– Jag har en grundtrygghet i mitt yrke där jag känner att det inte går att komma åt mig. Om det står i en recension att jag varit dålig så tänker jag att det får stå för skribenten. Att det inte spelar någon roll, för jag försörjer mig ändå på det här, jag kan det här.

– Däremot finns det andra sammanhang där jag vacklar. Framför allt de sociala. Nu när du intervjuar mig har jag skön kontroll över situationen: du frågar, jag svarar. Skulle vi slå följe till tunnelbanan efter intervjun skulle det bli tufft för mig.

Jag kanske upplevs som otrevlig fast jag bara är rädd

Förklaringen är att Nour har social fobi, en diagnos hon fick som 16-åring.

– Jag vill helst umgås med samma människor, jag vill inte hamna i nya konstellationer. Mina vänner vet att jag kommer att ha panik om jag ska gå på deras födelsedagsfest eller bröllop. Men jag är ju deras kompis så jag kommer. Eller ibland ballar jag ur och avbokar, men då blir inte de arga på mig. De vet hur jag fungerar.

Nour el refai

Nour lider av en kronisk depression och äter anti-depressiv medicin.

– Och om jag kommer kan det hända att jag sitter tyst och är jätteblyg och beter mig jättekonstigt. Jag kanske upplevs som otrevlig fast jag bara är rädd. Då kan jag börja tvivla på min personlighet; varför kan jag inte spricka upp och bara vara charmig? Varför kan jag inte bara bjuda till? Ibland kan jag det, men det är inget jag kan styra över.

I sin föreställning En komisk depression reflekterade hon över detta, men tog framför allt avstamp i sin kroniska depression som hon i dag får medicinsk hjälp att leva med. Men en sak är säker: Nour vet vem hon är, vad hon tycker är viktigt. Och redan från start vägrade hon att låta någon göra om henne.

– När jag ser tillbaka så var jag ganska oförstörd. Jag gjorde stora intervjuer men lät inte folk klä på mig eller kamma mig. Jag gillar det. Att jag var som jag var. Inte sådär borstad och putsad.

Nour gör sig i ordning för att avrunda. En lång intervjudag är till ända och snart stundar helgen. När jag slutligen frågar om hon helst vill titulera sig skådespelare eller komiker landar hon i att hon nog ändå är mer skådespelare.

– Men min komiska sida är lika stark som min allvarliga. Jag är en skådis som blev komiker.

Innan vi skiljs åt minns hon något som kanske säger mer om vilket avtryck Nour El Refai gör:

– På en fest kom två tjejer fram och sa att jag ”liknade hon, komikern Nour”. Min kompis som stod bredvid tyckte att det var jättekul och sa: ”Berätta mer, vem är Nour?” varpå tjejerna svarade: ”Du vet hon som håller på med fittskämt, inte bryr sig om hur hon ser ut, är feminist och rolig.” Det var väldigt kul att höra två 16-åringar beskriva mig så, och jag kände bara ”Ja, det låter bra.”

 

ÅLDER: 30 år.
BOR: Stockholm.
FAMILJ: Särbon Henrik Schyffert, 50, mamma och tre bröder.
YRKE: Skådespelare och komiker.
AKTUELL: Med filmen Lyrro – Ut & invandrarna.

 

6 snabba om…

… ledig tid 

”Jag är mycket med familj och kille och gör vanliga saker som man inte kan göra när man är på turné, som att kolla på tv-serier och laga mat. Det är jättekul att resa, men man kan också kräkas lite på det.”

… att kliva över 30-strecket

”Jag känner av att jag blivit äldre – mer än vad jag trodde faktiskt. Att nyligen höra någon säga ’Jag har älskat dig sedan jag var liten’ gav mig en chock, men nu kan jag känna att det är ganska ballt att jag har varit aktiv så länge. Jag klär bättre i min ålder nu eftersom jag alltid har tyckt att det har varit jobbigt med grupper och att gå ut och festa. Jag sitter hellre hemma med nära vänner, och det passar bättre i den åldern jag är i nu.”

… drivkrafter

”Även om jag drivs av glädje så har jag ganska mycket pliktkänsla i mig. Jag vill leverera när det är deadline, jag vill tillfredsställa min arbetsgivare, jag tycker att det är mycket viktigt att regissören blir nöjd. Jag blandar både lust och plikt.”

… sin mest minnesvärda roll

”Lillebror i Karlsson på taket. Den hade jag kunnat spela i flera år. Det var enbart kul.”

… åldersskillnaden mellan henne och pojkvännen

”Jag kan inte minnas att jag fått frågan. Däremot sa Camilla Läckberg till mig en gång att det är så orättvist att hon alltid får den frågan om hennes yngre man Simon, men att jag aldrig får den. Jag har inte tänkt på det, men ja, jag tycker att det är skönt att Henrik är lite lagrad.”

… framtidsplaner

”Jag ska skådespela på scen nästa år. Jag kan inte berätta mycket mer än så, men jag blev så otroligt glad att jag började böla när jag fick rollen. Jag kämpade mycket för den och har inte känt en sådan glädje för ett jobb sedan jag var tonåring.”

AV ELIN LILJERO ERIKSSON

Läs fler av våra personporträtt:

Micael Bindefeld: ”Jag har en omtalad fäbless för det vackra bordet”

Emma Wiklund: ”Min rättframhet skrämmer en del”

Johan Lindeberg: ”Med kvinnor vid makten kan vi förändra”

Elaine Eksvärd: ”Retoriken är mitt jobb, barnen är min kamp”